Jag är inte pensionär – jag är passionär!

Stig Hansénmöter Vicky von der Lancken, vd, teaterchef och delägare, och ser fotografierna på hennes kontorsvägg bli till en enda stor bild av svensk nöjeshistoria:

Om det vore så här, Vicky von der Lancken, att jag knackade på din kontorsdörr, precis som jag gör nu, men inte kom för att intervjua dig utan för att söka anställning som ljustekniker på Oscarsteatern. Vad skulle du då säga till mig att det krävs för att få jobba hos dig?

- Jag brukar säga att de som står på scenen ska stöttas av alla runt omkring. Det betyder inte att alla runt omkring inte är lika viktiga. Snarare tvärt om, det är ett bygge där varje individ är med och bidrar till föreställningens helhet.

Du är känd för att betala dina artister och din personal bra.

- Ja, jag betalar bra.

Är tanken med det att det betalar sig om du betalar bra?

- Min personal vet att de ska se möjligheter i stället för problem och den hållningen skulle jag vilja också att du hade om du ville jobba här. Men dessutom skulle jag uppmana dig: ”Säg till mig om belysningen vi har inte är tillräckligt bra, så tittar vi på det. Ska vi köpa nytt eller hyra – då räknar vi på det. Det ansvaret har du.”

När hon sagt det går vi in i hennes förvånansvärt lilla kontorsrum längst bort i en korridor som ligger i samma hus som Oscarsteatern. På väggarna hänger så många bilder från det hon gjort att de blir en enda stor bild av svensk nöjeshistoria. För Vicky von der Lancken, född 1942 i Jönköping, är otvivelaktigt Sveriges nöjesdrottning. Hon är VD för Vicky Nöjesproduktion, som äger halva Oscarsteatern och China Teatern i Stockholm tillsammans med 2entertain och hon står bakom hur många musikal- och teaterproduktioner som helst.

När tänkte du första gången på nöje?

- Jag tror att jag var fem, sex år. Jag sjöng väldigt mycket och tyckte att det lät som opera. Jag tänkte att jag skulle bli operastjärna. Min mamma, som gick bort när jag var åtta år, sa: ”Du kan bli precis vad du vill. Om du vill bli operastjärna, så kan du bli det.” Så jag sjöng och sjöng och sjöng. Jag tyckte det lät bra.

Sjöng du ord du hittade på själv?

- Ja, ooooiiii ...

Vad var det för språk i sången?

- Det var inga ord, bara toner. Men när jag började skolan, så engagerade jag mig i roliga timmen för under den skulle jag uppträda och en dag sa en kompis: ”Jag ska vara med i en ungdomsrevy i Jönköping.”

Då var Vicky von der Lancken 14 år och hängde på.
När hon blev 17 år åkte hon till Göteborg och sökte och fick jobb hos Sten-Åke Cederhök och hans ”Veckans revy” på Liseberg.
Vad var det som du gillade där?

- Spänningen. Att stå på scenen. Att se publiken skratta åt historierna jag berättade.

Då var det inte längre bara ljud som en mamma uppskattade, utan riktiga berättelser?

- Ja. Sten-Åke Cederhök skrev texter åt oss och de gick hem och jag tänkte allt mer på vikten av nöje.

Vicky von der Lancken stannade i den revyn en säsong. Sedan flyttade hon till Stockholm.

- Inför den flytten sa min pappa: ”Du måste lära dig det här med att uppträda ordentligt.”

Så hon sökte in till musiklinjen på Birkagårdens folkhögskola, kom in där, pluggade och sjöng samtidigt då och då på Nalen.

- Sedan träffade jag min man, vi gifte oss och fick en son och sedan blev jag hemmafru. Jag lade musiken på hyllan och när jag skilde mig hade jag inget riktigt yrke, jag kunde ingenting egentligen. Jag jobbade i affär för att försörja oss, och då sa Bengt Sändh, som var en av några trubadurer jag lärt känna: ”Det är slöseri att du ska stå i affär. Vi startar en förening för alla trubadurer med Cornelis, Bernt Staf och Fred Åkerström.”

Det blev Yrkestrubadurernas förening.
Vicky von der Lancken arbetade i den i tre och ett halvt år. Efter det blev det jobb med Lill-Babs i elva år. Sedan kom Povel Ramel och Hans Alfredson.

- Jag var rädd när jag tackade ja till att arbeta som producent åt Povel och Hasse. Skulle jag säga vad som funkade och vad som inte funkade, vad vi hade råd med och inte råd med? De sa: ”Vi litar på dig.” Och när de sa det, så tänkte jag att då får jag väl lita på mig själv jag också.

Hon arbetade med Povel Ramel i 19 år.
Hon nämner produktion på produktion. Povel Ramels ”Tingel Tangel”. Gunnar Hellström och Hans Alfredson i ”Solskenspojkarna”. Med Hans Alfredson gjorde hon också, på uppdrag av utrikesdepartementet, den svenska paviljongen på världsutställningen i Sevilla.

- Jag hade aldrig jobbat med utställningar, men Hasse sa: ”Det klarar du.”

1998 tog hon över Oscarsteatern och det första hon satte upp var ”Guys & Dolls”, som Hans Alfredson översatte.
Du har haft många som trott på dig.

- Ja. Mest av allt min pappa. Eftersom min mamma dog när jag var så liten, så blev den där tron och övertygelsen lika med något slags överlevnad. Pappa kom hem en dag när jag var väldigt ledsen och då blev han också ledsen och sa: ”Det här ska vi klara, vi ska vara duktiga du och jag.” Jag blev duktig.

Vad menar du ...?

- Ja, duktig i skolan, i de ämnen jag tyckte om. Gymnastik. Musik. Geografi och historia. Det var sämre med matten.

Vad är duktig för något?

- För mig var det att visa pappa att jag klarade av det här. Nu har jag släppt på det och behöver inte längre bevisa det hela tiden.

Kommer du ihåg när du kände att nu har du bevisat dig?

- Kanske när jag visade att jag klarade av att ta över Oscarsteatern som jag köpte 1998. När jag en gång i tiden flyttade till Stockholm och såg denna fantastiska teater ... Och nu är den min!

Tidigare hyrde hon in sig i andras salonger. Tyrol. Cirkus. China Teatern.
Men hon tvekade länge att köpa Oscarsteatern.

- Jag sa nej först när jag fick erbjudandet. Jag tänkte: Jag ska inte ha en teater, jag vill kunna ta min ränsel och gå.

Men så bjöd Lars Schmidt och Jarl Kulle henne på lunch och övertalade henne och sockrade med att de skulle hjälpa henne.

- Min son Johan von der Lancken påminde mig: ”Du har sagt hela livet att man ångrar bara det man inte har gjort.” Han tyckte att jag skulle slå till. Då bestämde jag mig för det. Och det har jag inte ångrat en enda sekund.

Vad är det för fördelar med att ha en hemmascen?

- Man är precis just det - hemma, och många av skådespelarna som varit här längtar tillbaka för att det blir ... ja, ett slags hem. I och med att jag har kontoret här också, så är jag alltid tillgänglig.

- Att ha en hemmascen gör att vi kan planera på ett annat, mer flexibelt sätt, för vi vet att vi har teatern. Ibland dyker det snabbt upp ett erbjudande om till exempel musikalrättigheter och då kan jag nappa eftersom jag har en scen.

- Vad jag saknar är en bra musikalscen i Göteborg. Ta Lorensbergsteatern, den finns förstås och är fin, men där går det bara in 789 personer och vi behöver 900-1 000 platser. Om vi gör en musikal här i Stockholm och vi vet att vi kan flytta den, då kan man slå ut kostnaderna.

Vad kostar det att sätta upp en musikal?

- 12-14 miljoner. Före premiär. Och sedan är det ganska höga running costs.

Har det blivit dyrare?

- Kostnaderna har blivit högre och kraven högre.

Hur länge måste föreställningarna spelas?

- Ta ”Singin’ in the rain”. Den hade premiär i september 2006. Först i april året därpå hade vi fått tillbaka våra kostnader. Vi spelade den på Scandinavium i Göteborg under en månad med dukning för 3 000 personer, men det är inte optimalt.

Under ett halvår går det alltså inte att köra en musikal?

- Nej, för vi måste vanligtvis ha 88-89 procents beläggning. Ibland lyckas vi dela, som när vi 2011-2012 tog över ”Monty Python’s Spamalot” som först producerats av Julius och spelats på Nöjesteatern i Malmö.

Betyder det att det inte räcker med Stockholm längre?

- Stockholm räcker, om vi vet att vi kan spela ett och ett halvt år. Jag tror att vi allt mer kommer att varva musikaler och komedier, för komedier är inte lika stora och påkostade. Lite så tänker jag.

Vad avgör när du bestämmer dig för en musikal?

- Först och främst måste det vara någonting som jag verkligen tycker om. Många var oroliga för ”Singin’ in the rain”, den hade dyr dekor och regnet kostade mycket och var den inte lite dammig? Men jag kände verkligen för den. Och den blev en riktig långkörare. De som äger rättigheterna i New York fattade ingenting. Den hade inte gått särskilt bra på andra ställen, men de märkte hur bra det gick när vi skickade pengar till dem, de fick ju procent på bruttointäkterna.

Vad betyder recensioner?

- Det är så här att vi ofta släpper biljetter i god tid. Ibland har vi sålt ut hela hösten innan vi haft premiär och då betyder recensioner ingenting för publiktillströmningen. Däremot betyder recensionerna mycket för ensemblen. Det ideala är, som med ”Singin’ in the rain”, när både publiken och kritikerna applåderar.

Vet du varför den gick så pass bra?

- På Broadway är de så fantastiskt skickliga, men jag känner ibland att jag där saknar glittret i ögonen. Och det är klart, de spelar åtta föreställningar i veckan. Vi spelar fyra, fem i veckan. Skulle vi spela samma föreställning i tio år skulle glittret nog försvinna här också. Men spelar man ett år eller två och har roligt ihop ...

- Det är viktigt att ha roligt ihop, både på scenen och bakom scenen. För det lyser igenom, det gör att det glittrar.

Vad innebär ”trevligt bakom”?

- Vi som jobbar bakom scenen bryr oss. Jag har en fantastisk och lojal personal som varit här väldigt länge. De vet hur det ska vara.

Hur ska det vara?

- Det ska vara omtänksamt och generöst med fester kaffe och bullar ... Nyckelorden är kanske: Vi bryr oss! Min dörr är aldrig stängd, man behöver aldrig beställa tid eftersom jag är här. Jag vill att folk ska må bra här. Nu frågar du säkert var ifrån jag lärt mig det. Mitt svar är: Från Barbro (Lill-Babs), Povel och Hasse som alltid hellre friade än fällde, säger hon och dricker vatten ”för Åsa, min assistent, säger att jag ska dricka ordentligt varje dag”.

Vi pratade nyss om att du verkligen måste gilla något för att nappa på det. Men vad kommer sedan: Är det huvudrollsinnehavaren eller regissören? Ta ett exempel som ”Rain man”.

- Jag har jobbat med Robert Gustafsson i 20 år och i några års tid tänkt att jag ville hitta en pjäs där Robert får göra något annat än de roller vi är vana att se honom i, helt enkelt göra en roll fullt ut. Idén om ”Rain man” kom upp. Jag undersökte om den gjorts som teater. Det hade den. Vi såg den i Danmark, där den inte gick så bra. Men vi blev berörda, och jag sa ju nyss vad det betyder.

Hon pekar på soffan jag sitter i.

- Där satt Robert när jag berättade att jag hade tagit rättigheterna på ”Rain man” och jag såg hans ögon tåras. Han hade nämligen tänkt på den rollen. Så då började han och jag prata mer om den.

När kom hans medspelare Jonas Karlsson in i snacket?

- Jonas och jag har i tio år försökt hitta något som skulle passa honom. Jag hade gett honom några förslag, men det blev inget av dem. När jag föreslog ”Rain man” var det inte så att han hoppade i taket, men han ville se manuset. Han sträckläste och ringde: ”Jag är med!”

Var Robert Gustafsson redan klar då?

- Ja, och det sa jag till Jonas som gärna ville jobba med Robert. Nästa steg var att koppla in min son Johan von der Lancken som producent. Efter det bollade vi regissörsnamn och när vi kom fram till Emma Bucht så ville Robert träffa henne för han hade aldrig jobbat med henne tidigare. Och så klickade det. Robert började genast göra research, han var på hem för autister, och han hade en expert som satt med på repetitioner och gav honom råd när han skulle ta i mer och när han skulle bli mer nervös.

När du kontrakterade Jonas Karlsson och Robert Gustafsson – var det för ett år?

- Jonas sa först att han ville bara skriva på för ett halvår, ”för jag vet inte hur det är att jobba på en privatteater”. På Dramaten och Stadsteatern jobbar man kanske två eller tre föreställningar i veckan, här är det fem i veckan. Men vi hann bara börja så sa han ja till att spela hösten också. Men nu ska han tillbaka till Dramaten.

Så då läggs ”Rain man” ner?

- Ja, vi kan inte spela den längre.

Hur känns det att behöva avsluta när det alltid är fullsatt?

- Så där, men det handlar också om rättigheter och vi har inte dem för mycket mer än ett år. Annars hade vi gärna gjort gästspel i Göteborg. I och med att det gått bra, så ska vi ändå skriva till upphovsmännen, för det här kan vi ta upp om två år igen.

När i processen börjar du räkna pengar?

- I ”Rain man” är det inte mer än sju skådespelare, så då är det enklare att gå med vinst. När vi 2010 gjorde ”Sugar – i hetaste laget” gick det inte ihop, trots att det var utsålt hela tiden.

Tänker du att två av tre föreställningar som du sätter upp ska gå ihop, att en kan gå med förlust?

- Nej, inte riktigt så. Man hoppas. Men jag ser också att det dragit i väg på musikalsidan, att det kostar allt mer med repetitioner, musik, dans, och med mycket folk också bakom scenen. Men fortfarande är det så roligt. Jag är 71 år och någon sa ”Du är pensionär”. ”Nej”, svarade jag, jag är passionär.”

Ska din son Johan ta över ditt nöjesimperium?

- Han är en väldigt bra producent och han är duktig på att räkna och tänka kvalitet, men jag tror inte att han vill ta över en teater, utan hellre vara anställd producent. Jag har mer entreprenörsanda och jag har vuxit ikapp längs vägen. Om någon när jag jobbade med Lill-Babs sagt att jag en dag skulle ha det jag har i dag, så skulle jag ha skrattat ... Hur det än går, så tycker jag att det roligaste är att rollbesätta, så det får ingen ta ifrån mig.’

Tänker du att du ska lägga av?

- Nej, det gör jag inte. Jag har fått erbjudanden, men nej, för mig är pengar inte det viktigaste.

Då är egentligen inte frågan om efterträdare aktuell?

- Nej. Johan sköter ”Rain man” som vi spelar på Rival plus att han håller på med vår sommarteater i Kalmar som vi haft i sex år, och den är också ett stort kapitel i mitt liv. Där räknade jag med att det skulle krävas några förlustår innan folk hittade dit, men det gick bra från första stund. Så ibland, när tanken slår mig att jag måste arbeta mindre, kan jag tänka att om jag måste släppa Oscars och China, så sköter jag enbart sommarteatern, för det är så roligt.

Vad är roligt?

- Att se publiken komma. De är ofta lediga och är så förväntningsfulla. Och engagerade. De kommer dit tidigt och tar kanske ett glas vin.

- För mig är det viktigt att man under kvällen ska få ett gott skratt och att få bli berörd.

Hur vet du att publiken blir det?

- Minst en gång i månaden tittar jag på föreställningen. Tjuvlyssnar i publikhavet, tjuvlyssnar på damtoaletten.

Hur bedömer du musikalernas framtid?

- Folk behöver alltid levande teater och musikaler. Nu har det varit väldigt mycket musikaler ett tag, så vi kommer att göra en komedi hösten 2014, och på China Teatern ska vi spela den lite modernare ”Flashdance”.

Hur ser du på konkurrensen från till exempel Stockholms Stadsteater som också spelar musikaler?

- Det finns plats för alla, men det är klart att de har statliga medel och kan därför ha billigare biljetter. Våra biljettpriser är så mycket dyrare, därför krävs det att vi jobbar ännu hårdare så att publiken kommer till oss.

Än så länge finns det plats för er alla?

- Ja, det gör det. Ta hyllningen till Sammy Davis, ”From Sammy with love” med Rennie Mirro och Karl Dyall som nu går för utsålda hus på Stockholms Stadsteater. Den gick jag till Benny Fredriksson på Stadsteatern med, för jag kunde inte göra den här. Om den går på turné framöver, så gör däremot jag den. Och Rennie och Karl ska snart vara med oss på ”Flashdance”. Det är så det är.

Vad krävs för att publiken ska komma?

- Det betyder mycket att ha välkända eller namnkunniga personer i rollerna. Ta Robert Gustafsson, han drar mycket publik. Presenterar vi en musikal som publiken inte omedelbart känner igen, så går det ändå bra om det medverkar en förankrad sångare eller en känd skådespelare. Vi spelade ”La cage aux folles” och många i publiken visste inte riktigt hur det skulle uttalas, men då sa de att de ville ha biljett till Loa Falkman. Och när vi gjorde ”Sugar – i hetaste laget” med Björn Skifs, Johan Ulveson, Regina Lund och Lars Brandeby, så sa många: ”Vi ska beställa biljetter till Björn Skifs”, framför allt de som kom från Dalarna. Som jag brukar säga: Ju längre jag håller på, desto oklokare blir jag. Vad är det som går och vad är det som inte går?

Var ligger smärtgränsen när det gäller biljettpriser?

- Vår dyraste biljett kostar 685 kronor och vi kan inte höja. Det gäller alltså verkligen att räkna. Så om jag anställt dig som ljuskille här, så hade du fått räkna på vad vi har råd till.

Popkonserter kan kosta en tusenlapp.

- Jag skulle aldrig våga ta så mycket.

Kan det i stället bli så att du försöker skapa billigare produktioner?

- Ta ”Rain man”. I och med att vi är på Rival där man måste riva och ta bort dekoren mellan föreställningarna, så kan vi inte ha så mycket dekor. Därför har vi i gengäld satsat mycket på ljus. Det är härligt att vara generös, men det måste gå ihop. Scenografin ligger på 3-3,5 miljoner. Och marknadsföringen är dyr.

Får du inte svindel ibland när det gäller så mycket pengar och en så stor produktionsapparat?

- Nej, för det mesta inte.

Sover du gott?

- Ja, oftast. När det går bra, sover jag bra, när det går dåligt, sover jag ändå bra. Men i slutet av 80-talet var det något som inte gick så bra, och då tvingades jag pantsätta min bostadsrätt. Sedan kom Povel och Hasse och då kunde jag betala tillbaka lånet.

- När Marie-Louise Ekman för några decennier sedan kom med pjäsen ”I fru Wennermans fall” satte jag upp den på Kilen på Stockholms Stadsteater. Vi kunde bara få in 200 personer där, men jag ville så gärna göra den och Marie-Louise tyckte att det var en bra lokal att vara i.

När du producerade Lill-Babs var allt så mycket mindre, men tänker du ungefär likadant nu?

- Det var en annan tid och allt kostar mycket mer nu. Det var ett stort steg att gå från trubadurerna till Lill-Babs, från mörka källare där alla drack öl upp till Berns där folk beställde champagne. Och sedan var det ett jättekliv att gå till teater och musikaler och hela tiden behöva tänka: Vad gör vi om det inte fungerar? Finns det då ett gästspel vi snabbt kan få in? Man tvingas alltid ha reservplaner i pipelinen. Där skiljer vi oss från teatrarna som spelar repertoar, de kan ta bort något som inte fungerar och förlänga det som går.

Vad är du i tänket nu?

- 2016.

Du ser mycket utomlands, antar jag.

- Ja, men det är inte sagt att det som går bra där, går bra här, eller tvärtom. Som ”Singin’ in the rain”. Jag kommer nog med de flesta idéerna själv, men komedin som vi gör hösten 2014 kom Peter Dalle med.

När vet du att det fungerar?

- När biljetterna släpps.

Efter tre dagar?

- Efter en vecka. Som med ”Rain man” som bara exploderade. Samma dag som vi hade premiär var säsongen redan slutsåld och vi släppte då biljetter till säsongen därpå. Men ... Jag sa nyss att jag inte får svindel av de stora summorna, men just de där dagarna kring biljettsläppet ... Då går jag bort från mitt kontorsrum och sitter i stället inne hos mina kollegor.

- När jag skulle sätta upp min första riktigt stora musikal, ”Sugar - i hetaste laget”, sa min son: ”Jag tycker inte att du ska sätta upp så stora musikaler, mamma. Du åldrades tio år innan det var dags för premiär.” Sedan dess har jag blivit mycket yngre.

Stig Hansén