Göteborgstrilogin – en ögonblicksbild från Stadsteatern Göteborg våren 1970…

Det är vår, året är 1970. "Allmänna mötet", ett samrådsorgan för personalen på Göteborgs stadsteater, sammanträder. Det första mötet hålls den 14 april, det andra den 8 maj...

Det är kris. Det saknas ett sista program för spelåret 1969/70. Planerna på en fjärde gruppteaterpjäs, skriven av Kent Andersson och Bengt Bratt, har spruckit. De har suttit i skrivarlyan nere i Haga och kämpat med temat "fritid", glidit över i planer på att skriva något om en vild strejk – men gått in i väggen. Kanske nästa år. Lennart Hjulström, som skulle regisserat denna fjärde pjäs, liksom de tidigare tre, rapporterar.

Parallellt med att Andersson och Bratt slitit med sin bångstyriga text har två andra grupper arbetat fram förslag på vad som ska hända i resten av "huset". Tanken är att denna vår ska sluta i en stor happening på Göteborgs stadsteater. Den ena arbetsgruppen har långt gångna planer på utställningar i trapphusen, galna klätterställningar mellan fin- och populärkultur i Södra magasinet, en rutschbana ut till Götaplatsen där publiken får testa olika musikinstrument osv. osv. Det är 1970 och tillåtet att tänka hur fritt och galet som helst. Allt är möjligt! Den andra arbetsgruppen planerar för en kabaré i stora foajén, följd av dans och mingel – teaterns personal tillsammans med publiken.

På kollisionskurs med publiken…

Det finns en önskan om försoning. Stadsteatern har hamnat på kollisionskurs med stora delar av sin publik. Förra våren hade slutat i upprörda insändare och artiklar om hur vänstervridningen av teaterns repertoar skrämt bort den "gamla" publiken och skapat ett dåligt arbetsklimat inne på teatern. Under sommaren 1969 kulminerade bråken i den så kallade rötmånadsdebatten, där flera av Göteborgs politiker gick ut och krävde ett stopp för "Pekingoperan" och dess försök att indoktrinera skattebetalarna.

Även om Göteborgs stadsteater fått starkt stöd för sitt konstnärliga arbete, främst på tidningarnas kultursidor, och av självaste ecklesiastikminister Olof Palme är det en pressad Mats Johansson, teaterchef, som talar till personalen i april:

"Och då är vi återigen där att vi måste tillgripa improvisationer för att hjulen ska rulla vidare. Jag kan väl säga att, ärligt talat, under hela den här planeringen för det här slutgrupparbetet så har jag naturligtvis ofta ställt frågan - ja, men om det nu inte blir någonting, vad gör vi då? Och jag ska väl säga ärligt, att från början hade jag tänkt mig att ha en uppsättning i reserv, som man snabbt kunde ta fram, snabbt sätta igång, ifall det här stora grupparbetet inte skulle kunna bli klart. Men sedan hände det saker, premiärerna försköts. Man kan väl också säga att den allmänna trötthetsgraden inom huset är på en rätt hög nivå. Vi har ju haft en väldigt jobbig säsong och väldigt många är väldigt trötta."

En resurs att tillgripa

Lösningen som Mats Johansson trollat fram i elfte timme är – trilogin. Göteborgstrilogin. Smaka på ordet - grekiska rötter, kryddade med västsvensk vänstervåg. Han försöker sälja in anrättningen så vackert upplagd som möjligt.

"Jag hade då tanken att göra det, som vi så ofta talat om, nämligen att ta fram våra grupparbeten, ta fram Flotten, ta fram Hemmet, ta fram Sandlådan och spela dem mot varandra och spela dem i repris vid något tillfälle då det är motiverat. Det var då den tanken dök upp och det blev alltså en resurs som vi fick tillgripa i det här läget. Nu tror jag inte att det, utåt sett, kommer att kännas som någon nödlösning på något sätt, för vi har märkt här, det senaste året, att folk frågar väldigt ofta efter de olika programmen som ingår i den här trilogin. "

Förslaget faller inte i god jord. När Allmänna mötet återsamlas, efter diskussioner i mindre grupper om repertoaren, bubblar missnöjet upp under april-mötet. "Varför just de där tre pjäserna? Varför hänger de ihop mer än andra produktioner? Vilka är det som ropat efter repriser?"

På maj-mötet hänger missnöjet kvar i luften, blandat med rivalitet och besvikelse. Irritation. Andersson och Bratt, som allt tycks stå och falla med, är inte ens där. Deras skrivkramp stjälper andra projekt. Det blir ingen dans i stora foajén och inga klätterställningar i Södra magasinet. I stället ska det bjudas på Andersson och Bratt i repris.

Fristående pjäser eller teaterhistoria

Margita Ahlin, en skådespelare som deltagit i de uppsättningar Mats Johansson nu vill göra trilogi av, begär ordet:

"Om vi ska ta upp dem så måste vi göra det utifrån dagens läge, för att visa på någon form av utveckling som vi här på teatern har genomgått. Man kan inte visa dem som fristående pjäser, de är teaterhistoria nu, på något vis. Att spela de pjäserna i dag – det är en sådan oerhörd skillnad mot när de hade premiär. Jag upplever det personligen som svårt att fräscha upp dem så att de känns aktuella i dag. Både situationen i Sverige och vår egen situation är helt annorlunda. Jag tycker att det skulle få värde först när man spelar Ordning härskar i Berlin samtidigt, för att det då visar den utveckling som ensemblen har genomgått, med en högre medvetenhet."

Det hummas instämmande uppe på Studion, där Allmänna mötet hålls. Mats Johansson är beredd på invändningen. Han har hört den tidigare, i husets korridorer. Ingen trilogi om inte Agneta Pleijel och Ronny Ambjörnssons pjäs, om revolutionära strömningar i Första världskrigets Tyskland, som spelats på Stadsteatern under vintern, får ingå i sammanhanget. Han lovar att försöka ordna det.

En kompromiss har nåtts. Det blir en mycket mindre färgsprakande spelårsfinal än man planerat för. Några fler pjäser, skapade inom en ensemble, omformade av Andersson och Bratt, så som skedde med Flotten, Hemmet och Sandlådan kommer det heller inte att bli. Det kapitlet är avslutat. Trilogin är fullbordad. Fast det vet man inte på Allmänna mötet, våren 1970.