Överklasskvinnan i fiktionen

Det råder en vurm för överklassen. Pengar, flärd, anor och aristokrati drar teaterpublik och tv-tittare. Teaterrummet bad Anneli Jordahl ta sig en extra noga titt på överklasskvinnan i fiktionen.

Det råder en vurm för överklassen. Ingmar Bergmans Fanny och Alexander - med sina högborgerliga interiörer befolkade av fryntliga patriarker och varmhjärtade pigor - har spelats på flera teaterscener. Pengar, flärd, anor och aristokrati drar publik och TV - tittare. I vanlig ordning är britterna mästare på kostymdramer om herrskap och tjänstefolk. De som följde den välgjorda TV-serien Downtown Abbey väntade särskilt på nästa arrogant dräpande replik av grevinnan själv, spelad av Maggie Smith.

När svenskar skapar TV-dramatik om bemedlat folk blir det företrädesvis komedi, som exempelvis serien om den fiktiva kungafamiljen i Familjen Holstein-Gottorp. Eller Solsidan, där Saltsjöbadsfamiljer med överklassambitioner finner livsnerv i konsumtionen. Kitschigt blonda hemmafrun ”Kickan” är en typkaraktär som skulle kunna platsa bland svenskorna som gift sig rikt i dokusåpan Hollywoodfruar. Intressant nog blev två av deltagarna, Anna Anka och Maria Montazami, folkkära.

För nyrika skulle förvisso aldrig erkännas som äkta överklass av överklassen själv.

Svensk överklass har självklart alltid funnits, men av tradition har de verkat i det tysta. Länge har det ansetts vulgärt att skryta om pengar och anor, och konstnärer har det inte renderat statuspoänger att gestalta överklassen. Man får gå till biografin och memoaren, eller till äldre litteratur, för att över huvud taget finna skildringar av överklassens liv och leverne i salonger, på safarijakt eller på internatskolor. Överklasskvinnan som fiktiv gestalt är ett särskilt outforskat område. Adelns kvinnor är underordnade männen i strängt patriarkala led. De har ingen representation i Riddarhusets styrelse och slotten och herrgårdarna ärvs av sönerna.

Den mest spelade överklasskvinnan på teaterscenen – Fröken Julie - är nedsolkad. August Strindberg förebådade det svenska välfärdssamhället. Den sjunkande Julie skulle förlora en del av sina överklassprivilegier, men äntligen befrias från hemmets bojor. Kristin skulle också yrkesarbeta, men förväntades som Rut och fru att serva både klassresenären ”Jean” och ”Julie” med marktjänsten.

Talande nog påstås grevens dotter vara galen. Senare på 1900-talet skulle liknande kvinnokaraktärer lyftas fram av Agnes von Krusenstjerna i romanserien om fattigadelns fröknarna von Pahlen. Klassanalytiska Mai Zetterling gestaltade framgångsrikt livet vid godsen i den grandiosa filmdebuten Älskande par. I dramat Amorosa porträtterade hon senare den psykiskt labila Agnes von Krusenstjerna, spelad av Stina Ekblad.

I svensk skönlitteratur är Agnes von Krusenstjerna en bland ytterst få skildrare av överklassens kvinnor. Borgare har nämligen regerat svensk berättarkonst, medelklassens världsbild dominerar, mycket på grund av att kulturskaparna av tradition rekryteras ur den bildade borgerligheten. Få länder kan förvisso som Sverige skryta med flera autodidakter från arbetarklassen i Svenska Akademin, men med åren har den representationen blivit noll och intet.

På nittiotalet och kanske framför allt efter millennieskiftet hände något markant. Allt fler uppmärksammade författare skrev om de övre sociala skikten. Överklassflickor dök upp i Louise Boije af Gennäs romaner och dramatik och Denise Rudberg gestaltade ekonomiskt oberoende kvinnor som festade vid Stureplan.

TV-drama blev Cecilia Gyllenhammars sorgmättade roman, En spricka i kristallen, som skildrade överklassuppväxten i Göteborg där modern framställs som känslokall och fadern oåtkomlig.

Helena Henschen rönte stor framgång med den suveräna debutromanen I skuggan av ett brott, om de så kallade Sydowmorden på trettiotalet.

På 2000-talet har intresset för de förmögnas liv och bekymmerslösa konsumtion bara ökat, vilket sker samtidigt som statistiska centralbyrån aldrig uppmätt så stora inkomstskillnader som råder i Sverige i dag. Det svenska klassamhället har klivit ur garderoben. Klass uppfattas som kittlande, men få regissörer och manusförfattare vågar skildrar överklassen på djupet, bortom stereotyperna. I film och på scen delar arbetarklassen och överklassen samma schablonöde. Underklassen är fula, skitiga och elaka – för att tala med Ettore Scola - medan överklassen är iskall, girig och dekadent.Samtidigt som överklassen tar plats på scen och på film är underklasskildringarna lika mediala. Kristian Lundbergs Yarden om daglönearbetets helvete i Malmö hamn blev dramatik. Susanna AlakoskisSvinalängorna blev både filmdrama och dramatik, liksom Åsa Linderborgs självbiografiska arbetarskildring Mig äger ingen.

Det som saknas är nyanserna mellan arbetarens hårda liv och överklassens iskyla. Den skötsamma arbetarfamiljen är lika oskildrad som den anspråkslösa överklassfamiljen.

Nu när storkapitalets män – Stenbeck och Kamprad - gestaltats på scen som vår tids kungadramer vore det intressant att följa övre skiktets kvinnor. Samtidshistorien är fylld av dramatiska liv bortom schablonerna.

Skygglapparna har fallit från svenskarna. Myten om det klasslösa samhället är på gott och ont genomskådad. Det bådar gott för dramatiken.