Efter honom

Det här är en scenanvisning. Fas tre. Den scen som handlar om tiden bortom kapitalismens epok, bortom Kinas insatser för att bevara tron på kapitalismen. Ljuset skiftar.

Publiken har återvänt efter pausen och intagit salongen. De har ett annat uttryck än när man sist kunde skåda ut över dom från scenen. Alla är på nåt sätt mycket vackrare, mer förklarade och tydligare i sin mänsklighet.

Uppenbarligen har pausen varit längre än en ljusskiftning, längre än 20

minuter… kanske 50 år. Ingen kommer emellertid ihåg om det varit en paus, för den närvarande stunden – ögonblickets självaste nu omsluter rumstiden. Rumstiden expanderar.

Det är som om allt har börjat om på nytt, själva livet alltså. Livet verkar ha börjat om från början. Kanske är det inte så märkvärdigt som det låter? Är inte just en av de saker som utmärker människans tillvaro, att hon ständigt börjar om?

Dror Feilers musik – eller är det verkligen hans, är den inte allas? – förmedlar en ren känsla av att alla tillsammans på nåt egendomligt vackert vis nått en högre insikt.

Skådespelarna förstår att publiken organiserat sina liv på ett helt nytt sätt… att de uppenbarligen lever sina liv i enlighet med en natur som vi fram till innan ljusförändringen avfärdat som romantik eller dårskap.

Alldeles nyss.

Nyss.

Fram till nyligen.Vår uppfattning var väl alldeles nyss att den mänskliga naturen var ett rovdjur försedd med bestick och servettringar. Ett rovdjur som mycket väl visste att hon inte kunde byta en västerlänning mot en österlänning och att dom nedbrytande spelreglerna då skulle förändras per automatik. Ett rovdjur som mycket väl visste att det var medmänniskan som ångande och vällagad bars in till taffeln för att skäras upp i portionsbitar och serveras med sås gjord på lika delar ändliga resurser, andras tid, och reklam för reklam.

Minns publiken när vi kunde konstatera att omständigheterna hade försatt oss i en unik situation? När var det, undrar den äldre damen med vitt burrigt hår på andra bänk. Det var innan ljusskiftningen viskar den betydligt yngre kvinnan bredvid henne.

Kommer vi ihåg att vi trodde att människan var: hjälplös i sin vampyrism?

En annonspelare för allmän kortslutning?

En atom utan sammanhang?

Ett nyttodjur för sej och skadedjur för alla andra?

Som förmådde nåt endast om det blev förtjänst? Klirr i kassan!

Som om och om och om igen upprepade att detta var människans natur, att vara omättlig och att trampa på mot avgrunden.

Ingen i salongen gråter, det är bra…

Ja, men nu vill vi inte tänka på den tiden längre ropar man från tredje bänk! Medan rummet förändras från kubistiskt till en oändlighet av runt, runt, runt, uppstår samtal mellan grupper i publiken om rymdforskningen. Dom som betraktar fonden inser gradvis och för första gången att rymden faktiskt, på riktigt kröker sig. Spridda applåder. Sen tystnad. Medan ljusförändringarna förstärker intrycket av en planet i ständig rörelse framträder ensemblen överraskande i salongen. Dom är uppenbart muntra men aningen brydda, som om dom inte visste att överenskommelsen mellan scen och salong nu för alltid är bruten och att det faktiskt var dom som gjorde det.

En gemensam insikt drabbar plötsligt, drabbar mycket plötsligt… är hårt rätt ord? Nej, drabbar bara plötsligt både aktörerna och publiken: historien har tagit ett språng… ”nej, nej, det är människans förhistoria som ändat, först nu börjar historien”, hörs Lisa Lindgren säga liksom till sej själv. I själva verket är repliken riktad till alla. Åtminstone denna replik är noggrant förberedd av hela teamet. Alla står bakom den!

Men rummet är inte pålitligt! Nej, det är ett rum som ännu inte sprängt sina ramar. Det är ett rum som fortfarande kämpar mot formallogik och lagbundenheter… det vrider sej i kramp och röster från 2012 kommer tillbaka… medvetandet, som om sej självt ropar att det är en egenskap hos högt organiserad materia, tvingas av rummet att för ett ögonblick sluta att bygga upp och materialisera drömmar…

Publiken får tydligen ännu inte beträda en verklighet befriad från dom lagar och förordningar dom genom föreställningens gång gjort upp med. Åter slungas allihop tillbaka till det diminutivas diktatur, till humörbeskrivningar av ett av ekonomer och personer verksamma inom den borgerliga offentligheten besjälat väsen som man gladeligen låter härja fritt… 2012.

Marknaden är dess krassa, stolpiga namn… och ingen tror annat än att dessa aktiviteter av människor är något annat än en mycket, mycket överordnad princip, en egen varelse, en varelse som har den egenskapen att den regerar universum genom

1. Gudomligt mandat och

2. Genom att slå sej ner i var och en av oss för att styra oss genom impulser i fettslingornas labyrinter att producera, producera, producera och konsumera. Bajsa. Dö. Och kalla det för livet. ”Vik hädan, 2012! Vi vill se en autodafé”, ropar en gråtande människa nära utgången. ”Ja! Låt oss bränna upp hovskvaller, livsstilsreportage och hela skiten”, ropas det från andra sidan av salongen. ”Slå in skallen på de som har betalt för att ljuga oss rätt upp i ansiktet”, ropas det. ”Vi vill inte låta dom där jävla lakejsjälarna i mediehusen proppa oss fulla av mer skit”, skriker en ungdom, en hen, högt och gällt, som om hen höll på att dö. ”Ja, krossa dom som snackar om den allmänna opinionen men i själva verket styr allt vi samtalar om. Deras offentlighet är inte vår!” Vid det här laget har musiken fejdats ut. Allt är fult igen. Människorna ser plågade och förbittrade ut. Igen. Det är verkligen 2012. Insikten är olustig.

Teatern har lurat publiken tycks den allmänna uppfattningen nu vara. ”Vad fan håller ni på med? Låtsas dricka bensin? Vår tids konstnär tar med sej sprayburkar, cementblandare och videokameror till Bukowskis auktioner och spelar marseljäsen och anstaltar gatlopp!”

Om vi ska ta er på allvar så måste ni fatta att… Håll käften där borta!

Det börjar bli stökigt i salongen.

”Hallå skådespelarna, hallå teaterchefen, hallå regissören, hallå alla som skriver, lyssna nu jävligt noga! Det räcker inte med att försöka! Vår tid tillåter inte konstnären att föra dialog, för det finns ingen att föra dialog med! Det finns inga att medla mellan! Det finns inga samveten att väcka, ingen bildningstörst att släcka.

Konstnären idag kan inte befatta sej med brobyggande, medling och skapande av förståelse. Ni ska inte visa mångfald på scenen för att demokraterna vill visa att vi alla är lika värda när de inte själva är kapabla att se till att vi blir det. Ni ska inte sminka över ert sönderfallande samhälle! Ni ska demaskera det! Ni ska mana oss till att förändra samhället helt enkelt! Och föregå med gott exempel. Fattar ni?”

En storvuxen herre på åttonde raden höjer sin svaga röst: ”en gång i framtiden kommer privat ägande av resurser och produktionsmedel att framstå som lika absurt som föreställningen att en människa kan äga en annan. Ge oss verktyg att förändra nåt istället!”

”Konstnärer som vill trösta, designa åt svenskt tenn och underhålla samt göra sej ett namn, eller vara samvetets röst kan inte längre räknas som konstnärer utan är våra fiender.”

”Om ni tar er själva på allvar så måste ni betrakta er själva som aktivister, politiker, journalister, stadsplanerare, poliser, domare, och bödlar! Annars kan ni packa och dra!”

I ren desperation låter man ljudet från teaterns stora scen sippra in över studions publik. Men det är redan försent. Man är i uppror. Ljuset i salongen går upp – publiken reser sig och… lämnar teatern Efter dessa utfall flyr ensemblen ut för att ha krismöte. Man hör spridda röster från teaterns inre.

”Vi är ju bara anständiga människor som själva ställer oss svåra frågor…

Publiken är kulturmarxister. Vad ska vi göra?”

Vad spelar dom på Stora Scen?

Shakespeare?

Påklädaren?

Spelas inget där ikväll?

I ren desperation låter man ljudet från teaterns stora scen sippra in över studions publik. Men det är redan försent. Man är i uppror. Ljuset i salongen går upp – publiken reser sig och… lämnar teatern. Kom tillbaka! Kom tillbaka! Kom tillbaka, framtiden! Hallå, framtiden! Mina damer och herrar, vi önskar er en fortsatt trevlig afton. Vi kommer inte ta emot några applåder, så ni kan i god ordning lämna salongen från och med nu.

Adjö