Jag tog med mig min dåtid in i vår nutid

Odells omtalade konstprojektet på Liljeholmsbron, när hon som en del av ett konstprojekt blev omhändertagen och körd till psykakuten, var också en resa i tiden. Här berättar konstnären (texten är från 2010) om sina tankar kring verklighet och overklighet, om att vara sjuk eller frisk. Även i Teaterrummet, menar hon, är det de väldefinierade gränserna vi söker.

När vi går på teater gör vi det med en önskan att bli förda in i en annan verklighet, vi vill tro på det vi ser. Ju mer övertygande skådespelet är desto mer verklig blir upplevelsen. Vi vill mer eller mindre bli lurade in i en annan verklighet. Vi lockas och kittlas av andra världar, andra sätt att uppleva världen men vi vill ha tydliga gränser däremellan. Teaterrummet och biosalongen är en välkommen overklighet med en väldefinierad gräns. Kanske är det när det overkliga inte har en tydlig gräns som det blir skrämmande. Kanske är det en anledning till mångas rädsla för psykisk sjukdom. För om gränsen mellan verklighet och overklighet suddas ut, blir gränsen däremellan irrelevant och allt upplevs som verkligt.
 För mig som konstnär är relationen till andra verkligheter en förutsättning för själva skapandet. Genom konstnärens rörelsefrihet mellan verklighet och overklighet finns också en närhet till den psykiskt sjuka, som gått in i en psykos. Kanske är det just rörelsefriheten emellan dessa båda som länkar dem samman. Samtidigt är konstnärens varseblivning av gränsen däremellan det som skiljer dem åt.
Kanske var det just sammanblandningen av konstnärsrollen och psykisk sjukdom som var en bidragande orsak till den uppmärksamhet och den ilska som väcktes när jag som en del i ett konstprojekt iscensatte en självupplevd psykos på Liljeholmsbron i Stockholm.
 Om man lägger allt annat åt sidan som inte rör verklighet, skådespel och tid…
 Skulle man kunna säga att jag med min iscensättning tog med mig min dåtid in i vår nutid. Genom att jag flyttade min tidigare verklighet genom tiden. Att jag tillsammans med de människor jag mötte under iscensättningen skapade en annan verklighet, men utan deras vetskap. Kanske reagerade människor på den påtvingade upplösningen av gränsen mellan verklighet och overklighet.
Idén till iscensättningen fick jag två år innan, då jag oförberedd mötte min egen dåtid i en ung kvinnas nutid på samma bro jag själv varit på tio år tidigare.
Året är 2006, det är höst och min första termin på Konstfack, jag är på väg hem. Jag cyklar via Liljeholmen. Det är skymning och det faller ett lätt regn. Jag cyklar upp på Liljeholmsbron, det är den vägen jag cyklat varje dag sen några veckor tillbaka. Den här kvällen får jag en konstig känsla. Något är annorlunda, det är nästan tomt på bilar uppe på bron. Så får jag syn på en man längre bort på bron, han leder en cykel och bredvid honom går en ung kvinna.
 När jag kommer närmare ser jag att den unga kvinnan är barfota, det enda hon har på sig är en tunn, stor tröja. Det ser ut som den är våt. Hon bär ett tygbylte i famnen, och går sakta framåt med ansiktet vänt ner i gatan. Hennes hår hänger fram och skymmer ansiktet.
 Nu händer något, det uppstår ett glapp i tiden. Tiden stannar.
 Det är jag som går där, jag är hon. Gatlyktornas sken bildar ett rum utan tid. Där mörkret tar vid vandrar tiden som om inget hänt. Jag saktar in på cykeln alldeles bakom dom. Eller? Jag saktar in på cykeln alldeles bakom mig själv. Mannen vänder sig om och säger att han inte får kontakt med henne och att han ringt polisen. Ja, det var precis så då som nu. Jag som är, har varit där hon är nu, på samma bro tio år tidigare borde veta. Veta att ta hand om situationen. Det ekar i mitt huvud; – du om någon borde kunna hjälpa! – Du har varit där och du är här nu!
 Jag vill skrika att det inte finns någon enkel lösning, bara tursamma tillfälligheter. Som, om man har turen att möta dem, kan grabba tag i. Och sen en sjuhelvetes kamp för att komma tillbaka. Men, jag kan ju inte prata med mig själv! Jag kan inte hjälpa. Och jag vet eller tror att hon nu, på den här platsen, inte är mottaglig. Han, mannen tittar på mig. Han vill säga något, jag kan inte prata. Tankar, icketankar utan slut. Där tiden inte existerar är nuet oändligt. I en verklighet utan tid, känns verkligheten overklig. Jag berättar att jag själv har varit i samma situation, eller säger jag, att det är jag som går där, eller här och där på samma gång eller för tio år sedan. Fast då bara där hon är nu, inte här också samtidigt. Snaran dras åt kring halsen. Kan inte hjälpa. Kan inte. Kan inte prata. Han frågar mig om polisen kom då, jag hör det. - Ja. Jag säger… Ja. Han säger att han stannar tills polisen kommer. Det gjorde han då också, för tio år sedan. Så cyklar jag därifrån. Jag kan inte stanna. Gränsen är hårfin när det kommer till ytterligheter. Jag cyklar genom verkligheten in i tiden.
Då när tiden knappast fanns, tio år tidigare, hade tiden börjat sin vandring mot verkligheten men om det visste man ännu inget. För overkligheten håller sig alltjämt närmast och sysselsättningen är en otålig väntan på att tiden ska gå. Beviset på att tiden går är måltiderna. Frukost, lunch, fika, middag och kvällsfika, för i overklighetens hus har klockan inga siffror, bara tecken för måltider. Efterrätten till frukost lunch och middag heter medicin. Sättet den bjuds på varierar. Om man tackar nej till efterrätten i tablettform, blir det jakt i korridoren. Hårda händer som fångar in.
 Starka kroppar trycker ner i golvet. Efterrättsvägraren gör motstånd. Händer drar ner byxor. Verklighetssköterskan knäpper en sista gång på sprutan. Nålen genom huden. Tung andhämtning. Någon drar upp byxorna, det ingår. Vårdarna från verkligheten reser sig och försvinner snabbt, det är mycket som ska hinnas med i overklighetens hus. Huset där tiden inte existerar.
 Kvar på golvet ligger kroppen som tillhör overkligheten. Väntar på medicinens brutala intrång. Hej verkligheten. Tack för maten.
När min iscensatta psykos blev en historia i media hördes från olika håll en undran; – Om inte den där, Konstfacksstudenten, Anna Odell var sjuk på riktigt som gjort detta?
Som ett svar på det, min undran…
—Kan man vara frisk, om man en gång har varit sjuk? Och sen spelar sjuk, när man är frisk? Är man sjuk då? E.ller bara tokig? Eller både och. Jag kanske är sjuk och spelar frisk…

Den här texten publicerades första gången i programmet till pjäsen Klaras resa av Mirja Unge, som hade premiär på Göteborgs Stadsteater Stora scen hösten 2010