Filantropi

Vi bad Stig Larsson tolka det kulturpolitiska ordet FILANTROPI

Till Presidenten för R2

Broder.
Ja, Joppe, jag har svårt att kalla dig president, annat än – självklart – på våra sammankomster. Bättre då med det gamla rotaryordet ”broder”. Vi två, vi går ju way back. Ibland tänker jag på att jag var din furir – och du en enkel mening. Det är lite lustigt, håll med om det.
Nog om det. Jag har kommit på en idé. En drastisk sådan, kan man tycka. Och jag vill förstås att du först av alla tar del av den. Meddela mig din mening på sedvanligt sätt.
Klockan börjar närma sig midnatt. När jag tittar ner på min Rolex ser jag att det bara är två minuter kvar tills vi skriver ett nytt datum. Min fru sover, mycket gott antar jag. Hon tar ibland ett lätt insomningsmedel, Imovan. Som den säkerhetsmedvetne person som du mycket väl vet att jag är, krossade jag tre Imovan och la i hennes te. Ja, hon tar tre, tre sockerbitar i sitt te, så hon kan omöjligt ha upptäckt något. Ja, inte vet jag hur Imovan smakar, men gissningsvis en viss bitterhet.
Hon sover sött där uppe i sitt rum. För jag ville inte gärna att hon plötsligt kom ner och såg mig skriva, inte på datorn, utan med kulspetspenna på papper. Men, Putin har rätt – som vanligt höll jag på att skriva. Den ryska partitoppen har ju vad jag förstår helt övergått till penna och papper. Man kan inte vara nog försiktig i dessa hackningstider.
Filantropi är ett honnörsord inom Rotary. Men jag tänker mig nu en, ja vad ska vi säga, riktad filantropi. R2 är ju en, för att uttrycka det milt, något mer hårdför grupp än Rotary. Och jag vill åter betona det geniala i din idé om att använda oss av Hells Angels gradbeteckningar. Det skapar ett slags allvar åt verksamheten. Folk i vår lilla grupp hängivna göteborgare lär sig att hålla käften. Inget skryt till frun, du fattar vad jag menar. Sedan idén om att ha sex män från näringslivet, sex lokalpolitiker. Alltså tolv allt som allt. Ja, president, vice president, sergeant at arms och treasurer, det är ju adekvat för vår del. Men secretary, det skulle se ut det. Jag menar om pappren kom ut i pressen – något som papper alltid har en tendens att göra. Road captain behöver vi sannerligen inte heller. För övrigt hade det sett barnsligt och en smula oseriöst ut om vi hade kopierat alla deras beteckningar.
Och jag min obildade jävel som trodde att det handlade om Jesus tolv apostlar. Jag får lov att erkänna att den där Brillat-Savarin var för mig ett helt okänt namn. Ändå är det alltså han som skapade inte bara kokkonsten som just en konst. (Jag har ännu inte testat färsk tryffel på min fru. Det lär ju, om man får tro dig, vara ett exceptionellt afrodisiakum – enbart på kvinnor. Är det verkligen sant att den färska tryffeln innehåller ett ämne som gör att kvinnans hjärna luras till att tro att hon har ägglosning? Det är ju fantastiskt!) Men även detta att antalet tolv är perfekt för en middag, det ligger mycket vishet i det.
Jag vet att du inser att jag tar min uppgift som sergeant at arms på stort allvar. Hittills har det bara handlat om att trumma in säkerhetsmedvetande i gruppen. Och jag tänker ibland i mer offensiva banor. Och nu är jag inne på det här som jag betecknar som ”riktad filantropi”.
Du vet lika väl som jag att det finns förorter i vår fina stad där det skjuts folk lite kors och tvärs. Om det inte är 100% utlänningar som ligger bakom våldet, så är det nog inte långt ifrån.
Men jag tycker att man ska ge folk en andra chans. Och jag är absolut ingen rasist. Jag har min laotiska städerska, som betalas vitt, med RUT-avdrag, alla papper är iordning. Oss emellan kan jag väl avslöja att hennes städning inte bara inbegriper hemmet. Eftersom min fru är på sitt arbete de tisdagar som hon är hos oss är det jag som cirka halv tre får ta en sväng förbi huset och göra en kontroll. Detta avslutas med vad som tydligen kallas happy ending.
Säkert noterade du att jag övergått från crew cut, av det lilla hår jag har besparats, till helt rakad skalle. Jag antar att du tänkte att poängen var att jag skulle ge ett skinnskalleliknande uttryck. Med tanke på min, om jag får säga det själv, när jag faktiskt fyllt femtiosju, imponerande yttre (jag tar fortfarande 140 i bänkpress), tycker jag nog att det inte är nödvändigt att få sparrisarna i vår lilla grupp att känna mer respekt för mig som sergeant at arms än de redan gör.
Nej, att jag redan rakade av rubbet för en månad sedan har med min plan att göra. Du förstår, jag har nyligen varit i Paris och beställt en peruk. Av säkerhetsskäl låter jag den inte skickas hit till Götet med post. Jag tar en sväng dit och hämtar den, all betalning sker kontant. Och jag lovar dig, dessa damer är diskreta och har en mycket exklusiv kundkrets. Att jag valde en firma med enbart kvinnliga hårmakare (eller vad det nu heter), begriper du säkert. Att låta en bög känna sig fram över min skalle, nej där går gränsen.
Vadan detta? Peruk. Dessutom bruna kontaktlinser och glasögon med fönsterglas, allt inköpt i Paris. Jo, jag har tänkt göra en Ingvar Kamprad. Du kan storyn om hur Kamprad fick problem med den lokala maffian i den där förorten i Moskva där de har öppnat ett varuhus. För tanken var ju den, att de skulle bygga en fastighet intill med restauranger och jag vet inte vad. Hans direktörer där i Moskva höll ju på att skita på sig då det blev snack om beskyddarpengar. Vad tror du gubben gjorde? Han tog ett lågprisflyg till Moskva och tunnelbana ut till förorten ifråga. Så spankulerade han omkring där med en käpp tills han hittade ett gäng femtonåriga killar. Så frågade han dem om någon av dem kunde engelska. Jodå. Så tog han upp passet och sa att det var han som var Mister Ikea, Ingvar Kamprad. Killarna blev ju för fan helt ställda. Han frågade dem sedan om någon av dem kände till vem det var som var den lokale maffiabossen. En av killarna sa då att han hade en storebror som kunde fixa ett möte. Någon av de andra hade en mobil. Så dröjde det inte länge förrän det stannade en BMW. Kamprad fördes till en lägenhet där en översvallande vänlig gangsterboss tog emot honom. Och när sedan Kamprad förklarade saken. Att det tydligen fanns ett krav på pengar för att de skulle kunna fullfölja bygget, förnekade gangsterbossen det med att det måste ha uppstått ett misstag. Han tog Kamprad i hand och såg honom i ögonen, och försäkrade att de hade inga, absolut inga ekonomiska krav. Och att det var en ära att få träffa Mister Kamprad personligen. Ja, du Joppe, jag hoppas att vi är lika tuffa som Ingvar Kamprad när vi är sjuttio plus.
Jag tänker alltså åka ut till Gårdsten eller någon annan jävlig förort. Med en bunt cash. Sedan när jag får syn på några små gangsterglin, de kan för fan vara tolv, tretton när de börjar med sin gangsterstajl. Och så gör jag sedan samma sak som Kamprad, jag frågar dem vem det är som är ledare här ute, ”jag vill träffa honom, och inte om en halvtimme utan nu, eller jag ger dig en kvart. Du får en femhundring om du är här med honom inom en kvart. Jag gillar inte folk som såsar. Så dröjer det mer än tjugo minuter drar jag till en annan förort.” (Ja, du fattar nu kanske poängen med peruk, glasögon och kontaktlinser.) Okej vi förutsätter att han kommer med nån lång jävla somaliadrasut.
Jag säger åt honom att skicka iväg alla sina polare utom hörhåll, ”det här är en affär mellan mig och dig”. Så förklarar jag att vi är ett gäng affärsmän här i Götet som gärna vill att ni ska få en chans att visa vad ni går för. ”Ni kanske vill göra film, en actionrulle kanske, vad fan vet jag. Du får välja ut en grupp du tror på. En inre kärna på – och det här är viktigt – tolv personer. Inte elva och inte tretton, tretton jävla dåligt tal, utan tolv. Statister, om det nu är film ni vill göra, fixar ni säkert gratis. Vi har stålar till utrustning och sånt. Du får tolv tusen i femhundringar i handen nu på en gång. Och sedan kommer jag hit en gång i månaden, för att kolla att ni verkligen gör någonting och inte använder våra stålar till att röka gräs eller snorta tjack eller vad fan det nu är. Men, det finns ett men. Det här gör vi inte bara för att vi är snälla. Utan det kan faktiskt hända att vi behöver er hjälp. Du vet säkert själv att det finns en massa äckliga journalister som lägger näsan i blöt. Där man så att säga inte ska lägga sin näsa. Då kan det bli aktuellt att vi behöver er hjälp. Typ skjuta nåt fanskap i stortån. Ni ska akta er för att skjuta folk i knäna, det har blivit för mycket av en gangstergrej. Och det går en massa artärer och vener i benen. Så har du otur dör gubben. Eller även om han överlever och du får en elak kärring till åklagare kan du åka på åtta år för mordförsök. Nä, sikta på stortån. Det tar cirka fem år för snubben att bli återställd och maxstraffet för skott i stortån ligger på ett och två, du är ute efter åtta månader om du nu inte skulle ha så tur att du är under arton, då blir det väl bara samhällstjänst typ.”
Ja, men Joppe, vi har ju några riktigt ruskiga nyfiken-i-en-strut-gubbar. Jag tänker först och främst på Jan och Dan Josefsson. Det låter fan som seriefigurer. Och tydligen är de inte alls släkt på något vis. Och vet du vad som retar mig mest? Som kristen. Jag vet ju att du är ateist. Men du får lov att acceptera att jag har kvar min barnatro. Det är deras efternamn. Det är ju, när man verkligen tänker efter vad det är för slags människor, en form av hädelse. Josefs son, jag menar: Det är Jesus. Kan man tänka sig några som är så långt bort från Jesus som dessa sanningsdårar? Jag kan det inte.

Sergeant at arms, Anders

av: Stig Larsson