Jag får hjärtklappning - då vet jag!

Det här är den första intervjun i Teaterrummets artikelserie TEATERMATRIARKERNA. En intervjuserie av Stig Hansén. Möt teaterförläggaren Berit Gullberg!

- Vad det är som jag saknar i svensk dramatik och på svenska teatrar? Kan vi vänta lite med den frågan?

Berit Gullberg, som driver Colombine teaterförlag, ett av fem i Sverige, pratar i stället en stund om konsten att nå ut till människor med teater.

- Och då menar jag den goda teatern som placerar sig i samhällets fokus och som människor själva vill söka upp för att överraskas av, få nya insikter och kunskaper, förargas och uppröras, njuta, gråta och skratta.

När Berit Gullberg åren 1968-89 var press- och marknadschef på Dramaten, satsade hon på det som hon kallar nya sociala plattformar på teatern.

- Min första tanke var att vi måste få publiken att lära känna Dramaten och bli tillhöriga sin nationalscen. Vi började affischera över hela stan, men det var inte med teaterbilder, utan med publiken i vardagssituationer som kunde överföras till en överraskande kontakt. Det var som en lasso vi lade ut för att fånga in dem.

- Vi ordnade bussresor för pensionärer, barnpassning på söndagsmatinéerna. Vi sökte upp fängelser, äldreboenden, bibliotek och dagis med skådespelare, dansare och musiker. Vi var överallt. Och det kändes rättvist, för vi tog oss till dem som inte kunde komma till oss.

- Vi tog också kontakt med kulturnämnder, folkhögskolor, svensklärare och bjöd in dem på inspirationsdagar. Vi använde teaterns alla magnifika resurser som ett universitet.

Berit Gullberg blev snabbt populär i medierna eftersom hon såg som en del av öppenheten att journalisterna fick komma in på teatern och möta dess stora konstnärliga personal.

Hon har arbetat med fyra teaterchefer plus Ingmar Bergman (teater, film och TV): Erland Josephson, Jan-Olof Strandberg, Lasse Pöysti och Lars Löfgren. (Innan vi träffades mejlade hon mig: ”Jag kommer 15.45. Var sitter du? I lobbybaren eller baren längst till höger? Har man jobbat med Bergman sitter sekundkollen i.”) Och hon kan prata länge om hur Dramaten förändrats och om alla som arbetat där, om yrkesstolthet, om integritet.

Berit Gullbergs kärlek till teatern bottnar i när hon såg Tolstojs ”Mörkrets makt” på Dramatens stora scen i regi av Alf Sjöberg. Då var hon 17 år.

- Jag blev ... ny! Det var en magisk föreställning som också hade en djup religiös underton och där spelade Ulf Palme, Allan Edwall, Gertrud Fridh, stora artister som jag många år senare skulle lära känna och få arbeta med. Det går svårligen att låta bli att sakna de här giganterna och Inga Tidblad, Holger Löwenadler, Hjördis Petterson, Gunn Wållgren, Ulla Sjöblom, Anita Björk. Det känns nästan ofattbart!

- Det är därför jag avskyr ordet skådis, det får de kalla sig som inte har respekt för yrket. Men de här personerna hade en stolthet över sitt arbete som ingen kunde ifrågasätta. De var artister, skådespelare!

- Varför hör jag inte vad en del unga skådespelare säger på scenen idag? (Jag hör bra, är testad). Varför behöver de vara uppmickade? Lär man sig fäktning idag? Precision, snabbhet, koncentration, koreografi? Det hjälper en skådespelare att fullända sina uttryck!

Nu är du ändå inne på något som du saknar i dagens dramatik, i dagens teatervärld.

- Ja ... Men kan vi vänta lite till?

Om jag i stället frågar så här då: Vad har du läst på sistone?

- Jag har läst dramatik från Australien, Tyskland, Norge, Finland, Italien, England. Jag läser minst fem pjäser i veckan och missar antagligen en massa bra romaner.

Vad går du igång på?

- Ett spännande språk. Ett överraskande tilltal. En stark känsla som du faller rakt in i. Jag märker på en gång om det är ovanligt och fängslande. Ibland kanske det är slarvigt skrivet, men själva historien måste vara bra. Och det kan räcka med för att börja jobba med pjäsen.

Känner du rent fysiskt vad som är bra?

- Jag får hjärtklappning. Då vet jag!

Hur många sidors läsning tar det för att du ska kunna avgöra om pjäsen håller?

- Tio sidor, ungefär. Men jag ger oftast hela pjäsen en chans om det inte är skit. Och förlagets egna författare läser jag givetvis från början till slut för att kunna diskutera vidare.

Förlaget omfattar ungefär 150 nordiska och lika många internationella dramatiker. Hur arbetar du rent konkret för att få ut deras manus?

- Jag håller förstås kontakt med dramaturger, regissörer och teaterchefer. Ibland skådespelare. Jag ser mycket teater för att vara i flödet, känna impulserna. Jag är noggrann med att leta rätt pjäs åt rätt teater och "hoppeligen" lyckas det ofta. Det handlar om att bygga upp ett förtroende.

Hur gör du med översättningar från svenska till engelska?

- Bra fråga. Det är givetvis en nyckel för att få ut pjäserna över gränserna. Norge har ett bra stödsystem för att ersätta översättare. I Sverige är det knepigare med ett Moment 22- system: Man får inga stödpengar av Kulturrådet förrän pjäsen är översatt och köpt. Översättningar för förlagen är dyra, översättarna själva har det knapert. Man borde lita på oss och ge oss stödet från början.

- Efterfrågan på skandinavisk dramatik ökar ute i världen. Jonas Hassen Khemiri och Jon Fosse börjar bli heta i USA.

- Jag saknar nyfikenheten hos skandinaviska teatrar för det utifrån kommande. Beror det på bristande språkkunnighet? I höstas hade jag besök av agenter från Australien, Holland, Italien, Finland, Tyskland som kom med nya pjäser och jag tänkte WOW! Nu ni ska ni få se på själva ...! Ett ganska lamt mottagande, en knapp gäspning, blev svaret.

- Vi riktar oss väldigt mycket till de små fria teatrarna.

Varför då?

- De har större aptit och mod och får unga skådespelare, dramatiker och regissörer att utvecklas och lära sig. De retar och provocerar. De riskerar pengarna, men aldrig sin konstnärlighet.

När Berit Gullberg var presschef på Dramaten tyckte hon teaterförläggeriet var ett ganska ointressant område.

- Jag hade inte en aning om vad de gjorde. Mest verkade de gnälla om fribiljetter.

Så när hon några år senare blev tillfrågad av några dramatiker om hon inte skulle öppna en dramatikeragentur, hade hon absolut ingen lust. Hon hade fullt upp med att skriva romaner och lyrik och att producera samhällsdebatterande teater och musikaler.

- Skulle jag bli teaterförläggare skulle det bli det roligaste jobb jag haft. Och så blev det ju fantastiskt!

Vad ville du när du började då för nästan 20 år sedan?

- Hitta nya dramatiker och odla några gamla godingar som Arnold Wesker och Edward Bond. När man kom som ny i branschen, var ju alla nyfikna och därmed hade de unga nordiska talangerna stor chans och lättare att komma i fokus.

Vilka tänker du på?

- Peter Asmussen från Danmark, Petter Rosenlund, Arne Lygre och inte minst Jon Fosse från Norge.

- Nu har vi samlat på oss en stor skara eminenta talanger som jag är oerhört stolt och lycklig över och jag känner ett enormt ansvar för dem, både konstnärligt och ekonomiskt.

- Vi har säkert en av världens största barn- och ungdomsteaterkataloger som omfattar flera hundra titlar.

Är det lika roligt nu som för 20 år sedan?

- Tyvärr roligare, ännu mer ansvarsfullt och krävande eftersom vi nu har kontakt med en stor del av den internationella teatervärlden. Det ställs stora krav och förväntningar på oss.

- För en tid sedan träffade jag skådespelerskan Pia Johansson på en fest, båda i lite glitter och glans. ”Här kommer vi och glittrar”, sa hon. ”Ja, vi glittrar”, svarade jag, ”men vi är också ett par djäkla arbetshästar båda två.”

Varifrån kommer den spännande dramatiken?

- Alltid Tyskland och England, men också Australien, Ryssland, arabvärlden och Norge. Sedan är ju frågan hypotetisk, eftersom vi faktiskt är bundna i vår relativa språkbegränsning. Det finns givetvis massor av oupptäckt dramatik. Jag läser tyska, engelska, franska och de nordiska språken, och får vi översättningar av andra länders dramatik till engelska kan det vara oerhört missvisande och olyckligt översatt. Lost in translation!

Vad tror du vi kommer få se de närmaste åren?

- Jag hoppas det kommer många nya vetgiriga och språkkunniga regissörer och teaterledare som vågar och satsar på nytt tänkande och skapande. Nu verkar politiken och ekonomin lägga ganska hårda handskar på teatrarnas mod och frihet. Jag tror att länsteatrarna har det tufft eftersom de är bundna till kommunalpolitikernas kunskap och intresse av kultur.

- Även i Stockholm styrs tänkandet i kommersiella banor och intäktsjubel!

- Jag tror att Göteborg har förlig vind däremot och det är bara att gratulera. Den stora bokmässan har säkert krattat i manegen för kulturen som sådan och det är ju underbart!

Vad är tendensen, vad är det för pjäser vi kommer få se om två år?

- Ja, du det var nog något av det jag svarade på i förra frågan. Nu har det ju de senaste åren varit en våg av nytolkningar av klassiker, av dramatiseringar av romaner och filmer. Det anas ett behov av det episka berättandet här och det kan äventyra teaterns eget språk och nyskapande uttrycksformer.

- Man beställer också mycket pjäser om tidens aktuella personer, politiker, brottslingar, stora stjärnor. Och det medför givetvis att man börjar diskutera hur mycket som kan sägas om en människa från en scen, i en bok, i en film. Vi har nya diskussioner i frågan varje dag. Anna Wahlgren skrev om sin mamma, Per Wästbergs dotter om sin pappa. Vem har rätt att försvara sig? Och hur? Lucas Svenssons pjäs ”Information wants to be free” ställer frågan på sin spets. Vad är sanningens konsekvens? Snacka med Strindberg i ”En Dåres försvarstal”!

Varifrån kom den mest spännande dramatiken för 20 år sedan?

- Mest från västvärlden som jag uppfattade det. Jon Fosse blev ju en sensation av överraskande och otippade mått, mest spelad, nu på 40 språk.

Men tyska Marius von Mayenburg och Roland Schimmelpfennig var ju nya då och har hängt med i gungan allt högre. Peter Handke är alltid spännande, men ganska lite spelad här hemma. Nyupptäckt då var Simon Stephens, en av Göteborgs Stadsteaters favoriter.

- Så kom ju hela bråten av svensk dramatik med Lucas Svensson, Mattias Andersson, Sofia Fredén, Martina Montelius, Mirja Unge, Sara Stridsberg, Anders Duus, Jonas Hassen Khemiri och många större växande stjärnor.

Om du jämför dagens dramatik med det som kom då?

- Konstnärerna har ju oftast öronen vända mot framtiden! Det är bara att sia om. Men det är önskvärt att strålkastarna går över ännu inte belysta delar av vårt inre och vårt yttre samhälle. Att man satsar på att skriva om politiska bränder och sociala sår, om skeenden i skuggsidan som inte tålt att synas. Att man lyfter ögonen mot det som bländar oss, som blåser bort de blå dunsterna, våra aningslösheter, och som visar att Sverige ligger mitt i världen.

Vilken är den största förändringen de senaste decennierna i dramatiken?

- Jag väljer nog att tala om barn- och ungdomsdramatiken, säkert en följd av

Suzanne Ostens banbrytande skola. Pjäserna för barn blir alltmer socialt kommenterande, de väjer inte för att ta i svåra ämnen som skilsmässa, mobbning, rasism, sexualitet ... men de gör det med fyndighet, humor, värme och poesi. Jag tror de fyller ett stort behov av frånvarande samtal med vuxna och är till tröst och styrka för många ungar. Så trist då att inte alla svenska skolbarn har tillgång till den otroligt kvalitativa teater Sverige kan erbjuda.Det är nog en av de förbisedda skandalerna i landet!

Ser du dessa förändringar i vuxendramatiken också?

- Ja, egentligen. Men det handlar mycket om etniska frågor, om religionsmotsättningar, om vuxnas relationer vad det gäller jämställdhet till exempel.

- Många svenska teatrar beställer pjäser, ofta med ett tema eller ett med ett uppdrag. Det kan låsa pjäsen för vidare uppsättningar och det är lite trist. Den har hamnat i en återvändsgränd på något sätt.

- Det svåra är att hitta pjäser till de stora scenerna som kräver kända namn i rollistan och en ledande dramatiker. Även om det är en svindlande bra ny pjäs, men av en okänd författare, drar sig teatrarna oftast för att sätta upp den. Jag skulle satsa själv 200 procent och säga till publiken: Se vad vi har hittat! Det här tror teatern på! Det måste ni se!

Vilka klassiska pjäser tycker du kan spelas hur många gånger som helst?

- Om en regissör som till exempel Mats Ek eller Alexander Mörk-Eidem avläser dem med helt magiska ögon, med en stormande fantasi och inkänning, då blir man ju småsalig av upplevelsen, som att upptäcka livet på nytt, med ett barns häpna blick och lycka. Det gäller Strindberg, Tjechov, Shakespeare ... Och när Fosse laddar pennan och omtolkar ”Antigone”, ”Fedra” eller ”Bernardas hus”, då brinner det i pappret.

Vad saknar du på teatern?

- Den politiska satiren. Jag minns Folkans uppsättningar av Bratt/Andersson och Fria Pros bästa stycken i Stockholm. Inte sysslar ståupparna med det, där blir det mest sex och tillkortakommanden. En ljusning finns dock i och med Klas Abrahamsson och Erik Gedeons supermusikaliska stycke ”Ingvar! En musikalisk möbelsaga” och ”Min vän fascisten”. Och givetvis i Carin Mannheimers fräna komedier.

Vad har hänt med språket sedan du började som teaterförläggare?

- Jag håller mej till svenskan. Självklart förändras språket. Slang, nya uttryck och ibland dålig grammatik (jag är sträng på den punkten) smyger sig in i texten. Språket blir ju också klart påverkat av IT-samhällets vokabulär. Men ibland kan det bli hur roligt som helst som när Stefan Lindberg eller Gustaf Tegby släpper ut språkkalvarna på grönbete eller när Mirja Unge med sin hudlösa språkmagi beskriver unga människors livsvåndor.

- Det finns flera dramatiska författare som också skriver litterärt njutbart som Lucas Svensson, Sara Stridsberg, Agneta Pleijel, P O Enqvist ... och så Jonas Hassen Khemiri med sitt nyskapande stringenta överraskande språk som nog kommer att bilda skola.

Av Stig Hansén