Intervju med Maria Salomaa

Så nära, men ändå så långt ifrån. Skådespelaren Maria Salomaa trodde att Finland och Sverige var något sånär lika när hon för mer än 20 år sedan åkte västerut för att arbeta. Samhällena skiljer sig dock förvånansvärt mycket, vilket inte har hindrat Salomaa från att assimilera sig redan från början. Först hade hon en anställning vid Stockholms stadsteater, och sedan dess har hon som frilansare fått betydande roller på landets viktiga scener.
På de stora scenerna vill hon också se fler finländska texter gestaltas. Och det kommer också att ske, om det står i hennes makt. Som ett led i detta läser Salomaa Pipsa Lonkas pjäs Peter bodde i huset – delfin från punkt till punkt på Göteborgs stadsteater. Maria Salomaa pendlar nu mellan Stockholm och Göteborg

Hur har du det, Maria Salomaa?
Maria Salomaa: Jag har det bra. Jag fick en valp igår, så natten blev lite därefter. Jag har aldrig haft hund tidigare eftersom jag tänkt att det inte går att kombinera skådespelaryrket. Men jag tänker det kommer lösa sig. Idag kör jag från Stockholm till Göteborg där jag har kontrakt på stadsteatern. Vi repeterar Katt på hett plåttak med premiär i september.

För länge sen, när jag fortfarande studerade vid Teaterhögskolan i Helsingfors, gjorde jag min praktik på Göteborgs stadsteater. Jag kommer från en tvåspråkig familj, så redan då tänkte jag att – jag behärskar ju två språk, varför inte åka bort? När jag utexaminerats erbjöd Stockholms stadsteaters chef Benny Fredriksson mig arbete i ett projekt som aldrig blev av, sedan ett årskontrakt på teatern. Som ung skådespelare kändes det intressant, så jag åkte över till Sverige. Och nu har det gått över 20 år.
Svenskar är å ena sidan intresserade av finländare, å andra sidan inte. Länge tänkte jag: vi får se, jag stannar ett år till, en spelperiod till, och återvänder sedan hem. Men så kom alltid ett nytt år och nya erbjudanden här. Och jag trivdes. Först de senaste åren har jag slutat se det här som en mellanfas innan jag återvänder till Finland. Jag är alltså frilansare, men har just nu ett lite längre avtal med Göteborgs stadsteater. Jag är glad över att jag genom åren fått utmanande och svåra roller.
När jag åkte över till Sverige efter skolan varnade min professor Erik Söderblom för att jag som finlandssvensk bara skulle få spela pigroller. Lyckligtvis blev det inte så. Jag spelade länge ungflicksroller, till och med vid fyrtio. Sen har jag fått mer komplexa uppgifter. Jag har haft glädjen att få göra mycket, från Strindberg och Molière till Norén och Claudel. Ett för mig viktigt rollarbete var Violaine i Paul Claudels (1868–1955) pjäs Budskapet till Maria (L’annonce faite à Marie) på Dramaten. En enorm text, en fyra timmar lång föreställning.
En annan betydelsefull roll för mig var i en annan Claudelpjäs, När dagen vänder (Partage de midi), på Stockholms stadsteater. Jag vill särskilt lyfta fram arbetet med den libanesisk-kanadensiske dramatikern Wajdi Mouawads pjäs Bränder (Incendies), som handlar om krig och deras konsekvenser. Där spelade jag rollen som Nawal på Göteborgs stadsteater.
Jag har med jämna mellanrum fått arbetsförslag från Finland, men det har ofta slutat med att jag parallellt i Sverige har erbjudits mer krävande roller. Jag strävar alltid efter så utmanande uppgifter som möjligt, även om jag förstås också får ta andra uppdrag – hyran ska ju betalas varje månad. Till hösten kommer jag jobba en vecka i Finland, då jag undervisar i skådespeleri vid Novia i Jakobstad. Och då får jag äkta rågbröd!

Svenskar är å ena sidan intresserade av finländare, å andra sidan inte. Här pratas det inte mycket om Finland eller det finska. Ibland lyssnar folk inte riktigt på vad jag säger, för när en svensk hör mig tala blir det “ett härligt gammaldags Muminspråk”. Jag har genom åren arbetat mycket med att anpassa min svenska, till exempel har jag fått öva upp intonationen från den finska fallande till en mer svensk stigande. Rikssvenska behöver jag inte tala, för vissa ljud – -sje, - ske och -u – avslöjar direkt att man bara låtsas...

Hur som helst har jag bestämt mig för att lyfta fram intressanta nyskrivna finska pjäser här. Ett exempel är Pipsa Lonkas Peter bodde i huset – delfin från punkt till punkt, som jag framför i stadsteaterns foajé under Bokmässan i Göteborg. Pipsa kommer också att intervjuas vid tillfället. Mässans tema är dramatik, så många teaterchefer, dramatiker, regissörer och skådespelare som väljer repertoar kommer att vara på plats. Jag kommer även i framtiden att föreslå finländska pjäser till teatrar när jag hittar en stark text.

I Sverige har det de senaste 20 åren bara satts upp 4 finländska nyskrivna pjäser, vilket är lite. Men jag vill försvara svenskarna – särskilt många svenska pjäser ser man ju inte i Finland heller. På något sätt är Finland och Sverige såväl samhälleligt som värderingsmässigt mycket olika. Jag trodde inte skillnaden skulle vara så stor, men här tänker man helt annorlunda än i Finland. I Finland lever vi fortfarande i efterkrigstidens spår. Finländare oroar sig på ett annat sätt för kriget i Ukraina och Rysslands aggression. I Finland finns överlag mer allvar inför sakernas tillstånd. När det gäller NATO-medlemskapet var svenskarna tveksamma: behövs det verkligen? Märkligt nog har NATO-processen gjort Finland mer intressant i svenskarnas ögon.

Den svenska inställningen märks också i skådespeleriet – här finns ofta en lätthet jämfört med det finska tunga djupsinnet. Svenska skådespelare tränas till verbal skicklighet, lite som britterna. Vi finländare har vår styrka i det fysiska uttrycket.

Jag läste Pipsa Lonkas pjäs direkt när den gavs ut förra året (Teatterin Uusi Alkukirjasto, 2024). Jag har länge varit intresserad av relationen mellan människa och natur och letat efter en pjäs som talar om det utan att moralisera. Lonkas text tvingar en att tänka och lämnar ansvaret till läsaren eller teaterpubliken. Pjäsen är våldsam, den skildrar egentligen vad mänskligheten gör mot naturen. I den finns forskare vars nyfikenhet till slut leder till att Peter (namnet människor gett delfinen, red.anm.) begår självmord. Pjäsen visar verkligen att nyfikenhet kan vara vår styrka, men också få katastrofala följder för andra. Jag har svårt för pjäser som predikar och moraliserar – den här gör inte det.
Jag vill att finländska pjäser ska få ta plats på de stora teatrarna här, så att de verkligen får uppmärksamhet. Jag skulle gärna göra Lonkas pjäs som en hel scenproduktion någonstans. Att den dessutom sätts upp i Finland på &;-teatern i Esbo väcker ännu mer intresse – då kan man ju komma i grupp härifrån och se den

I Sverige sker också intressanta saker inom nutids dramatiken. Jag vill nämna namn som Paula Stenström-Öhman, som även regisserar sina egna pjäser, och Sara Stridsberg. Göteborgs stadsteaters konstnärliga ledare Linda Zachrisson är också mycket intresserad av att hitta nya texter till teatern.

Utöver Lonkas material har jag fört diskussioner med en regissör som vill göra en pjäs av Laura Ruohonen. Det planeras också något för teatern i Sverige baserat på en finländsk roman – men den får jag ännu inte tala om. Snart kommer jag även att göra en föreställning med Kenneth Kvarnström. Så ja, det finns flera finländska projekt på gång.

Maria Salomaa är skådespelare, utbildad vid Teaterhögskolan i Helsingfors år 2003, och har arbetat främst i Sverige. Hon har gjort många roller inom teater, men också film och tv. I början av sin tid i Sverige (2005–2016) var hon länge knuten till Stockholms stadsteater. Därefter har hon frilansat och spelat på bland annat Dramaten, Riksteatern och Radioteatern. I Finland har Salomaa bland annat medverkat i flera av Ulrika Bengts produktioner.

För närvarande har Maria Salomaa ett längre kontrakt med Göteborgs stadsteater. Där är hennes nästa roll i pjäsen Katt på hett plåttak. Maria Salomaa gör en reading av Pipsa Lonkas pjäs Peter bodde i ett hus – delfin från punkt till punkt fredagen den 26 september 2025 kl. 12.30–13.30. Biljetter 50 SEK. Föreställningen är en del av programmet på Bokmässan i Göteborg, som i år har dramatik som huvudtema. Från Finland deltar nio dramatiker.

Här kan intervjun läsas på finska.