sonetter i föreställningen

sonett 34
Du lovade en varm och solig dag,
jag reste därför utan ytterkläder;
men snart av mörka skyar upphanns jag –
din sol försvann i rått och uselt väder
Vad hjälpte det att sedan du bröt fram
och torkade mitt anlet vått och fårat?
Den sortens salva botar ingen skam –
den läker huden, lämnar hjärtat sårat.
Trots dina ursäkter likväl mitt hjärta
var sorgset och till ingen nytta var
din ånger när du såg min djupa smärta,
för mig som kränkts och skammens börda bar;
men pärlor var de tårar som du göt,
Och strax förlät jag allting som du bröt.

sonett 104
To me, fair friend, you never can be old,
For as you were when first your eye I ey´d,
Such seems your beauty still. Three winters cold,
Have from the forests shook three summers’ pride.
Three beauteous springs to yellow autumn turned,
In process of the seasons have I seen,
Three April perfumes in three hot Junes burned,
Since first I saw you fresh, which yet are green.
Ah! Yet doth beauty like a dial-hand,
Steal from his figure, and no pace perceived:
So your sweet hue, which methinks still doth stand,
Hath motion, and mine eye may be deceived:
For fear of which, hear this thou age unbred:
Ere you were born was beauty’s summer dead.

sonett 2
När fyrtio vintrar gjort din bild passé
och pannan slät till fårad åker bytt,
när det nötts ut din ungdomstids livré –
mest trasor liknar det som förr dig prytt.
Vart tog då all din prakt och skönhet vägen,
din dyra skatt som en gång syntes stråla?
Ett svar gör varje undrande förlägen:
-djupt i din egen sjunkna ögonhåla.
En skam det vore, nästan som ett hån.
Mer värda vore lovorden du får
Ifall du kunde svara: -Se min son!
Han gör mitt bokslut, följer mina spår.
Den unge ger ny kraft när åren flytt;
Ditt blod som kändes kallt blir varmt på nytt.

sonett 12
Jag räknar klockans slag, som mäter ut vår tid. Jag ser hur dagen blir till natt,
Jag ser hur späd viol snart blommat ut, hur mörka lockars svall blir silvermatt.
När höga träd berövats sina blad,
Som nyss gav svalka åt de djur som betar
Och sommarns gröna äng blivit en rad
Av torra stackar hö med strån som spretar –
Var blir din skönhet av? Undrar jag då;
Skall den försvinna liksom sommarn flytt?
Ty allt som växer skönt skall snart förgå,
Det vissnar ner och ersättes av nytt.
Allting skall av den grymma tiden härjas,
Om du ej odlar återväxt som bärgas

sonett 14
Om stjärnors tecken vill jag inte sia
Om än jag känner till astronomi;
Jag ställer inte någon profetia
Om ont och gott, om missväxt pest och krig.
Och inte heller kan jag förutsäga
Vad ödets makter gömmer i sitt hägn,
Vad det åt hög och låg har att förpläga
Av storm och solsken, åskväder och regn.
Men i din blick jag all min kunskap finner –
Den är min ledstjärna som förutspår
Att sant och skönt ej någonsin försvinner
Om blott du av dig själv vill lämna spår.
I annat fall jag ställer som prognos:
Allt sant och skönt skall liksom du förgås.

sonett 18
Shall I compare thee to a summer’s day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rouch winds do shake the darling buds of May,
And summer’s lease hath all too short a date;
Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimm’d;
And every fair from fair sometime declines,
By chance or nature’s changing course
untrimm’d;
But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow’st;
Nor shall death brag thou wander’st in his shade,
When in eternal lines to time thou grow’st:
So long as men can breathe or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.

sonett 124
Ifall min kärlek styrdes av vår stat
blev den som ödets oäkting betraktad,
än föremål för kärlek än för hat
som ogräs eller blomma slumpvis aktad.
Men den är ingalunda slumpens barn,
Den avstår ifrån hyckleri och smicker,
Binds ej som trälen i sitt missmods garn
Och följer inte modets alla nycker.
Den fruktar inte falskhetens taktik,
Som säljer sig med snabb profit som mål
rak står den för sin egen politik
och värme liksom oväder den tål.
Härom kan Tidens narrar vittna blott
Som dör för godhet, men har levt för brott.

sonett 142
Min kärlek kallas synd – dig hatet när;
Du hatar mig för syndig kärleks skull;
Men jämför oss – om jag på synder bär
Är också du av skamlig kärlek full.
Din röda mun som jämt varit beredd
Att ljuga har mig orättmätigt klandrat,
Medan du skamlöst själv från bädd till bädd
Förutan tvekan eller ånger vandrat.
Jag älskar dig liksom du älskar andra,
Din blick likt min går ut på kärleksjakt –
Och inte är det rättvist att mig klandra;
Låt det bli ömsesidigt vårt kontrakt!
Och om du önskar något som du döljer,
Så skyll dig själv om svaret ”nej” sen följer.

sonett 91
Some glory in their birth, some in their skill,
Some in their wealth, some in their body’s force;
Some in their garments, though new – fanled ill;
Some in their hawks and hounds, some in their horse;

And every humour hath his adjunct pleasure,
Wherein it finds a joy above the rest:
But these particulars are not my measure;
All these I better in one general best.

Thy love is better than high birth to me,
Richer than wealth, prouder than garments’ cost,
Of more delight than hawks or horses be;
And having thee, of all men’s pride I boast:

Wretched in this alone, that thou, that thou mayst take
All this away, and me most wretched make.

sonett 20
A woman’s face with nature’s own hand painted
Hast thou, the master-mistress of my passion;
A woman’s gentle heart, but not acquainted
With shifting change as is false women’s fashion;
An eye more bright than theirs, less false in rolling,
Gilding the object whereupon it gazeth;
A man in hue, all hues in his controlling,
Which steals men’s eyes and women’s souls amazeth.
And for a woman wert thou first created,
Till nature as she wrought thee fell a-doting,
And by addition me of thee defeated
By adding one thing to my purpose nothing.
But since she pricked thee out for women’s pleasure,
Mine be thy love and thy love’s use their treasure

sonett 78
Så manga gånger du min Musa var
som hjälpte mig och gav inspiration;
men av den ynnesten finns föga kvar
när vem som helst i ditt namn tar sig ton.
Min stumhet blev till sång när jag dig såg,
mitt stoft fick vingar av din skönhets makt;
från dig de lärde sina fjädrar tog
och glänste sedan dubbelt i sin prakt.
Gläds mest över min sång där jag dig prisar
ty endast du min diktnings upphov är,
förkonstlad skönhet blott de andra visar
och lånad är den fjäderdräkt de bär.
Ty du är all min konst – du ensam vet
Att ge åt mig, en olärd, värdighet.

sonett 29
När man föraktar mig och lyckan sviker,
i ensamhet begråter jag min lott,
till himlens döva rymd jag fåfängt skriker,
förbannade det öde som jag fått.
Jag ville vara någon annan lik
som hade mera ädla anletsdrag,
som var begåvad, intressant och rik
och ägde goda vänner fler än jag.
Men när din bild står fram inför min syn
förjagas natten och i morgonljus,
liksom en lärka svingar sig mot skyn
bärs jag av vingar över jordens grus.
Trots allt har jag din kärleks gåva rönt
Och endast den har mig till konung krönt.

sonett 48
När jag for bort jag mycket noggrann var
att skydda mina ägodelar väl,
så att vid hemkomsten fanns orört kvar
allt det som jag låst in av goda skäl.
Men vad är mina struntsaker väl värda! –
Du är min rikedom – min skatt – mitt kval;
min älskade – jag kunde inte bära
att någon simpel tjuv dig från mig stal.
Men fast du i mitt hjärta bosatt är
så står det likväl inte i min makt
att hindra dig att gå och komma där –
vid hjärtats dörr kan ingen hålla vakt.
Och hedern själv kan frestas att bli tjuv,
när den som lockar honom är så ljuv.

sonett 27
Efter den långa resan trött och tärd
min kropp sin sömn och vila väl behöver;
jag skyndar till min bädd, där strax en färd
tar vid i hjärnan – tankarna tar över.
Med öppna ögon jag i natten stirrar,
får ingen ro, ty du är långt ifrån mig,
liksom en blind på pilgrimsfärd jag irrar
i mörkret när jag ivrigt söker nå dig.
Då får jag skåda liksom i en hägring
hur dunklet plötsligt skingras och din bild
likt en juvel syns stråla i sin fägring
och kuslig natt blir plötsligt ljus och mild.
Var dag jag tröttas, varje natt jag vakar,
för din och min skull all min ro försakar.

sonett 60
Som vågor närmar sig en stening strand
hastar vårt livs minuter mot sitt slut,
och varje våg som strävar in mot land
skall strax av den som följer bytas ut.
Ett nyfött barn bärs fram i ljusets flöde,
det kryper, växer, når sin mognad – men –
en mörknad sol skall korsa strax dess öde –
den gåva Tiden gav – han tar igen.
I hy som blomstrar ungdomsfrisk och ljuv
han ristar sina parallella spår,
plundrar naturens skatter – likt en tjuv,
ty intet skonas där hans lie går.
Dock hoppas jag min dikt ska stå emot –
där ska du prisas – trots hans grymma hot.

sonett 73
Den årstid som du ser i mig är höst,
när träden sina gula löv försakar;
där fågelkörer nyligen gav tröst
syns nakna grenvalv som i kylan skakar.
Du ser mig i en skymning av en dag;
likt västersolens strålar tonar ut
och natten faller – dödens andra jag –
förlider även min dag mot sitt slut.
Du ser i mig den allra sista glöden
som av min ungdoms eld ännu finns kvar;
den flämtar än på härden inför döden,
förtärd av det som nyss dess näring var.
När du begrundar det skall du förstå
att älska den som du snart lämna må.

sonett 71
Sörj inte längre när jag dött min vän
än du kan höra klockans dova slag,
som varskor världen att jag lämnat den
och dväljs bland maskar i min sarkofag.
ifall du en gång läser dessa ord,
minns ej med sorg den som dem skrev en gång,
ty blott av kärlek var min diktning gjord –
jag ville aldrig skada med min sång.
Och när jag tänker på att du en gång,
när jag har myllats djupt i jordens famn,
skall läsa dessa rader i min sång,
jag ber: - Nämn inte ens mitt stackars anamn!
Låt inte världen se din själanöd
och häckla det som var, när jag är död.

sonett 54
Den skönhet ter sig särskilt underbar
som bär på trofasthetens ornament;
den ros ju alltid allra kärast var
från vilken man en ljuvlig doft har känt.
En vildros kan ha samma sköna dräkt
som rosen fylld av vällukts rikedom,
den vajar lika grant i sommarns fläkt
sedan dess knopp har slagit ut i blom.
Dock skall dess fägring svinna snart sin kos
och obeaktad mister den sin glöd;
den ensam dör – medan en ädel ros
finns kvar som ljuv essens, fast den är död.
Så skall också när du gått bort en gång
din unga skönhet leva i min sång.

sonett 22
Min spegel övertygar inte mig
att jag är gammal när du än är ung;
först när jag ser att tiden fårat dig
blir livet till en börda, svår och tung.
Mitt hjärta har du fått i ditt förvar,
du själv är ju dess yttre klädnad bara
och ditt sin boning ju i mitt bröst har –
hur kunde jag då äldre än du vara?
Var därför lika rädd om dig min kära
som jag skall vara aktsam för din skull;
ditt hjärta skall jag lika varsamt bära
som amman bär sitt eget hjärtegull.
Ditt dyra hjärta vill jag ej försaka;
om mitt blir krossat – kräv ej ditt tillbaka.

sonett 25
Den som av stjärnors tecken givits makt
till ämbeten och titlar må stoltsera;
åt mig gav ödet inte sådan prakt,
men obemärkt jag älskar desto mera.
En furstes gunstlingar får glänsa kort:
likt ringblommor som under solens öga
slår ut sin kalk men snart skall vissna bort,
skall de bli låga som en gång var höga.
En krigsherre, berömd för många slag,
skall snart ur ärans hävder plånas ut
ifall han lider blott ett nederlag
om än han tusen segrar vann förut.
Jag älskar och jag älskas likaså
det kan ej ändras eller ruckas på.

sonett 23
Liksom en rädd och osäker aktör
som i sin bävan glömmer bort sin roll,
eller en vilde, vilkens styrka gör
att han blir svag och mister sin kontroll,
så glömmer jag som all min tillit mist
hur jag i kärleksmötet skall agera –
min kärleks styrka blir dess största brist –
en börda alltför svår att härbärgera.
Låt blicken då få ersätta min röst,
mitt fyllda hjärtas tysta talesman,
vädja om kärleks nåd och be om tröst
och säga allt som tungan inte kan.
Ack, att mitt hjärtas bikt du läsa vill;
att lyss med ögat hör sann kärlek till.

sonett 128
När jag ser dig min kära musicera
på instrumentet som du lyckliggör,
när du får stålsträngar att ljuvt vibrera
och döda trästavar jag livas hör,
avundas jag de stavar du får smeka
som kysser insidan utav din hand
där mina läppar hade velat leka –
åt deras djärvhet rodnar jag ibland.
Om mina läppar ändå finge byta
med trätangenterna som kittlas så
av dina fingrars dans på deras yta
så att min mun fick vad den borde få!
När de åt dina händer förjdar sig,
ge fingrarna åt dem – din mun åt mig.

sonett 148 (1/2)
Sen jag blev kär är inget som förut
för mina ögon ser ej längre klart;
är synen frisk så är förståndet slut –
ty att jag ser förvrängt är uppenbart.
Vad alla andra säger båtar föga –
att det jag ser är dikt och fantasi –
för klarsynt blir nog aldrig hjärtats öga
och klok kan aldrig äkta kärlek bli.

sonett 89
Säg att du svek mig för att jag gjort fel
och jag skall ingalunda protestera;
kalla mig halt – jag skall bli lytt och stel –
allt vad du säger skall jag acceptera.
Du kan dock aldrig vanhedra mig så
ifall din vilja var att lämna mig,
som självföraktet som jag kände då
jag skulle låtsas inte känna dig.
Från dina stråk höll jag mig nogsamt borta,
ditt namn ifrån min tunga bannlyst var
såvida jag ej skamligt kom till korta
och av rent misstag nämnde gångna dar.
Jag kan blott hata och förakta den
som du ej längre räknar som din vän

sonett 90
Om du vill hata mig så gör det nu
när hela världen visar mig förakt,
förnedra mig och kränk mig också du
och ingå med mitt onda öde pakt.
Men när mitt hjärta väl från sorgen flytt,
förläng då inte mer min plågotid –
kom ej med slagregn när min morgon grytt
och nattens storm bedarrat – ge mig frid!
Håll därför inte ditt beslut tillbaka
tills mina smärre sorger har sig lagt;
gå snabbt till anfall så att jag får smaka
det värsta först av ödets onda makt.
ty alla sorger som har drabbat mig
blev ingenting ifall jag miste dig.

sonett 129
I lustans akt och i dess lystna drift
drunknar vår ande i ett hav av skam.
Förrädiskt, falskt och mördande som gift
skövlar begäret allt det där det drar fram.
Väl mättat, visas det föraktfullt bort,
när efter jaktens slut det lystet frossar
på lockbetet, det kött som inom kort
sin slukare gör galen och förkrossar.
I bytet galen, galen under jakten –
har nu, har haft, vill ha i överflöd;
först salighet, men snart tar ledan makten –
en svunnen dröm förbytt i känslans död.
All världen känner till, men ingen vet
den himmel sky – som bär till helvetet.

sonett 133
Förbannat vare det, ditt hårda hjärta
som gav min vän och mig så djupar sår.
Var det ej nog att mig du vållat smärta –
skall han förslavas nu i mina spår?
Grymt blev jag från mitt eget väsen driven,
nu plågar du min vän – mitt andra jag.
Så är jag alltså trefalt övergiven.
av dig, mig själv och honom i ett slag.
Lås in mitt hjärta i ditt bröst av stål,
behåll det sedan där som kärlekspant –
en livvakt som har som sitt enda mål
att skydda vännens hjärta där konstant.
Men då jag i ditt hjärta fången är
Är jag dock din och gör vad du begär

sonett 116
Låt ingenting få stå i vägen för
att sanna själar knyter trohetsband;
den kärlek ej för kärlek kallas bör
som ändrar form och skepnad efter hand.
Nej, som ett riktmärke sann kärlek är
som mitt i stormens brus står stadigt kvar;
en fixstjärna för varje sjöman kär,
dess höjd kan mätas – om än omätbar.
Den vänder inte kappan efter vinden
och står emot den grymma Tidens lag
som rövar rosorna från ungdomskinden;
den härdar tåligt ut till domens dag.
Om aldrig någon äkta kärlek känt,
satte jag aldrig dessa ord på pränt.