Tiden. Ett ord. Fem bokstäver.
Vi har pratat om klockan, solur, timglas. Varför mäter vi tid? Vad händer om vi inte gör det? Vi har försökt begripa det där med den krökta rumtiden. Vi har pratat om kulturer där timmar och minuter inte finns, men när storträdets skugga faller på den lilla stenen är det dags att kalla hem getterna. Om vår egen moderna kultur med klockor uppkopplade mot atomur, med inbyggda timers, kalendrar och synkade scheman. Och vi har experimenterat och undersökt:
Hur lång känns egentligen en minut? Om man står helt stilla
och blundar.
En minut. Två ord. Sju bokstäver.
Som barn förhåller vi oss för det mesta till tid som något oändligt. Ju äldre vi blir, desto närmare kommer insikten att tiden definitivt har sina gränser. Vi föds en dag. En dag ska vi dö. Tiden som ändlig resurs. Och i det stora perspektivet är en människas liv ju så kort, så kort. Lätt är det också att känna: Vad gör jag med den tid som blivit mig given? Vad gör jag av
detta mitt enda liv?
Mitt liv. Två ord. Sju bokstäver.
Men om vi tänker oss livet omräknat i minuter, svindlar det till och tiden blir plötsligt varken kort eller linjär. Alla minuter vi skrattar, alla minuter vi gråter, grubblar, är rädda, arga, nervösa, har tråkigt, har ont, fattar mod, är glada, pirriga… Alla minuter vi far på resa till någonstans, från någonstans. Alla minuter vi håller någons hand, eller längtar efter någon vi älskar.
Alla minuter vi är här men i tanken någon annanstans. Alla minuter vi är i ett minne eller i framtiden. Alla minuter vi är en fjäril på en blomma eller en superhjälte i en annan galax. Alla minuter vi önskar skulle gå fortare, alla minuter vi önskar aldrig skulle ta slut. Allt vi fyller vårt liv med.
Mot slutet. Två ord. Nio bokstäver.
Hur lång känns en minut?
Välkomna!
Kristina Ros
Dramaturg
