Att spela Allan i Hemsöborna

Rasistiska påhopp. Det var vad som drabbade skådespelaren Måns Clausen när han 2012 spelade Carlsson i Strindbergsklassikern Hemsöborna. En obehaglig diskussion om skådespelarens hudfärg initierades av några få, men hotfulla röster. Men i tillägg till det utspelade sig även andra saker i mötet med publiken. Och de egna funderingarna kring etnicitet, identitet och kring teater- och filmbranschens rollsättningspolitik, hur såg de ut? Vi bad Måns Clausen skriva en personlig text om händelserna kring föreställningen Hemsöborna.

När jag var femton år gammal ville jag bli försvarsadvokat. Som han Perry Mason ni vet, på tv. Men jag kom aldrig in på juristlinjen och att jag gick en teaterkurs efter studenten berodde mer på slumpen än på drömmar om en skådespelarkarriär. Vid tio månaders ålder adopterades jag från Addis Abeba i Etiopien till Göteborg och till min svenska medelklassfamilj. Mina föräldrar skiljde sig när jag var 6 år och jag och brorsan växte upp hos mamma och styvfar i Kålltorp. Vi placerades i Waldorfskola, men även om teater och musik var ett återkommande inslag i undervisningen där, var det aldrig något jag fantiserade om att syssla med som vuxen. Scenskolan hörde jag talas om långt senare. 21 år, naiv och ganska oformulerad, men full av lust och glädje kom jag in på Teaterhögskolan i Malmö.

Åren på skolan väckte många frågor. Om mig själv och min uppväxt, världen utanför och framtiden. Däremot funderade jag inte mycket över min hudfärg. Det var en självklarhet för mig att jag som skådespelare skulle kunna göra alla typer av roller, oavsett hur jag såg ut. I framtiden skulle det visa sig att alla inte höll med om det.

Det var först när jag fick jobb på Riksteatern i Eva Gröndahls uppsättning ”Sanningens Pris” som jag på allvar började reflektera över min hudfärg i förhållande till mitt yrke. Föreställningen handlade om Sanningskommissionen i Sydafrika efter apartheids upphörande. Ensemblen bestod huvudsakligen av svarta skådespelare, operasångare och dansare, med dansaren och koreografen Graham Tainton i spetsen. Graham hade själv flytt undan regimen i Sydafrika under de svåra åren och så småningom hamnat i Sverige. Jag märkte ganska snart att många i ensemblen hade en medvetenhet och kunskap om sin hudfärg och härkomst som de kunde placera in i ett historiskt perspektiv. Något jag själv helt saknade. Det blev en sex månader lång resa in i mig själv och långsamt, långsamt började jag acceptera mitt ursprung.

Ett halvår senare tog dåvarande chefen på Dalateatern i Falun, Astrid Assefa, mig under sina vingar. Under hennes ledning fick jag chansen att utveckla mitt skådespeleri i lugn och ro. Snart fick jag erbjudande om en tillsvidareanställning, men tackade omedelbart nej. Herregud, jag var knappa 30 år och ville väl inte tillbringa resten mitt liv, (ja, så såg jag det), i Falun! Jag ville testa fler sammanhang innan jag ens funderade på att bli fastanställd. Dessutom drömde jag om New York. Några månader senare, full av förväntan, landade jag på JFK:s flygplats. Halvåret på Manhattan blev en av de bästa perioderna i mitt liv! Jag njöt av att få vistas i en stad med människor från jordens alla hörn. Här fanns svarta poliser, finansmän, affärsbiträden, restaurang- och klubbägare. Svarta förskolelärare, läkare och konduktörer. Det fanns svarta människor vart jag än tittade och det bästa av allt, ingen verkade bry sig ett skvatt om deras hudfärg. Jag var äntligen en i mängden.

När jag kommit hem igen, fick jag en ny förfrågan om fastanställning, från Dalateatern. Jag tackade motvilligt ja efter att Astrid hade påpekat att man faktiskt inte var livegen som fastanställd och att jag ju kunde säga upp mig om jag inte trivdes. Mina kollegor påminde mig om att det var arbetsbrist och talade om alla fördelar det skulle innebära med en fast tjänst. Det var en chans jag inte fick missa.

Astrid, som själv har rötter i Etiopien (svensk mamma och etiopisk pappa) väckte min nyfikenhet vad gällde mitt ursprung. Hela min uppväxt hade präglats av viljan att bli accepterad som svensk. Jag ville inte bli placerad i facket invandrare. Något som folk omkring mig till mitt stora förtret var oerhört kvicka med att göra. Men redan vid 11 år ålder förstod jag att nyckeln var språket! I samma sekund de hörde att jag talade flytande svenska var det som om att något släppte hos dem. Som om de slappnade av i kropparna och deras ögon mjuknade. Vilket i sin tur ledde till att jag, så snart jag hamnade bredvid någon på spårvagnen, i kassan på Ica eller bredvid någon jag tidigare aldrig mött, helt enkelt började prata. Samtalens innehåll var av mindre betydelse, mitt mål var ju att de skulle känna sig lugna och trygga. För det mesta lyckades det faktiskt riktigt bra. Men jag måste erkänna att jag alltid var nervös och orolig innan jag fått börja prata, för jag ville ju inte att de skulle visa sina fördomar mot mig. Inte som etiopier. Men nu började en tanke som jag skjutit undan ända sedan jag var en liten pojke och ville vara som alla andra vit, blond och blåögd, att växa sig allt starkare. En tanke om att faktiskt besöka landet.

Med tiden började jag också inse att hudfärg hade stor betydelse när det kom till rollbesättning. Framför allt vad gällde film- och teveproduktion, men också på teatern. Ville man vara verksam inom områden som tog till vara ens kompetens, oavsett hudfärg, var det snarare sport man skulle ägna sig åt.

Konservatismen bland de styrande inom kulturvärlden förklarades eller snarare försvarades ofta med att det handlade om konstnärlig frihet. Att det måste vara upp till varje enskild regissör/teaterchef/producent att själv bestämma vem man ansåg skulle göra rollen. Att befolkningssammansättningen i Sverige hade förändrats verkade inte betyda så mycket. Ibland kom också utsagor som den att teaterpubliken inte var redo för en svart Romeo. Då vill jag bara påpeka att det är den visst det. Jag gjorde rollen 2007 och det gick alldeles utmärkt.

Inom filmens värld gick förändringen om möjligt ännu trögare. Det räckte med att se de svenska filmer som kom ut varje år. Avsaknaden av svarta skådespelare talade sitt tydliga språk. Okunskap, rädsla och ointresse präglade varje rollbesättning. Idag 2013 ser det något bättre ut, men vi ligger fortfarande långt efter länder som USA och Storbritannien. Det visar tillexempel händelserna på Dalateatern förra året.

”Hemsöborna” skulle bli Dalateaterns bidrag till Strindbergs 100-årsjubileum. Carl Kjellgren regisserade. Först en utomhusversion och sedan - efter en mindre omarbetning - en inomhus- och turnéversion. Calle ville att jag skulle spela Carlsson. Romanen tillhörde inte mina favoriter, men ju mer jag satte mig in i historien desto mer kom jag att fascineras av den. Karaktärernas utsatthet och skildringen av deras strävan efter ett bättre liv grep mig. Jag såg verkligen fram emot att börja repetera. En utmaning visste jag skulle bli att ta mig förbi publikens förväntningar om rollen. För jag visste att de allra flesta, i alla fall de över fyrtiofem år förknippade Carlsson med skådespelaren Allan Edwall och hans rolltolkning i teveuppsättningen från 1966. I samma uppsättning spelade Sif Ruud Madam Flod. Hur skulle det här gå? Vad skulle publiken säga? En svart Carlsson som talade värmländska? Hujedamig! Calle lugnande mig genom att förklara att han inte var ute efter att göra någon poäng av att Carlsson var svart. För honom var det helt ointressant. Fullt övertygad blev jag först efter att vi spelat ett par föreställningar och det visade sig fungera. Men Sif Ruud och Allan Edwalls rolltolkningar satt djupt rotade i publikens minne. Det blev jag och min kollega Susanne Hällström varse, både före, under och efter föreställningen. Till Susanne antydde någon att hon nog behövde gå upp i vikt, varpå Susanne svarade att det var Madam Flod hon skulle spela, inte Sif Ruud. I ett samtal med publiken efter föreställningen fick jag kommentaren: ”Jaa du Måns, jag var till en början ytterst tveksam till hur du skulle lyckas ta dig an rollen, men nu såhär efteråt måste jag säga att du gjorde en alldeles strålande Allan Edwall!”

Till hösten var det dags att spela inomhus. Vi spelade ett par föreställningar i Falun innan det var dags för turnépremiär i Avesta. Premiären gick bra. Sen var det helg och ledigt. På söndag kväll pep mobilen, ett sms från dåvarande teaterchefen Gugge Sandström. Han skrev att Dalateatern hade fått ta emot en mängd hat-och hotmejl med anledning av att Carlsson spelades av en mörkhyad person. Vad var nu detta?

Dagarna som följde blev kaotiska och liknade inget jag tidigare hade varit med om. Nyheten hade läckt ut snabbt och mobilen gick varm av journalisternas frågor: ”Vilka är det som har skrivit?”, ”Hur många är de?”,”Vad består hotbilden av?”, ”Hur känns det?” ville de veta. Ja, hur kändes det egentligen? Innan jag svarade på deras frågor ringde jag upp en journalist på tidskriften Expo för att rådfråga om hur jag skulle hantera situationen. Ett av tipsen var att jag skulle prata så lite som möjligt om själva hoten och på så sätt flytta fokus från mig personligen och istället lyfta att det här är något som människor i Sverige utsätts dagligen för. Till en början var det svårt för mig att greppa allvaret. Jag fick nästan påminna mig själv om att jag var svart. Samtidigt tänkte jag, ”men snälla nån, det är ju bara teater vi gör. Trodde vi hade kommit längre än så?!”. Kanske var det därför som jag till en början inte kände mig så påverkad. Men ju mer vi på teatern pratade om det och ju mer jag funderade på vad som skulle kunna hända, ju mer växte oron. Första föreställningen efter angreppen skulle spelas i Ludvika, vilket kändes så lagom upphetsande eftersom jag visste att där fanns ett starkt rasistiskt fäste. Om vi hade valt att skildra Carlssons hudfärg som något som hade med handlingen att göra, hade jag möjligen varit mer förberedd på de mejlandes ilska. Eftersom det som vissa rasister och nazister kallar ”blandäktenskap” inte accepteras. Men det hade vi ju inte gjort? Jag spelade ju bara en roll, inte min hudfärg. Tankarna snurrade när vi närmade oss spellokalen. Skulle någon galning ställa sig upp mitt i föreställningen och skrika ut sitt hat över salongen? Eller kanske skulle någon till och med ta sig upp på scenen och ja ...?

Oron la sig då vi förstod att det inte var tal om någon samlad aktion, utan istället om en våg av enskilda personer som låg bakom hoten. Läste man på de rasistiska och nazistiska nättidningar som finns fick man naturligtvis veta att man levde. Vidoklipp och hundratals otrevliga kommentarer om mig, mina kollegor och om Dalateatern fanns att tillgå och de kom från hela landet.

Min chef Gugge Sandström och regissören Calle Kjellgren fick trots allt ta emot mest skit. De hade enligt nationalisterna svikit svenska folket genom att sätta mig i huvudrollen. ”De borde veta bättre och därför skall de avrättas, när revolution görs och de äkta svenskarna kommer till makten.” Själv skulle jag bli deporterad tillbaka till Etiopien – puh, jag slapp i alla fall att bli hängd och lynchad. Alltid något.

Jag kände omgående att det enda viktiga var att fortsätta spela. Fortsätta spela och visa dem att Sverige inte bara är deras land. Visa dem att vi inte är rädda för deras hot och trakasserier och att vi aldrig kommer att acceptera deras trångsynthet och ovilja att erkänna alla människors lika värde.

Efter bara några dagar var det märkligt nog över. Inga efterskalv och inga fler påhopp. Det var bara tyst. Då förstod jag att det vi hade blivit utsatta för inte var något särskilt märkvärdigt i rasisterna värld. Vi hade bara varit en nyhet bland alla andra. Något som visade sig extra tydligt när jag gick in på nätet och läste en av deras tidningar. Det som stod att läsa om Hemsöborna hade varken fått större eller mindre plats än någon annan nyhet. Läsarnas kommentarer påminde skrämmande nog om varandra oavsett artiklarnas innehåll. Vi hade varit en i mängden och idag var det någon annans tur.

Efteråt fick vi en otrolig uppbackning från familj, vänner, kollegor och andra som ville visa sitt stöd. Folk var ilskna och förbannade och skämdes. Många sa sig också vara häpna över att något sådant här kunde hända i Sverige idag. Det förvånar mig. Varje dag blir människor i Sverige trakasserade och förföljda i olika sammanhang på grund av sin hudfärg och härkomst. När det händer någon vi känner och tycker om, kanske vi vaknar ur vår dvala och inser hur illa det faktiskt är ställt?

Ja, vore det så, då vore det värt alltihopa. All oro. All kränkning och vartenda hot.

Tack for ordet.