Utvandrarna - då och nu.

De flesta i Sverige har någon släkting i det förflutna som utvandrade till USA. De senaste femtio åren har också många kommit till Sverige av olika skäl, arbetskraftsinvandrigen började på sextiotalet och på senare år har det handlar det mest om flykt från krig och katastrofer.

Vi bad journalisten Vildana Aganovic´, vars familj flydde från Bosnien under krigen i Jugoslavien på nittiotalet, se Pontus Stenshälls uppsättning Utvandrarna och reflektera över vad det innebär att lämna sitt land. Då, såväl som nu.

Så här skriver Vildana Aganovic´ om sig själv:

Vildana Vilda Aganovic´ - frilansjournalist. Skriver krönikor, oftast i Borås tidning. Författare under uppbyggnad. Kommer säkert skriva klart minst en bok innan hon dör så hennes plan är att leva länge. Håller envist fast vid ”na” i slutet av sitt namn, ingen vet varför. Föddes en natt i maj i Gorazde. Bosnien och Hercegovina. En vecka senare, utrustad med broderad solhatt och liggandes i italiensk barnvagn med tillhörande mamma befann hon sig på en av stadens uteserveringar och det är där hon trivs bäst än idag. Att kalla henne Vilda ända sedan hon föddes visade sig vara (o)lämpligt 14 år senare när hon hamnade här och beordrade alla att ge upp Vilda och kalla henne för namnet i passet, Vildana. Det där gav hon upp när hon insåg hur otroligt fult det lät på, till exempel, göteborgska och återgick till originalversionen Vilda. Vilda är en mix av två kulturer, den bosniska och den svenska och beter sig oftast därefter, nämligen fel. Har fortfarande inte greppat den enda av svenska lagar man absolut inte får bryta mot: Jantelagen.

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.

Flykten valde oss. Därför är vi här.

Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,

hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

(Stig Dagerman)

Jag var 15 år och ganska ny i Sverige. Det var då jag hittade den här dikten som hjälpte mig att för första gången förstå varför jag, en flicka från Bosnien, hamnade här.

Jag, liksom många andra, blev utvald. Flykten, den valde mig. Vad meningen med detta skulle vara, hade jag ingen aning om och inte gjorde det mindre ont, men att jag var utvald av flykten som Stig Dagerman skrev, gjorde allt mer begripligt.

Jag tror att jag i ren desperation nöjde mig med det svaret. Och att dikten är så smärtsamt sann och vacker.

Dessa rader har följt mig enda sedan jag hittade dikten på ett skolbibliotek, i en del av staden, där många elever var som jag, utvalda av flykten.

Hur jag hittade dikten, minns jag inte. Om det var någon som visade mig den, eller om jag råkade hitta den en av dessa dagar då jag gömde mig på biblioteket, bort från allt det främmande som jag möttes av på rasterna, det minns jag som sagt inte.Jag minns att jag inte visste vem Stig Dagerman var, men jag minns också att han, den där Stig, han visste varför jag plötsligt befann mig här.

Tonåren är, vågar jag påstå, en kaotisk tid i alla människors liv. Det är oftast då frågor om ens egen identitet väcks till liv. Vem är jag? Vad vill jag? Vad är möjligt? Det är nog som det är, men att dessutom tvingas på flykt från sitt land mitt i allt pågående kaos i ens inre leder inte sällan till att tvingas bli vuxen över en natt.

Om ni frågar mig vad jag hade för drömmar innan flykten måste jag säga att jag inte minns. Alls.Tiden innan kriget bröt ut skapade sådan oreda i mitt huvud att jag har glömt allt det som hände inom mig innan dess. Oron över det som skulle komma tog över allt det andra.

När kriget väl bröt ut, kände jag en lättnad. Jag visste vad jag hade att förhålla mig till. Innan dess var allt bara bilder i mitt huvud och de var långt mycket skrämmande än det jag såg.Idag känner jag en enorm sorg över det. Att jag har förlorat en del av mig själv. Att mitt minne inte höll. Att drömmarna raderades av rädsla inför framtiden.

Nu kanske ni undrar vad just det här har med pjäsen Utvandrarna att göra, men det har det. Allt.

Det är mänskligt att jämföra sina egna erfarenheter med andras. Att jämföra min flykt och framförallt mina tankar under den tiden med andras flykt och tankar är intressant. Så, när två förväntansfulla tonåringar sitter på båten över Atlanten och pratar om drömmar och förväntningar på det nya landet inser jag hur annorlunda min flykt har varit.

Och inte bara för att tonåringarna som gungade i en båt mot USA gjorde sin flykt från 1800-talets Sverige och jag min från 90-talets Bosnien.

Att två tonåringar pratar om drömmar om framtiden samtidigt som de är på flykt tycker jag är vackert och sorgligt på samma gång. Och helt främmande för mig.

Att känna framtidstro är vackert. Sorgen kommer av insikten att jag själv saknade den helt. Jag hade inga drömmar om att lära mig ett nytt språk eller att stanna i Sverige. Min enda dröm var att återvända hem.

Jag flydde inte från ett liv i fattigdom. Tvärtom. Jag minns mitt liv som ganska bekvämt och bekymmersfritt fram till några månader innan vi gav oss av. Mina erfarenheter och tankar var helt olika de två tonåringarna. Jag var mest arg, sorgsen och jag längtade hem.

Medan jag flydde från ett för mig plötsligt krigsutbrott, flydde de från hunger, förtryck och fattigdom. Bakom mig lämnade jag ett bekvämt liv och ett fint hem, medan andra tonåringar lämnar helt andra saker bakom sig.

Och jag tror att den stora skillnaden på hur vi hanterar flykt kan vara just det vi har lämnat bakom oss.

Att kunna släppa taget om det förflutna och kunna känna framtidstro är lättare om det liv man just har lämnat bakom sig innehöll kamp för mat på bordet varje dag.

Jag minns min flykt väl. Jag kan i detalj minnas varje känsla, varje doft, vägarna vi åkte på. Jag minns till och med min nyckelring, men jag minns inte vem som låste dörren till vårt hem för sista gången. Tänk om det var jag?

Förvandlingen från ett fint liv till ett liv på flykt skedde snabbt för mig. Startskottet på min flykt började med ett telefonsamtal. Det var min pappa: ”Plocka ihop ett ombyte var och gå genast ut. Ni blir hämtade och åker iväg”.

Det korta samtalet, den bestämda rösten, allt vittnade om ett snabbt beslut från mina föräldrar. Att skicka oss iväg ensamma, var den enda möjligheten att rädda oss.

Jag minns ljudet från telefonen. Jag minns att min storasyster svarade. Jag minns den rosa ryggsäcken som hon tog fram. Jag minns inte rädslan. Jag minns inte männen som hämtade oss, men jag minns att vi inte fick prata.

Jag minns den slingriga vägen ur staden. Jag minns att jag ville sjunga, men jag minns inte om jag gjorde det. Ibland vill jag minnas att jag sjöng mig bort från kriget.

Men jag minns att jag inte ville sjunga av lycka. Och jag minns att ingen skrattade.

Mina egna minnen av flykt, blandas med det som sker på teaterscenen.

När Karl-Oskar och Kristina sitter i hästvagnen som tar dem till ett bättre liv, och bakom de skiftar träden i grönt, befinner jag mig i baksätet på en bil tillsammans med mina två syskon. Utanför bilfönstret skiftar april i samma gröna färger. I en annan tid, i ett annat land.

Litteraturens och teaterns kraft är mäktig. Det är den som gör att jag kan förvandlas från mitt vanliga jag till en flyktingflicka på några få sekunder. Det är den som kan göra att jag plötsligt blir en småländsk pojke från 1800-talet som lämnar sitt hem. Och det är den kraften som gång på gång får mig att inse: i grund och botten är alla människor likadana.

Vi är alla utvalda av slumpen. Vem som får vad i livet är det slumpen som avgör. Flykten valde mig, idag är jag tacksam för det.