Sötebrödsdagar

Nyskriven dramatik av poeten Athena Farrokhzad

SCEN: Ett kök

KARAKTÄRER: A och S (Två kvinnor)

SCEN 1

(A sitter vid köksbordet. S står vid ett skåp, öppnar det, tar fram två skedar och två vinglas, ställer dem på bordet)

S: Att förråda min mor har alltid berett mig en enorm njutning. Du vet, skrivandet börjar med begäret att förråda.

A: Vad har våra mödrar gjort för att förtjäna sådana döttrar.

(S sätter sig mittemot A)

S: Samtidigt som jag förråder min mor hämnas jag henne.

A: Hur då?

S: Genom att kräva att allt det kriget berövade henne ska tillfalla mig, mångdubblat.

A: Innan jag träffade dig visste jag ingenting om sådana saker som förödmjukelse eller utslitna textilier. Nu letar jag efter ordet som kan ge oss upprättelse.

S: Min mor brukade säga att jag redan från början betraktade henne med soldatens blick från skyttegraven. Hon sa att det var obegripligt hur hennes egen utplåning kunde födas ur henne.

A: Jag har blivit vuxen med mina dikter. De har lärt mig saker om människor och jag har lärt dem saker om dikter. Jag har lärt dem att dyka ner i sin egen början. Jag har lärt dem att solen aldrig går ner, att det är jorden som vänder bort sitt ansikte. De har lärt mig att minnet smärtar var helst man rör vid det. Att det finns saker i mitt liv som inte betyder något för dem, trots att de betyder allt för mig. Att mellan igår och imorgon finns ett smalt utrymme, som mellan byrån och väggen. Att den kvinna som går under i dikten alltid är min mor, att hon sitter mellan raderna och gråter.

S: Att du inte skriver på hennes språk är som att säga att du har fötts till världen utan mor. Det som att säga att ditt liv inte har kostat henne något.

SCEN 2

S: Berätta för mig om kriget.

(A reser sig från stolen, vrider igång köksfläkten, sätter sig. S tar ut två cigaretter ur paketet, stoppar en i A:s mun och en i sin egen, tänder dem båda)

A: Som man drar ut tungan på den som inte begripit, men ändå talat.

(A drar ett bloss)

S: Som man hugger av händerna på den som vidrört utan att betala.

(S drar ett bloss)

A: Som man blockerar nödutgångar på brinnande byggnader för att försäkra sig om att ingen ska undkomma.

(A drar ett bloss)

S: Som snaran man skriver för att slippa knyta den kring sin hals.

(S drar ett bloss)

A: Som skillnaden man utplånar för att likhet ska uppstå och likheten man hatar för att den inte rymmer skillnad.

(A drar ett bloss)

S: Som killingen man kokar i dess moders mjölk för att mjölken inte ska spillas.

(S drar ett bloss)

A: Som kanariefågeln vars liv bara fyller funktionen att varna andra om att deras är i fara.

SCEN 3

(A häller upp vin i glasen)

A: Jag tror att det i dina dikter skulle kunna finns ett hem för mig. En fåtölj att sjunka ner i, en balkong att blicka ut ifrån, en tillräckligt hård säng. Utanför dörren en oansenlig matta där jag omsorgsfullt kan skrapa av den smuts som ständigt uppsöker mig. Ett brevinkast som slutat hoppas på att tejpen över mitt namn ska lossna, en fastskruvad sänglampa som förgäves väntar på något minnesvärt att lysa över. En garderob där det urtvättade är lika prydligt ihopvikt som det nyinköpta, nej, en garderob där ingenting tillkommer. På fönsterkarmen en ensam krukväxt vars åsyn ger mig en känsla av samhörighet, trots att de bortvända stjälkarna i riktning mot en obefintlig sol liknar en anklagelse. Vid handfatet de verkningslösa tuberna och ett duschdraperi som inte hjälper mot översvämningar, vars yta är så blank att jag kan möta min egen blick när jag särar benen och vrider upp kranen. I köket en frys full av besvikelser över inställda middagar och ett kylskåp med vaga löften om kommande. Där kan jag torka av diskbänken i en evighet och bringa reda i besticklådorna medan du avslutar den sista strofen.

(S sveper sitt glas)

S: Om du fortsätter att skapa inflation i mitt språk kommer hyreshöjningen tvinga dig att flytta redan efter öppningsorden.

(A sveper sitt glas)

A: Jag såg pansarvagnarna dra fram över torgen som skördetröskor. Jag såg flyktvägar förvandlas till återvändsgränder. Jag såg ett kulspruteregn falla från hustaken. Jag såg ambulanserna köra raka vägen till bårhusen. Jag såg de som ännu inte var döda sträcka sig efter varandras händer med en bön om hågkomst. Jag såg orden stjälas ur munnarna så som brödet stulits ur munnarna. Jag såg nuet rimma på historien så som ord rimmar på varandra i en dikt. Jag såg jorden ta åter det jorden givet. Jag såg människor mindre värda än det deras händer tillverkat.

(A fyller på glasen)

SCEN 4

(S ställer sig upp, börjar diska, med ryggen mot A)

A: Jag kommer alltid att identifiera mig med förbrytaren. När omvärlden tar avstånd kommer jag tänka att det hade kunnat vara jag. Därför att en övermäktig frestelse har varit inom räckhåll också för mig. Därför att jag gång på gång blivit ertappad med fingrarna i förbjudna syltburkar och skrikit för att överrösta de rasslande skeletten. Därför att liv är så mödosamt att upprätthålla att en enda oöverlagd rörelse vore nog. Därför att jag är formad av samma lera som de sönderslagna krukornas material. Därför att jag förkunnat osanningar med samma rättrogna röst som jag krävt underkastelse.

S: Därför att vi alla är människor som är skyldiga, eller i nästa ögonblick kan bli det.

SCEN 5

(S tar fram en tårta ur kylskåpet, ställer den på bordet, sätter sig)

A: Istället för ett jagande efter vind som i slutändan gör förlorare av oss, ett rum i vilken din uppenbarelse upptar hela mitt synfält.

(A tar en sked av tårtan och matar S)

S: Istället för liv, en död som utportioneras tillräckligt långsamt för att upprätthålla illusionen av liv.

(S tar en sked av tårtan och matar A)

A: Istället för benådning, ett straff som vida överskrider det brott jag rättfärdigt står anklagad för.

(A tar en sked av tårtan och matar S)

S: Istället för frosseri, en fasta som förlängs av en uppskjuten skymning.

(S tar en sked av tårtan och matar A)

A: Istället för frihetsflykt, en fjäder som klibbat fast under skosulorna.

(A tar en sked av tårtan och matar S)

S: Istället för fallande ridåer, en pågående tragedi som undanber sig varje upplösning.

SCEN 6

(A gömmer ansiktet i händerna)

S: Minns du när du skrev en förteckning över allt som fanns kvar att förlora och sedan strök punkter varje dag, men aldrig fick lägga den till handlingarna, eftersom en punkt alltjämt återstod: Minnet av allt som hade gått förlorat. Minns du att du sa att din kropp var för liten, att du behövde ett större territorium att sörja på. Minns du att du frågade när den vind som blåser bort historiens oförrätter skulle komma.

(A tittar på S)

A: Minns du att jag sa: Var snäll och glöm, och även om du minns, ha den goda smaken att inte påminna mig, även om jag inte kommer att glömma.

(S stryker A:s kind)

S: Minns du när du strök min kind och sa: Om du är för lojal med ditt eget lidande glömmer du bort att också andra lider.

A: Minns du när du sa att så som självmördaren förolämpar allt levande, varje grässtrå och varje grodyngel, genom att hävda att de inte är skäl nog att leva, så förolämpar vi våra mödrar genom att inte kompensera för deras födslovärkar med att tillägna dem våra sötebrödsdagar.

S: Minns du när du sa att om man vill skriva om förlust måste något man älskar mer än livet gå förlorat, så att man förstår vad ordet betyder.

SCEN 7

(S lägger kinden mot bordet)

S: Kan undergången sluta förknippa sig med allt som ännu är i sin linda. Kan ordet suddas ut i böckerna och färgen blekna från tavlorna. Kan den första kastade stenen förvandlas till en bumerang. Kan rättfärdighetens sol falla från himlen. Kan världen börja om igen, med sina oskylda morgnar. Kan jorden bli lika bördig som vid den allra första skörden. Kan berg och dal återgå till sina ursprungliga platser, liksom hud och innanmäte, stjälk och kronblad, socker och salt.

(A tittar ut genom fönstret)

A: Världen är formad av de sönderslagna krukornas material. Jag tror inte att något sådant skulle kunna läka.

SCEN 8

(A reser sig, tar ut tvätten ur maskinen, lägger den på bordet, börjar hänga upp den på en lina som löper genom köket)

A: Där jag kommer ifrån dör vi för utländska makter och inhemska tyranner under dagar som historien inte ens bryr sig om att notera.

(A hänger upp ett plagg)

S: Där jag kommer ifrån har vår nedärvda talang för att dö gjort oss till överlevare.

(S hänger upp ett plagg)

A: Där jag kommer ifrån utspelar sig ett utdraget gisslandrama mellan oss och historien, där inga lösensummor kan få utkomsten att ändras.

(A hänger upp ett plagg)

S: Där jag kommer ifrån går vårt bäst-före-datum ut redan innan vi hunnit nå kyldiskarna.

(S hänger upp ett plagg)

A: Där jag kommer ifrån är våra tungor smorda och våra armbågar vassa, eller om det är tvärtom, eller om den vind som blåser bort historiens oförrätter redan dragit förbi, utan att någon har hunnit märka skillnad.

(A hänger upp ett plagg)

S: Där du kommer ifrån drömmer ni om det som blev vår undergång med en enfaldighet som bara de vars drömmar ännu inte omsatts i undergång kan drömma