Den här texten

Den här texten anklagar er. Det är ert fel alltihopa.

Hur kan ni se er själva i spegeln , hur kan ni se era barn springa på stranden i solen i ett bankrutt semesterland . Hur kan ni med att flockas runt baren med andra europeiska resenärer, tala om ingenting, läsa era deckare, sluta tänka, hata alla intellektuella.

Hur kan ni se politiken söndertrasas av intellektuell ovilja, av rovdrift på de gemensamt ägda, av brist på idéer, av pragmatisk tjänstvillighet. Av de förmögna politiker som säljer ut offentlig egendom till sina förmögna vänner och sedan lämnar politiken.

Ni går förbi människor som fryser, som sitter på gatorna och fryser, ni passerar, köper ert medhavda kaffe i för ändamålet särskilt inhandlade färggranna muggar. Ni söker inga förklaringar, ni vill inte veta var de kommer ifrån, ni vill inte ha dem på gatorna.

Den här texten påstår att ni inte gör något åt saken. Den anklagar er för brist på engagemang. Den anser att ni är beviset på att dumhet och egennytta skapar trallvänliga låtar och introvert debatt.

Ni vill ha gatorna fria. Ni dyrkar medelmåttiga artister som sjunger om Gud och om fria gator och gråter ut över sina privata sorger i fejkade artistkollektiv. Där de som varit symboler för en radikalare rörelse ber om ursäkt för sin existens med fladdriga blickar och varma leenden, ler mot de som aldrig haft ett politiskt innehåll. Förlåt att jag försökte. Tro inte att jag vill göra mig förmer än er andra. Vi är alla människor.

Den här texten erkänner inte en sådan mänsklighetskonsensus – vad händer då?

Vad krävs för att ni ska släppa fram den avsky ni känner för oss som står här på scenen nu. Utvalda på en scen och gör oss själva till moraliskt högtstående, med våra påståenden om att konsten har en betydelse, att den vill något, att den är här i sin egen rätt. Inte för att serva en journalistkår som vid minsta antydan till mediekritik går till anfall.

Den här texten anklagar alla de som fegar ur, de som inte följer sin bestämning, de som inte vill säga något, de som vill det öppna samtalet, men som inte orkar föra det med en riktning, en vilja till konkretion.

Det finns teaterföreställningar som vidrört känsliga ämnen, för nationen känsliga ämnen, som i Frankrike på sextiotalet, när Jean Genets Skärmarna blev utbuad och äggkastad för att den vidrörde den för nationen känsliga frågan om Algeriet.

Vilket påstående skulle kunna få er att bua? Skulle ni ens förstå metaforen, ni som skyr alla budskap som inte har en individ som avsändare, en individ som man kan höja eller sänka, som man kan ömka eller peta hål på.

Vi badar i det hav där barnen drunknar på flykt undan kriget. Det är en outhärdlig fråga om solidaritet som ställs och vi kan inte besvara den. Släpp istället fram den ilska ni känner över det övermaga, feta , pretentiösa, äckliga i att den här texten nämner sådana saker, gör sådana jämförelser, påstår att livet är outhärdligt, att det finns omöjliga frågor, omöjliga att besvara.

Vem vill ha sådana frågor serverade till soppan, till buffén, till sällskap.

Några ska ha väldigt lite betalt, nästan inget och andra ska spekulera och vinna allt, i kraft av den krets de tillhör eller tog sig in i.

Någon ska ha rättigheter, sociala skyddsnät, ett drägligt liv, läkarvård för sina barn och denna någon ska styra över andra som inte har det.

Denna någon ska rata en text som den här, för att den tillåter sig att klä i ord en känsla av förakt inför de som äger makten, som underordnar sig makten, som accepterar nederlaget.

Denna någon ska rynka på näsan och mena: Den som skriver på det viset är inte verklighetsförankrad.

Vi släpar upp författaren på scenen. Hon är klädd i en dyr kappa och har köpt dyra skor. Hon representerar ingen utsatt grupp, jo kvinnan, också det har hon försökt slå mynt av.

Hon skäms över sin kropp, över sin text, den är vidrig, en serie självhatande projektioner. Hon önskar att hon kunde släppa känslan av att röra sig i en kuliss när hon reser på sina egna semesterresor, att hon kunde tänka ännu mer på sig själv, njuta av det hon har, inte ömka andra, för det är verkligen bra självcentrerat, det är bara neuroser och det gör ingen människa gott.

Ingen kan leva moraliskt. Ingen kan det. Det är inget liv. Författaren väcker er ilska. Hon är förmögen, förmäten, naiv. Inte tillräckligt skarp.

Hon kan inget göra.

Ni vill slå henne.

Texten däremot bryr sig mycket lite om denna författare. Den riktar udden mot sin motståndare.

Därute finns ett tankesystem som väljer att förtrösta på marknadens lagar, som ser de andras liv som en utvecklingspotential, som aldrig närmar sig frågor om rättvisa.

För de som vill ge allmosor – ett gammalt ord - men inte bygga system som förhindrar att några få tillägnar sig all avkastning som utvinns av jordens ändliga resurser.

De fascistiska partiernas återkomst med sin jakt på syndabockar, med sina krav på gränsbevakning, med sin underliga uppfattning om det nationella, deras framväxt påverkas inte av sociala satsningar, av gemensamma beslut om fördelning, av en offentlighet där de som deltar kan förverkliga reformer i kraft av politisk majoritet. Så resonerar detta system.

Detta system är en vinnare.

Ni är förlorare. Ni ser vinnaren smycka sitt segertåg med en segrares kultur, ett oändligt antal tävlingar där andra vinnare kröns. Ni försöker inte hindra det. Ni vill inte annat än den relationella och den personliga berättelsen, allt annat vore obegripligt, det går inte att förstå.

Ni kan inte längre avläsa något annat än den enskildes vinnarsaga. Denna text anser det. Den anklagar er. Vad krävs för att ni ska reagera?