Det nya teaterrummet

Teaterrummets redaktion bad kulturjournalisten och forne konstnärliga ledaren för Göteborgs Film Festival, Marit Kapla, att bege sig till närmsta biograf för att se på teater! Följ med in i biosalongen och läs Marit Kaplas text om en direktsänd teaterproduktion som kablats ut till upp mot 2000 biografer runt om i världen! Är det här det nya teaterrummet?

En bit in i föreställningens andra akt lutar sig trettonåringen mot mig och viskar: ”Vet du hur det slutar? Det känns inte som om det kommer att gå bra.”

Ja, jag vet hur det slutar. Och nej, det går sannerligen inte bra.

Men samtidigt som vi ser Hamlet, prins av Danmark, obarmhärtigt färdas mot sin egen undergång, känner jag mig euforisk. I mitt barns sällskap får jag ynnesten att uppleva Shakespeares drama som om det vore första gången.

Tillsammans med henne grips jag av Ofelias förtvivlan, skrattar åt scenen med dödgrävaren och lyssnar till Hamlets klassiska repliker. »To be or not to be ... The time is out of joint ... The rest is silence.»* Vi har fantastiskt roligt, på det sinnesutvidgande sätt som uppstår när konsten är inblandad.

Intressant nog hade detta teaterbesök aldrig blivit av utan en rad helt andra kulturformer. Tv. Bio. Internet. Och Benedict Cumberbatch.

För vi sitter inte i en vanlig teaterpublik, i en vanlig teatersalong. Vi ser brittiska National Theatres direktsända föreställning av Hamlet från Barbican Centre i London, med Benedict Cumberbatch i huvudrollen. Den överförs via satellit till Bio Roy vid Götaplatsen i Göteborg, och till cirka 2000 andra biografer i 50 länder, från Los Angeles i väst till Moskva i öst.

En rimlig gissning är att vi just i denna stund, tillsammans med de nästan 300 andra besökarna i den utsålda salongen på Roy, ingår i en simultan publik på flera hundratusen människor över hela världen.

En rimlig gissning är också att en stor procentuell andel av den här globala publiken tidigare har sett Benedict Cumberbatch spela Sherlock Holmes i tv-serien Sherlock som BBC började sända 2010.

Serien är en elegant uppdatering och vidareutveckling av Arthur Conan Doyles över hundra år gamla, slitstarka kriminalromaner. Benedict Cumberbatch som Sherlock löser brott med så gott som övernaturlig slutledningsförmåga, medan han gnabbas trivsamt med sin sambo och mer eller mindre ofrivillige medarbetare, Dr. Watson, spelad av Martin Freeman.

I en tid när min dotter och jag alltmer sällan tittar på samma film eller tv-program samtidigt, är Sherlock en välkommen gemensam passion. Min dotter som utforskat fankulturen runt Sherlock på internet, har dessutom vidareutbildat mig om att Cumberbatchs fans kallar sig själva »Cumberbitches». Och att ett återkommande nätskämt är att låtsas stava hans namn helt fel. »Bingbong Centerpatch». »Brandywine Crumpetsmash». »Benadryl Qumquat».

Därför vågade jag slå till på två biljetter när jag såg Bio Roys annons om direktsändning av National Theatres föreställning av Hamlet. Och det är sant att min dotter inte hade hamnat där utan mig, men jag hade inte heller hamnat där utan min dotter.

För trots att organisationen Folkets Hus och Parker genom satsningen Live på Bio har sänt scenkonst till 170 biografer över hela Sverige sedan 2007, har jag aldrig sett en enda föreställning. »Film är bäst på bio och teater är bäst på teatern», har jag tänkt, och fortsatt att hänge mig åt den analoga teatertraditionen.

Efter den här Hamlet-föreställningen måste jag tänka om. Livekänslan vid en traditionell teaterföreställning är fortfarande oersättlig. Men teater på biograf har sitt unika värde. Det är en hybrid av olika konst- och kulturformer, där den sammanlagda kraften av dem katapulterar in publiken i ett nytt rum där nya och oväntade gemenskaper uppstår.

»Jaha, du är också en Cumberbitch», skämtar en vän jag träffar i pausträngseln på Roy. Och självklart är en världsstjärna som Benedict Cumberbatch en framgångsfaktor i sammanhanget. Men inte en nödvändighet.

Förutom National Theatre i London, operahuset Metropolitan i New York och Bolsjoj-baletten i Moskva, finns även några svenska scener med i Live på Bios utbud. Kungliga Operan i Stockholm är flitigast, med tre till fyra utsända föreställningar per säsong. Andra som ingått i programmet på sistone är Göteborgs Konserthus, Galenskaparna och After Shave och Maximteatern i Stockholm.

Både Cornelia Bjurström som driver Bio Roy, och Rickard Gramfors som är Folkets Hus och Parkers samordnare för Live på Bio-satsningen, önskar att fler svenska teatrar satsade på livesändningar. »Tänk om Göteborgs Stadsteater hade sänt Carin Mannheimers Sista dansen till hela Sverige. Det tror jag hade fungerat», säger Cornelia Bjurström.

Rent visuellt innebär teater på bio att man som publik är beroende av kameraupptagningen. Möjligheten att fästa blicken på vem och vad som helst på scenen går förlorad. Under Hamlet-föreställningen önskar jag mig någon enstaka gång en vidare bild så jag kan se skådespelarnas interaktion bättre. Å andra sidan gör kamerornas rörlighet att jag kommer mycket närmare skådespelarna än annars. Jag får en känsla av att vara omsluten av föreställningen; ett stumt vittne i händelsernas centrum.

Naturligtvis är kostnaden för en livesändning avgörande för en tajt teaterbudget. Enligt Rickard Gramfors har kostnaderna dock sjunkit på sistone. Det går att genomföra en fullt professionell sändning för 150 000 kronor, jämfört med de upp till 700 000 kronor som det tidigare har kunnat kosta, hävdar han, med höstens direktsändning av konserten Jazz på svenska från gitarrfestivalen i Uppsala som exempel.

National Theatres utsändningar är mer påkostade. Enligt en artikel i The Guardian har teatern utgifter på i genomsnitt 200 000 pund (ca 2,5 miljoner kronor) per gång. Enligt Rickard Gramfors görs upptagningen av 7-10 kameror, koordinerade av en bildproducent och en ljudmixare, med två kamerarepetitioner innan varje sändning. Inför upptagningen måste hela teaterteamet också fundera på hur föreställningen ska anpassas. Det kan till exempel handla om att justera färg på kulisserna, perukskarvar och smink.

Genom återkommande utsändningar av teaterföreställningar kan scenerna skapa band till en nationell publik och inte bara till människor som bor i närheten. Precis som Metropolitans operasändningar har aktiverat svenskarnas operaintresse, skulle fler livesända teaterföreställningar också kunna väcka det allmänna teaterintresset. Kanske är jag nyfrälst optimist, men det skulle i förlängningen kunna innebära en större publik även för teaterhus och fria grupper.

Utan att dra ner på mina besök på vanliga teatrar, kommer jag förmodligen att gå på fler direktsända teaterföreställningar framöver. Jag kan inte svära på att min dotter alltid kommer att följa med. Men nästa gång Brandywine Crumpetsmash kommer till Götaplatsen, är vi där. Och kanske, kanske får jag någon gång i framtiden sällskap av henne till en vanlig teater, för en analog och livslevande föreställning av Hamlet.

Fotnot:

* Det ska sägas att den svenska översättningen av Shakespeares text inte var fläckfri vid just den här direktsändningen, vilket tog uppmärksamheten från några av de odödliga citaten. Men som redan rapporterats i media så har Folkets Hus och Parker fått en ursäkt från de ansvariga instanserna och ett löfte om att det inte ska hända igen. Reprisföreställningarna av Hamlet har sänts med engelsk text i stället.