Jag studsar mellan andras dåliga fiktion och min drömda verklighet

Kan vissa platser bli så infekterade i samhällsdebatten att de helt enkelt inte går att skildra? Hur undvika att hamna i klichéer? Och får man skapa en bild av förorten - inte som man uppfattar den - utan som man vill att den ska vara? Dramatikern America Vera-Zavala letar bland sina erfarenheter från arbetet med föreställningen Etnoporr.

Som av en händelse tittade jag på filmen Black Hawk Down samma dag som jag såg på nyheterna att polisen som sköt ihjäl en man i Husby hade blivit friad från anklagelserna om tjänstefel. Det ena var en nedladdad film som jag såg på dator i sängen, det andra var ett nyhetsinslag. Black Hawk Dawn är en Hollywoodfilm vars syfte är att ge upprättelse åt det faktum att USA:s militär led ett förödmjukande nederlag i Mogadishu, Somalia 1993. Nyhetsinslaget var till för att slå fast myten om den aldrig felande poliskåren. Det var ett liknande bildspel och samma dramaturgi som användes för en olidligt lång film och ett kort nyhetsinslag. En liten vit heroisk ljusklick kämpar mot en svart massa.

I filmen har de vita soldaterna familjer, arbeten, är komplexa, tar ansvar. Och så tar de sitt uppdrag, att döda så många somalier det bara går, på största allvar. De svarta är vildar.

I nyhetsinslaget ser vi en liten grupp poliser upplysta av en gatlykta, vi får veta genom speakerrösten att den döde mannen var farlig, och sen ser vi bilder på kravallerna, massan av mörka ungdomar, mörkklädda i mörkret. Det ljusa kämpar mot mörkret, det goda mot det onda.

Vi har lärt oss att se igenom de här bilderna. Se den andres blick. Hur de svarta klumpas ihop och blir till vildar, hur polisen eller militären dödar och blir hjältar. Vi kan kritisera media, litteratur och filmer som gestalter den sortens ensidighet men hur blir det egentligen när vi själva - som tycker att vi har en djupare blick - ska skildra och gestalta förorten?

När självpåtagna kännare av förorten ska skildra densamma blir skildringen antingen hårdare och starkare än verkligheten eller så blir den ett sätt att införliva en romantisk önskan om förändring. Båda scenariorna studsar mot en betongvägg av redan etablerade bilder och fördomar. Ett exempel på det förstnämnda är filmen La Haine (på svenska Medan Vi Faller). En berättelse inifrån förorten som tar sin utgångspunkt i den 17-årige Makome M'Bowoles som under ett förhör dödas av en upprörd polis (detta får vi aldrig se). Min pjäs Etnoporr (premiär på Teater Tribunalen 2008, sedan spelad i Norge, Danmark, Finland) är ett exempel på det senare.

Det var Nabila Abdul Fattah som ansvarade för marknadsföringen av Etnoporr och som kom på idén att två veckor innan premiär skapa en Facebook-profil med namnet på pjäsens huvudrollsinnehavare Aisha Abdullah. Aisha jobbade på Willys, ville vinna Idol och göra politisk och sexuell revolution i förorten. Hon hade Angela Davis, Madonna, Angelina Jolie och Leila Khaled som förebilder. Och visst var Aisha inte bara en karaktär jag hittat på utan också en dröm om en sådan person och en sådan rörelse. Hon fick snabbt flera hundra vänner, och under tio dagar så var det flera personer dagligen som antingen direkt eller via Facebook och mail frågade hur jag kände Aisha. Det märktes att de tyckte att hon var häftig, någon de ville vara vän med, någon de ville känna. Aisha var ett svar på våra önskningar.

Sen skrev DN Kultur om pjäsen och så var vi med på SVT Debatt och vips hade alla förstått – ja vad? Var de verkligen lurade? För även om Aisha inte fanns folkbokförd i Sverige så fanns hon som en önskan hos oss. Så blev Aisha på Facebook en slags osynlig teater i bästa Augusto Boal-anda.

När jag skrev pjäsen så var min tanke att förstärka alla fördomar, upphöja dem, leka med dem och på så sätt blottlägga etnoporren. Istället för ett samtal skulle ropen skalla och en intellektuell ensidighet triumfera. Men jag kunde inte komma ifrån att skriva in min önskan. Jag skulle så gärna vilja att en figur som Aisha fanns i verkligheten. Trots att jag har den typen av önskningar i alla andra teman som jag skriver om så har jag då mycket lättare att släppa taget om det som är mitt. När jag skrev om förorten, platsen för min uppväxt klarade jag inte det. Missförstå mig rätt. Jag är nöjd med Etnoporr, den blev det jag ville. Men jag har inte skrivit något om förorten sen dess, inte vågat mig på att göra teater på det temat igen. För nästa gång måste jag göra något annat, befria mig från ramarna, det som håller mig kvar i att slå mot andras bilder snarare än att skapa nya.

Själva utgångspunkten när förorten dramatiseras antingen för film, teater, eller litteratur är att det är något annat, något annorlunda. Det kan vara en projektionsyta för fördomar och okunskap från regissörer som vill profitera på etnoporren. Men det kan också bli romantiseringar, önskebilder eller svarta cyniska gestaltningar om förorten som offer för en samhällsutveckling från oss som säger oss kunna och känna till miljön. Det är svårt att bemästra en plats där det ryms så många konfliktiva historier. Även för oss som är hemma där blir den sceniska platsen lätt främmande. Utmaningen är att berätta något vanligt om något som uppfattas som en sådan ovanlig plats. Det är anti-tesen till ett familjedrama där varje penseldrag är en vädjan om igenkänning och ömsint deltagande.

I ett familjedrama blir gärna även det mest ovanliga normaliserat. Det hänger på kontexten. Ang Lees film the Ice Storm om ett vitt medelklassamhälle med villor och bilar och vanliga liv avslutas med en fest där alla de gifta paren som druckit drinkar och rökt på lite lägger sina bilnycklar i en skål och den nyckel de fiskar upp blir mannen eller kvinnan de får åka hem och ha sex med. Ett egentligen ganska ovanligt slut på en fest men kontexten, villan, bilen, ugnen, soffan, samtalsämnena har redan fått så många att känna igen sig att händelsen inte blir förfrämligande. Och visst kan jag berätta om en alldeles vanlig kvinna i förorten som går och lånar en bok på biblioteket eller handlar mjölk på ICA men åskådaren har via olika medier lärt sig att det i förorten döljer sig något mörkt, bakom varje gathörn finns en slöja eller en ligist och varje balkong är ett potentiellt hedersmord och vi tvingas alla förhålla oss till det.

Det är lättare att berätta om förorten i film än i teaterrummet. I filmen kan vi, oavsett berättelse, syfte och önskan röra oss i de rätta miljöerna. Teater gör det svårare eftersom skapandet av en kontext görs både i form av samhällelig förståelse, gestaltning och scenografi. I ett familjedrama på scen kan ett enkelt köksbord ge associationer både till samhällskontexten och bilder av hur det ser ut i ”vanliga hem”. Men hur gör vi det med en förort? Ritar ett höghus, sätter upp en parabol på scen? Redan parabolen riskerar att ge associationer till det vi inte vill – fördomarna, stereotyperna. Till skillnad från köksbordet är den redan exotifierad. Så hur tar vi som vill berätta en djupare bild av förorten oss vidare därifrån? Jag har inte kommit dit i alla fall. Jag studsar mellan andras dåliga fiktion och min drömda verklighet och allt det som måste sägas däremellan. För betongväggarna jag studsar mellan blir lätt en tvångströja, ett slags fängelse som det inte går att ta sig ur. Och så fort jag försöker lämna tvingar verkligheten mig tillbaka. Så är det för dem som lever i förorten, så är det för oss som försöker skriva om den.