Vi ställde några frågor till Josefin Hinders om scenografin i föreställningen Hekabe.
Vad vill du att publiken ska känna när de kliver in i salongen och ser scenografin?
Jag hoppas att de känner samma sak som jag gör – en djup tacksamhet inför alla som arbetar på teatern. Inför den tid, själ och det kunnande som läggs ner av verkstäder, ateljéer och alla andra yrkesgrupper. De som är på plats tidigt på morgonen för att ta hand om lokalerna, de som lagar maten, den tekniska personalen, regissörerna och de som står på scen och ger av sig själva varje kväll. Utan alla dessa människor finns varken scenografi eller teater.
Vad är scenografins relation till våld och sorg i pjäsen?
Våld och sorg är något vi människor bär med oss till olika platser – och ibland lämnar kvar där.
Min tanke var egentligen inte att stranden i sig skulle bära en särskild relation till våld och sorg. Tanken var snarare att stranden skulle vara just en strand. När jag läste manuset var det en sådan plats som uppstod i mitt huvud. Kanske säger det därför mer om mitt eget förhållande till våld och sorg – om hur de känslorna ser ut i mig när jag försöker gestalta dem som en neutral och tidlös strand.
Jag är helt enkelt inte en sådan scenograf som tänker och analyserar i oändlighet. I stället försöker jag skapa platser som kan fungera som en famn för dem som står på scenen och för publiken – platser som ger utrymme åt berättelsen.
Alla bilder är skisser på scenografin och ljuset, skapade av Josefin Hinders.
Hekabe har Nordenpremiär 25 mars 2026 på Göteborgs Stadsteater
