Vad bör göras?

Milo Rau, född i Bern 1977. Rau är författare, filmare, dramatiker och regissör. 2007 grundade han IPM, Institute for Political Murder, i Köln och samarbetar sedan flera år med Schaubühne/Berlin. Raus uppsättning ”Mitleid. Die Geschichte der Maschingewehr” gästspelade på Backa Teater inom ramen för vårt samarbete med Schaubühne i Prospero-projektet, som avslutades i somras. Rau fick pris för bästa föreställning på Theatertreffen i Berlin i år, för föreställningen ”Five Easy Pieces”. Från och med 2018 kommer han att vara teaterchef för Nationalteatern i Gent, i Belgien.

Vad bör göras? Kritik av det postmoderna förnuftet.

Prolog.

MOSKVA, ZÜRICH, AVIGNON.

Det måste ha varit någon gång i slutet av mars när jag fick den tråkiga känslan av att ha förlorat slaget. Jag hade precis kommit tillbaka till Schweiz från Ryssland för att förbereda ”Zürich-processerna”, ett tredagars maratonförhör som genomfördes uteslutande med riktiga skådespelare om tidningen ”Die Weltwoche”. I ett då precis avslutat föregångsprojekt ”Moskva-processerna”, hade jag låtit bland andra fallet med punkbandet Pussy Riot omförhandlas. Det som hade förbluffat mig var den djupt postmoderna prästkaraktären och nationalistiska demagogen – Maxim Sjevtjenko – som åklagaren. Han rörde ihop kommunistiska, religiösa, antikapitalistiska, nationalistiska och anarkistiska floskler till en diskurs med vilket han utan problem hade kunnat skriva zapatistiska manifest. Han föraktade Pussy Riot och överhuvudtaget alla inkallade aktionskonstnärer och vänsterintellektuella som småborgerliga ”agenter för masskulturen”. Som en följd av globaliseringen kommer de efterhand att radera ut den autentiska ryska kulturen och ersätta den med en värld av plast och Coca Cola. ”No pasarán” skrek en av Sjevtjenkos experter i vittnesbåset och sträckte den vänstra knutna handen mot himlen.

Egentligen hade jag hoppats på att kunna återhämta mig lite intellektuellt från de rysk-ortodoxa nationalisterna under ”Zürich-processerna”. Ja, ärligt talat hade jag till och med oroat mig lite för journalisterna på det högernationella Schweiziska Folkpartiets utskällda husorgan. Spelade ingen roll hur det skulle förlöpa, utan tvivel skulle de malas ned av sina motståndare under de här tre dagarna. Men bara att försöka få upp de vänsterintellektuella på scenen visade sig bli en svår uppgift. Några meddelade mig att de skulle ”inte ens symboliskt delta i en process mot en tidning.” Andra var rädda för hämnd från ”Weltwoche” och dess kolumnister. Och andra hade helt enkelt ingen lust att överhuvudtaget diskutera alla dessa ständigt återkommande populistiska vanföreställningar och pseudobrott mot olika former av tabun. Felaktigt uppfattad moral och elitär självtillräcklighet: Trots åklagarens alla ansträngningar räckte dessa vänsterdygder för att ”Weltwoche” skulle frikännas med sex mot en röster. Försvararens slutplädering för tidskriften bestod av en hyllning till det pluralistiska medielandskapet och den åtalade, som spelades av en av redaktörerna för ”Weltwoche” jämförde sig i slutordet med Hannah Arendt. Den utländska delen av publiken trodde – som jag själv nyligen i Ryssland – att de var med i en surrealistisk film.

Hur stod de till med dessa ”vänsterpersoner” – som annars inte missade en möjlighet att göra sig lustiga på populisternas bekostnad, och dekonstruera deras fixa idéer om alltifrån nationen till religionen? Varför bestod Pusy Rits strategi av att presentera sig som de bättre ryssarna och framhärda sin konstnärliga frihet, istället för att öppet och ärligt skita i religionen, i Ryssland och de därmed förbundna elakheterna och lögnerna? Vad hade de överhuvudtaget att erbjuda, ”vänstern”, utöver en sällsamt utopilös ”anything goes” och en fullständigt innehållslös dygdighet? Var det egentliga skälet till att de undvek den öppna konfrontationen med populisterna för att de i vilket fall skulle förlora på den postmoderna mediedemokratins arena? Eftersom högern inte bara var de bättre, krassare, brutalare modernisterna utan nu också de elakare postmodernisterna?

”Att vara vänster” har för mig alltid betytt att man tagit varje strid och i varje om än så utsiktslös situation ställde sig en fråga, just den frågan från det berömda leninistiska manifestet: Vad bör göras? Vad bör göras för en bättre, rättvisare värld? Vad bör göras för att besegra alla de där idioterna i kampen om makten över diskursen? Nu verkade det snarare som ”att vara vänster” handlade om att vända sig bort från den politiska kampen och istället få rätt i de påföljande kultursidedebatterna. Var hade Lenin och kommunismen hamnat nu? Vad i helvete hade hänt med våra själars östra sida.

Kort sagt, jag var lite förvirrad när jag några veckor senare reste iväg till festivalen i Avignon. Den som lever i illusionen att det inte finns några hippies längre skulle bege sig till Avignon, där finns det tusentals – en av dem är min inspicient. Jag började prata med henne eftersom hon satt framför teatern och läste Foucault. Hon berättade för mig att hon pluggat sociologi vid Sorbonne, men sedan tröttnat på universitetet och istället jobbat en tid på tidningen Libération och nu slutligen hamnat på teatern – den vanliga karriären.

Jag berättade lite från Moskva och till slut hamnade vi i frågan om homo-äktenskap: Hur det kan komma sig att hundratusentals människor i Frankrike går ut på gatan och demonstrerar för en sådan betydelselös detalj? Som om det inte fanns viktigare problem? Foucault-studenten svarade: Det handlar inte om homosexuella och enligt henne handlade det inte om det i Ryssland heller. Vad det egentligen handlar om är att slunga ett tydligt No pasaran! Rakt i ansiktet på kapitalismen – stoppa förstörelsen av alla traditioner och värden, stoppa den skoningslösa globaliseringen. För egentligen är denna kamp mot de naturligtvis enskilt irrelevanta värdena och traditionerna på intet sätt antiideologisk, inte ens upplysningsmässig. Nej, det är ideologi i sin renaste form, det är exakt vad man i ett tidigare kunskapssystem kallade satanism: inga kollektiva, spirituella framsteg längre, utan enbart en stegring av den privatiserade omsättningen, var och ens individuella snabblycka. Jag visste inte direkt vad jag skulle svara på det; och samtidigt hade jag ingen lust att än en gång särskilja riktig från falsk kapitalismkritik och därmed bevisa ett postmodernt tankefel hos Foucault-studenten. Kort sagt: jag hamnade precis där som den schweiziska vänstern gjort, som jag precis hetsat upp mig över.

Den följande essän är ett försök att hitta den väg som förde oss till trappan på den här teatern i Avignon. Det är en essä om en intellektuell råd- och lustlöshet som också är min egen. En sak vill jag därmed förutskicka: om jag beskriver den postmoderna pluralismen som ett sätt att krympa vänsterns utopism; om jag hånar en typ som jag kallar ”historielärarvänster”, då handlar det inte om elakhet (åtminstone inte enbart) utan om polemik som bygger på kärlek till föremålet. Den följande presenterade kritiken är kritik om en intellektuell fasad som löper risken att slutgiltigt förlora sitt innehåll.

Att ”vara vänster” betyder i mina ögon att värna om idéernas betydelse, ja: att det fortfarande finns en sorts historia som inte bara består av en reception av det egna förflutna och förhindrandet av framtida katastrofer.

För övrigt vet jag mycket väl att vi lever i en ofullkomlig värld, i vilken det för närvarande måste betraktas som heroiskt om man hårdnackat och dagligen värjer sig mot kapitalismens dagliga oförskämdheter. Jag vet hur jobbigt det är att försvara de banalaste symbolpolitiska överenskommelserna om och om igen mot de ny-konservativas korkade och förljugna traditionsförsvar. Att vara vänster idag betyder inte att glatt svalka sig i alla möjliga utopier, utan snarare betyder att tålmodigt återställa de alltid samma civilisatoriska byggstenarna, vilket jag är smärtsamt medveten om. Men ändå:

Likt den vidskeplige som hänger en hästsko ovanför dörren även om han vet att den inte skyddar mot något – så hänger jag namnet på Lenins manifest ”Vad bör göras” över den mycket småaktigare och naturligtvis mycket mera träffande titeln av ”Kritik av det postmoderna förnuftet”. Vänster: det är en typ som allting egentligen är kört för, och som önskar sig att saker bara inte ska bli ännu värre.

Om det till exempel är målet för hans elever att på möjligt kortast tid tjäna så mycket pengar som möjligt, utifrån läggning ha möjligt brutalast eller möjligt mest romantisk sex och i möjligt mest exotiska länder, varit på möjligt flest antal fester, så visar vänsterhistorieläraren att allt detta är ganska omoget och framförallt inte hållbart.

Ty excess, undervisar vår vänsterhistorielärare sina elever, är av ondo. Särskilt överdrivna är oljebolag och amerikanska säkerhetstjänster, dessa Rat pack i vänsterns lärarrum. Och med en sällsam bevisföring i stil med ”sportbil” = ”penisersättning” eller ”Facebook” = ”totalövervakning”, i vilka tecknen på ledig distansering konstigt nog återkommer som symboler för samhällelig impotens eller till och med våld, försöker vår lärare (vars elever samtidigt skjuter ihjäl islamistiska terrorister på sina Iphones eller beundrar amerikanska proletärers gangbang) införa en sorts försakelsens protestantiska hermeneutik med sublimering, utifrån deras val av antingen tysk diskurspop (en popmusikstil med filosofisk och intellektuell inriktning från runt 1990 ö.a) eller amerikansk post-folkmusik.

Om hans elever trots detta går upp i holistiska sfärer, om de lämnar instant-konsumtionens anala fas och istället uppträder som nynazister, Jesus-freaks eller gangsta-rappers, så tar vår historielärare fram det tunga artilleriet: dekonstruktionen, den pseudosociologiska intelligentians häxhammare. Denna harmlösa samhällskritiska riktning, som ursprungligen infördes på akademiska seminarier för att skryta lite, fungerar utifrån Ricola-principen (vem kom på det) och upplöser den häftigaste metaberättelsen, det smartast ihopkomna förbländningssammanhanget på några sekunder till en bakgårdssammansvärjning av mäktiga, självgoda tjockisar.

Tyskland? Uppfunnet på artonhundratalet av några elaka imperialister. Religionen?

Nykonservativt snicksnack uttänkt på medeltiden av ett par pedofila munkar och upprätthållen ända in i vår tid av amerikanska vapennarrar (här skapas möjligheten att smidigt gå över till anti-amerikanismen). Gangsta-rapparen? En chauvinistisk fåntratt som helt förfallit åt bling-bling-kapitalismen.

På något vis lyckas alltid vår vänsterhistorielärare ge sina elever känslan att de är helt fel ute. Problemet med det är inte att han inte har rätt: Hur skulle önskeprojektionerna i ett system med global, fullständigt irrationell och utan tvivel den med ekologisk undergång laddad utsugning, kunna vara något annat är apokalypsens riddare? Hur skulle barnen i ett sådant system ha andra drömmar än i vilka de uppträder som ointresserade plågoandar eller masochistiska sexobjekt? Som hjältar i den ”hänsynslösa estetisering” i vilken Alexandre Kojève i sin berömda Hegel-exeges ser posthistoriens skapelser leva ut sina ”animaliska begär”. Nej, problemet med vår vänsterförstelärare

är inte att hans analys av det samtida läget inte stämmer. Hans problem är att han inte har något bättre förslag, ingen starkare, intensivare tro, inte kan erbjuda något alternativ.

”Det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens upphörande.”

Denna utsaga, som vanligtvis tillskrivs Fredric Jameson, fokuserar på den i sanning spirituella utmaning som varje vänsterintellektuell idag ställs inför. Det handlar, för att uttrycka det enkelt, om mer än en världsbild: Det handlar om den arkimediska punkt från vilken en världsbild som sådan kan ställas mot världen. Men som om det inte vore hans historiska plikt att förstöra kapitalismen genom dess egna självmotsägelser, utan att föra över den till en sorts geriatrisk tidsålder, för att på ett sätt skydda den från sig själv, uppför sig vår vänster-förstelärare som hobby-nietzschean, som dekonstruerar ideologiska system och sken-sanningar som ändå ingen tror på. Ty den postmoderna kapitalismen – och här misstar sig Heidegger i sin berömda Världsbild-uppsats – behöver ingen världsbild. För den räcker den att vara.

Den postmoderna intelligentians verkliga tragik är exakt denna: Den har blivit ett pseudo-engagerat bakgrundsbrus i en värld som bara kan föreställa sig upplysningens logik i kampen om erkännande som symbolisk romans (bildningsborgarvarianten) eller som naturlig inställning (Volkswagen-modellen). De elever som hänger en tysk flagga på pappas BMW har absolut ingen avsikt att kräva tillbaka de gamla östra delarna av Tyskland, invadera Elsass-Lothringen eller lösa ut sitt hemland från Eurons fångenskap. De känner inte ens något särskilt för Tyskland som politisk skapelse (som de ändå kommer att lämna vid första bästa tillfälle). Kort sagt, det finns inget ”negerande” förhållande i hegeliansk bemärkelse, ingen action i empatisk mening, ingen ynklig privat ”kastadhet” eller inte ens det gamla fina romantiska ”lidandet” för Tyskland, som låter en ligga vaken på nätterna eller göra andra dumheter. Dessa elever är av en tillfällighet tyska, på samma sätt som om de är blonda eller mörkhåriga. Det känns helt enkelt bra, under en fotbollsmatch att smycka pappas bil med en liten flagga – på samma sätt som det känns bra att göra något med håret (helst något som de andra också gör). Bara tanken att visa flagga skulle kunna vara del av en diskurs, rent av något upproriskt – till exempel mot deras vänsterlärares rabiata idéer från Frankfurtskolan – faller dem inte in. Men för att kunna förstå den ideologiska ekonomin, de pedagogiska kraftströmmarna mellan vår historielärare och hans elever måste man betänka följande: Egentligen vet dessa pojkar och flickor att det där med den tyska historien är något man som är lite speciellt och att Tysklandsflaggan därför är oanvändbar som skämtartikel. De vet det på samma sätt som de egentligen vet att fylleresor till karibiska öar och deras ”manager-som-flyger-mycket”-drömmar leder direkt till en ekologisk katastrof. De känner sig inte nöjda för att de vet detta (det skulle vara Old School: det masochistiska njutandet av katastrofen som ”tänkande djur”) utan för att de trots allt vet. Ursäkta mig, men vem tycker i dag att de båda världskrigen, vem tycker idag att Förintelsen ändå var ganska bra? Till och med nynazisterna är på senare tid sionister, till och med Putin lyssnar på protestrock, till och med McDonalds jobbar med lokala råvaror. Exakt här finns situationens poäng: För vetskapen om att de arbetar mot världens slut behöver inte oroa våra elever eftersom de ekologiska och historiska konsekvenserna av deras agerande ju förvaltas av deras historielärare.

Vänsterintelligentian (som för övrigt den liberaldemokratiska staten i sin helhet) liknar en helt impotent fadersfigur som låtsas som om de på något vis skulle inskränka sina barns njutning. Istället förbereder de, med sina homeopatiska kritik-injektioner, Live-Aid-hysterier, humanitära interventioner och räddningsskärmar bara för att ingen ska behöva må dåligt, eller inte ens känna sig ansvarig för den branta utförsåket rakt ned i en slutliga katastrofen. Hålligånget privatiseras, kollateralskadorna omvandlas utifrån showeffekt till spektakulärt eller hålls utanför till en plats ”där man kommer att ta hand om det”. Vänsterkritikerna liknar därmed de präster som följde med trossen under korstågen och som gav riddarna syndernas förlåtelse när de hade massakrerat och bränt ned någon stad – eller, som i fallet med rörelser som Occupy, de där ”Guds narrar” som har krav på ”de mäktiga” som är så hysteriska och barnsliga att de inte ens själva räknar med att de ska kunna uppfyllas. Hur skulle man inte kunna förakta denna tandlösa vänster? Hur skulle man kunna strunta i att förstå min ryske statsåklagares förakt?

Men det var inte alltid så. I över hundra år, ända sedan den klassiska anarkismen, betydde vänster att inte alltid vara till hands. Det betydde att inte hela tiden skjuta upp det revolutionära ögonblicket, utan att verka så som om den utopiska framtiden är mycket nära. Att vara vänster betydde fortfarande när jag var barn att ha en rakt igenom oförsonlig, terroristisk intensitetens ideologi och tolka de mest lågmälda jämlikhetssträvande lyckolöften i de mest absurda länder (Iran, Nicaragua och så vidare) som att allt skulle kunna bli annorlunda. Kort sagt: Vänstern var en världsandens groupie som var påtänd av alla möjliga ideologiska droger och det handlade inte om realpolitik, utan om en exalterad analys och den diskursiva excessen som livsform. När konservativa kritiker gång på gång påpekade att kommunismen bara låtsas vara vetenskaplig och i själva verket är en helt urspårad religion som aldrig skulle kunna fungera i verkligheten (se Sovjetunionen) – så argumenterade man emot pro forma men i hemlighet visste alla att dessa kritiker träffat huvudet på spiken. Vad kunde egentligen den i verkligheten existerande socialismen konkurrera med vid sidan av sitt ovärdiga prålande (rymdfärder, pansararméer, dammar, samlade verk) och den lite mer sympatiska kubanska fritidsvarianten (cigarrer, sjabbiga Cadillacs, och till och med i direkt konfrontation med kapitalismen heta volleyboll-lag)? Vittnade inte alla rapporter från Sovjetunionen om massfattigdom, alkoholism, miljöförstöring och medeltidsliknande korruption? Var inte Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot helt vanliga massmördare? Hade inte till och med Che Guevara flinat när han egenhändigt sköt tillfångatagna officerare från Battistas armé, som Der Spiegel rapporterade?

Men vad spelar det för roll: att vara vänster betydde ju att kräva mer av verkligheten än att bara vara trevlig och fungera. Det betydde att inte vara trevlig, inte realistisk, inte begriplig – och när det inte lyckades (det lyckades som bekant aldrig riktigt): ”desto värre för de faktiska omständigheterna” som Hegel brukade säga. Det motsvarande landet var helt enkelt inte stort nog, eller det som var den sedvanliga argumentationen speciellt vad gäller sovjetkommunismen eller det kinesiska experimentet: Det handlade inte om kommunism utan om en ideologiskt maskerad version av statskapitalism. För den som på den tiden kallade sig vänster, i en förhistoria som knappt går att komma ihåg, när det över min säng hängde ett Lenin-porträtt och Gorbatjov (ännu en gång) ville ge socialismen ett mänskligt ansikte, den var sedan länge inte längre möjlig att hjälpa ens med terapi. Den hade redan ingått det där pascalska vadet om framtiden i sina innersta hjärnvindlingar eller hjärtkranskärl som fick varje instrumentellt förnuft och med tanke på den gyllene stad i vilken man vid historiens slut skulle marschera in i, framstod som småaktigt, som ineffektivt helt enkelt.

Faktiskt: den som vill vinna den stora jackpotten ska inte ägna sig åt små pragmatiska invändningar utan med sannolikhetskalkyler. Denna tydligen sannolika postfordistiska sockerideologi, detta kvasi-religiösa All-in injicerades av Lenin 1917 mitt i världspolitikens skyttegravar, när han bara två månader efter den framgångsrika borgarrevolutionen i Ryssland krävde den proletära. Lenins napoleonska strategi (alla krafter mot det svagaste frontavsnittet , den minst utvecklade delen av motståndarens front: Ryssland) verkade, med den vanligaste allmänna erkända marxistiska revisionismen ( jämförbar med ”de mognaste frukten” hos vilken världsrevolutionen skulle falla i knät) minst sagt grotesk, vilket föranledde Pravda att distansera sig från Lenins galna ofattbara aprilteser, som orienterade sig mot Hegels radikalidealistiska logik. Rysslands chans att bli nominerad till titeln ”Mänsklighetens Avantgarde” var ungefär lika god som utsikten att idag toppa antkorruptionsindexlistan. Lenins fru oroade sig för hans psykiska hälsa, de övriga kamraterna föredrog att inte fortsätta att nämna saken med proletariatets diktatur – bortsett från Trotskij, som skämtade okänsligt på Lenins bekostnad (något som Stalin skulle komma ihåg senare). Och några månader senare ägde Oktoberrevolutionen rum.

Inte så konstigt att den kommunistiska vänstern, ända till sin slutgiltiga, realpolitiska undergång under de kyliga höstdagarna 1989 var helt besatt av Lenins exempel på det hårda samtidigt obevekligt och listigt (Machiavelli skulle säga rävslugt) genomförda slaget. Inte så konstigt att var och en som på något sätt förstod sig som vänster, hur inskränkta hens intellektuella förutsättningar än må vara, var övertygad om den excentriska analysens profetiska kraft. För var det inte de i Vad bör göras? förberedda aprilteserna som först genom detta möjliga slag, som möjlighet, sedan som gestaltad händelse realiserades? Fanns det inte till och med en idealistisk variant av Marx som skulle ställa den tröga kybernetiken i den historiska materialismen på huvudet och göra den till teorins spelboll med dess euforiska sanningar? Hur som helst: den metafysiska misstanken att den blinda materians schackautomater och dess frivilliga dvärgar med sina metasystem, skulle sitta (som Mao) med en konstig dikt eller (som Lenin) med den galna slutsatsen att världen skulle kunna börja om på nytt, spökade mellan 1917 och 1989 till och med genom den dogmatiska vänsterns diskurs.

Först verkade det för de flesta i vänstern som om den i verkligheten existerande socialismens undergång skulle kunna vara en taktiskt fördel: Man kunde sluta sjunga Internationalen, man kunde äntligen sluta med tramset om arbetarklassen, man behövde inte längre ursäkta den pinsamma militaristerna i Öst. Än en gång – och denna gång ännu kortare än 1968 – bröt idealisternas vår ut: Alla ut på gatorna, diktarna till makten! Några fantiserade till och med om en ”tredje väg” som på tusentals pluralistiska sätt skulle lyckas slingra sig in mellan de socialistiska pansargatorna och den kapitalistiska realismen. Men allt detta missade den blinda (ska vi säga: inhumana) den marknadsanpassade inbillningsekonomin, som ger fallna ideologier en andra chans bara i en sådan form som Diedrich Diedrichsen kallat ”Second Order Hipness”, daterat, ironiserat, förflyttat till det egna ”redan-varit-där” i en mellanvärld av bedagade stjärnor och halvkändisar. Att vara vänster är nu: Inte kunna gå någon annanstans, bara kunna vara där. I bästa fall en attraktion för sena sändningstider (Gorbatjov), i värsta fall förvaltare av den egna myten (Castro). Eller med Karl Marx ord. Vänstern har spelat klart sin tragiska roll, sedan började farsens tidsålder.

I efterhand säger äldre människor alltid ”konstigt, hur snabbt allting gick”. Jag kommer mycket väl ihåg min första resa till det gamla östblocket, till Östberlin. Det var på hösten 1990, jag var 13 år gammal: Vid Brandenburger Tor köpte jag för 20 Mark en Leninmedalj, en militärskjorta och en av Röda Arméns officersmössor. På Halloween-partyt, som mitt gymnasium ordnade några månader senare med den smarta titeln Tempi Passati kunde jag, om än med schweiziska arméstövlar) plocka poäng som politbyråkommisarie. Jag bar, och jag var särskilt stolt över det, en långpipig pistol i mitt bälte, säkrad med en metallkedja. Det var samma ”revolutionära” modell som Goebbels tyckte var helt fantastisk och som förförde Nazi-diktaren Hanns Johst att mynta kommentaren ”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver”.

Även om man inte ska skryta: Min style var perfekt. Men de röster, som bara några månader innan hade brännmärkt det hela som smaklöst, som några år innan hade förutspått mänsklighetens undergång i en atomkrigsförintelse (så sade man på den tiden) heller än en sovjetisering tystnade plötsligt helt. Det var över. Röda Armén dög inte längre ens i en schweizisk småstad som provokation utan bolsjevik chic hade hittat sin unkna plats bland alla andra Halloween-kostymerna. Nästan över natten var hade vänstern blivit statister i en komedi i vilken av något skäl ett lik måste gömmas, men där det dumt nog samtidigt pågår ett stort party. Cadavre exquis var i det här fallet den kommunistiska utopin, var Lenin, var den revolutionära anden.

Varje gång sedan dess när en av gästerna vill öppna skåpet där liket ligger måste den vänsterintellektuelle hitta på en historia: Den omtalade gästen är inte där just nu, på resa, behövs mera någon annanstans just nu. Överhuvudtaget: Vi skulle inte just nu kräva saker som inte låter sig förverkligas! Vi borde inte bestämma saker över huvudet på dem det angår! Vi borde först analysera läget! Ju längre festen håller på, desto mera sällan vänder sig någon till de där vänster-dörrvakterna som ändå bara går alla på nerverna med sina undanflykter, ända tills ingen mer frågar efter den stora frånvarande.

Ja, det verkar till och med barnsligt och förenklat att ens börja prata om honom. För den där typen, Lenin, brukar man säga, var en totalitär koleriker, om man tittar närmare på saken ganska Hitler-mässig och hur som helst blind på gender-ögat. Flexibla organisationsstrukturer? Interkulturell kompetens? Inga träffar! Kort sagt: en upphöjd teknokrat med för lite kontakt med basen. Ett repressivt macho-rövhål, som bara lyckades hålla sig kvar vid makten med hjälp av primitivaste symboliska och fysiska våld. Så där håller det på snart i 25 år. De vänsterintellektuella står nu inte längre längst bak vid sitt masoleum-skåp, utan längst framme vid baren. Man retar upp sig över rökförbudet och drar historier för varandra, om när det gått elakt till (några minns fortfarande denna lustiga althusserlska terminologi) och kapitalet satte in den repressiva statens nakna våld: i Seattle, i Davos, i Genua, på Lampedusa, i Guantanamo, vem vet ens var de överallt gjort det, så många platser har det efterhand blivit. Och till slut blir till och med detta minnesarbete för mycket. De vänsterintellektuella begränsar sig till att hålla igång festen, genom att särskilt hålla koll på att ingen drar smutsiga proletär-skämt vid baren, att alla får handla och att det finns minst en lokal eko-öl och ett hippt Coca-Cola-alternativ.

Ok, ibland grips de av förbittring och de klagar över direktörslöner, drönarattacker, studieavgifter, massuppsägningar och populisterna som väsnas – den vanliga tillfälliga moralismen hos dem som beslutat sig för att inte ingripa, men som ändå av och till ”vill vara tydliga” med att allt går åt helvete. Dessa tidigare dogmatiska talespersoner är nu popkritiker och kultursociologer, som fortlöpande upptäcker nya minoritets-musikstilar (som sedan tas över) eller som på ett slugt sätt upphöjer förortsslagsmål till proteströrelser och ”jämför deras befrielsepotential”. Under de långa, begripligt nog lätt depressiva pauserna ältar de det offentliga rummets försvinnande och den politiska fantasin – vilka visserligen inte försvunnit (den tjänsten hjälper dem världsanden inte med) utan som ockuperades av populisterna. Men vem bryr sig, man kan ändå inte förstå pladdret från dessa lätt grånande Gauchistes under de öronbedövande gangsta-rap- och hela tiden nya techno-hymnerna och sociologin har snarare blivit en ganska trist affär.

På grund av historiens elaka ironi är den enda garantin för ett minimum av fördelningsrättvisa alltså ”kommunism”, det som kommunismen alltid ville förgöra: den kapitalistiska författningsstaten och dess parlamentariska lobby-demokrati. Det enda som saknas nu är att våra vänster-partylejon nu tar på sig små pagemössor. Det enda som de numera kan erbjuda är – för att citera Baudrillard – ingen ”profetia, inget äventyr, utan en inrikesmoral: rädda staten, rädda institutionerna, rädda apparaten”.

Ack ja: den berömda gästens lik, som några knäppgökar balsamerade, har nu hittats och bränts upp. Allt annat vore ohygieniskt. Och för övrigt hör man vid baren: vi behöver inga hjältar mer.

2.

Från kravallutrustning till partykläder, från apodiktisk bolsjevik till gnällande förstelärare, från hegeliansk statskupp till pluralistisk konsumtionskritik, kort:

från Vad bör göras? Till Vad ska man helst inte köpa? – denna anmärkningsvärda karriär för det revolutionära medvetandet var för de flesta i vänstern i väst knappast en tragedi utan snarare en befrielse. Själva Murens fall var den realpolitiska uppfyllelsen av en för länge sedan avslutad underjordisk och faktisk förändringsprocess. Denna utveckling, vanligtvis kallad ”förborgerligandet”, kunde därför slutföras med blott ytliga förändringar. De socialdemokratiska partierna strök helt enkelt passagerna om ”övervinnandet av kapitalismen” från sina partiprogram, de kommunistiska splitterpartierna med de äventyrliga förkortningarna i namnet, spreds för vinden. De horder av arbetare som blev uppsagda som en följd av privatiseringsvågorna fick lite fickpengar blev - som på 1800-talet ”fallna kvinnor” och luffare – bortförda från stadscentra och fick jobb som flanörer i storslaget renoverade förutvarande industristäder. Fabrikerna byggdes om till teatrar och museer. De som kände behov att kritisera kapitalismen trots dess slutseger kunde jobba där som dramaturg eller kurator (naturligtvis förutsatt att han eller hon inte blivit känd som medlem i någon verkligt kapitalismkritisk förening). Därför blev den reellt existerande socialismens undergång till slut bara en katastrof för dem som inte bara i fantasin, utan också i verkligheten hade arbetat med den ”reellt existerande socialismen”: Byråkrater som Honecker eller Ceaucescu och deras subalterna kloner, som min berlinska körlärare (som hade hållit i styråran i DDR för en gemensam politisk linje och hade så sköna ord som ”Manchester-kapitalism” i sin vokabulär.)

Alla andra skyndade sig att översätta sitt kommunistiska mänsklighetspatos, dess storstilade krav från invanda diskurs- och erfarenhetslinjer, och integrera dem i ”Kapitalismens” upplevelse- och pladdermaskineri. Allmängiltiga sanningar och paroller störde bara: en kvinnlig akademisk ämbetsman som längtade efter barn och en homosexuell eltekniker hade helt olika erfarenheter med det så kallade skitsystemet och därför hade helt olika anspråk på hur mänskligheten skulle blomstra i det marxistiska ”Frihetsriket”. Frihet betydde att var och en skulle kunna göra vad de ville och det enda som borde göras var att skapa förutsättningarna för det: Den kvinnliga akademikern skulle ha tillgång till dagisplatser (för att hon inte skulle halka efter i karriären gentemot sina kollegor), elteknikern skulle kunna gifta sig med sin pojkvän (för att han äntligen skulle få skattereduktion). Detta klassiska kapitalistiska och med emotionella metaberättelser nedtyngda lobbyarbete, hade man inte råd med i planekonomin, det var, ja, för småttigt, för beroende av intensiteten i varje yrkesmässigt och biografiskt moment, för kanske ville plötsligt akademikern inte längre ha ett barn imorgon, kanske öppnade hon i övermorgon en översättningsfirma. Kommunismen, som sociologerna aldrig tröttnade på att betona, bröt samman på grund av post-fordismen och de mångfacetterade anspråken, individen som uppfann sig på nytt och lämnade alla traditionella bindningar.

Men intressantare än de till leda beskriva mikrosociala händelseförloppen var effekten för det kulturella omedvetna, för det kommunistiska likets klassiskt postmoderna autentiseringsprocess, dess peer group-mässiga förbränning. Bricolage-logiken i ”var och en tar vad den behöver” motsade den universalistiska d´artagnan-filosofin ”en för en, alla för en) på ett fundamentalt vis. Den ursprungliga marxistiska segern över de ”rådande förhållandena” byggde på att ett transindividuellt projekt tog över när traditionerna och mellanmänskliga relationerna drunknat i den profithungriga kapitalismen ”iskalla vatten”. De lätt patetiska alternativen kommunism eller barbari var på fullt allvar: antingen ett kvarvarande bestånd av historiefilosofiskt hopp (hur långt borta det än kunde vara) eller förfrämligande lönearbete ända in i evigheten, avbrutet bara av världskrig och blodigt nedslagna hungerrevolter.

Den situation som vår kvinnliga akademiker och den homosexuella elteknikern måste förhålla sig till 150 år senare, var visserligen smoother men inte mindre tråkig. Nation, religion, familj, kön, tradition: De kom först lite obemärkt via den klassiska fordismen och lite som kollateralskador, sedan återvände de som populistiska zombies i nya postmodernistiska-pluralistiska varianter av hängivet dekonstruerade universella storheter: nödtorftigt och helt ohistoriskt ihopkomna, men trots det fullt funktionsdugliga, aggressiva och framförallt utan något som helst utopiskt program.

De feministiska och dekonstruktivistiska teoretikerna var modstulna och de demokratiska maktteknikerna tänkte att man nog, som en gång med fascismen, skulle få bukt med dem med några bombmattor (denna gång över Belgrad). Men sedan visade det sig – ”beklagligt nog”, något som till och med högerterroristen Anders B Breivik anmärkte i sitt försvarstal tjugo år senare – att det hela inte går att avfärda som en sorts begränsat stickspår efter Murens fall nere på Balkan. Uppfattningen att några störda ynglingar i Rostock och några serbiska imperialister faktiskt skulle vara så ”elaka” att de skulle kunna återkräva för hundratals år sedan skrinlagda rättigheter, missbedömde den visserligen trista, men på sitt sätt kulturskapande kraften i regressionen. Populismen visade sig under de kommande decennierna som de västliga demokratiernas permanenta immunsjukdom, som likt de flesta immunsjukdomar, lyckades hålla sig latent på grund av den stora metafysiska anspänningen. Ja. Den visade sig till och med kunna bilda majoritet.

Rektionen från den upplysta intelligentian bestod bara däruti att helt enkelt höja de individuella ansträngningarna ännu mer – istället för att, vilket ju hade varit ett alternativ – utveckla en bättre, en annan, en nyare universalism istället för populisternas. När den, och det måste medges, lite naiva multikulturalistiska föreställningsvärlden, så som den hyllades på sjuttio- och åttiotalen, ändå ledde till bacchantiska gatufester och otaliga etableringar av ”rörelser” och ”alternativa offentligheter”, förde den andra vågen efter 1989 bara med sig en tomt snurrande erfarenhets- och maximeringsfetischism med sig. Transindividualitet betydde nu att allt måste förhandlas på nytt och måste vara ok för alla inblandade, så att de individer som var inblandade i arbets- uppfostrings- och sex-relationer skulle kunna profitera maximalt. ”Profit!” sa min parisiska flickvän, när jag bröt upp för min första Chiapasresa 1997 för att rapportera från den zapatistiska revolutionen (som precis höll på att förtvivla över sitt eget pluralistiska anspråk).

Det enda som räknades var det kulturellt och biologiskt villkorade egot, som inte mer framhärdade i ett traditionellt, utopiskt eller ens rent extatiskt kraftfält, som inte längre behövde skyddas juridiskt i kärnfamiljer, tvångsmässiga diskurskollektiv eller hippiegemenskaper, utan i sin ensamhet (man sade väl då snarare exklusivitet) för att kunna blomstra. Interkulturens teori var den logiska, ultraliberala slutsatsen. Nation, religion, familj, kön, tradition - allt det där dög bara som maximalt utnyttjat autonomiattribut, som unique selling point, som inte fick skapa barriärer av varken symbolisk eller byråkratisk sort. Om multikulturalismen hade omslutit bara ett uns av Den Andres småborgerliga exotiska substanslära (dönertallriken eller leberkäsen var på något sätt djupare, på något sätt mer äkta än Big-Mac-menyn eller storfrukosten på Kaisers), måste ändå åtminstone man ändå inom konsumtionen uppnå trancendens och ett minimum av antikapitalistiskt medvetande, medan i interkulturens teori måste varje livsavsnitt, helt enligt Foucault, placeras långt bort från sanningen.

Det intensiva, men resultatlösa intresse, som pre89-historieläraren visade det turkiska barnet med taskig tyska, ersattes med det utifrån utbud och efterfrågan avstämda kravet att historieläraren måste kunna prata turkiska – det vill säga procentuellt utifrån andelen turkiska skolbarn , och då måste var tredje eller var fjärde lärartjänst i historia erbjudas en turkisk person och turkisk historia måste bli en del av läroplanen. Att detta inte skulle passa ihop med en hardcore liberalism som är kryddad med så många sympatiska, socialdemokratiska idées fixes var självklart, en lära som var avstämd med kvoteringar och utbud och efterfrågan, så som Marx hade förutsett det hela, och det gav all anakronistisk traditionalism en ”iskall” dusch, vilket gjorde att den slutgiltiga omvandlingen från en Platonsk tvångsstat till ett faderligt tjänstesamhälle utan alla hemliga rasistiska och sexistiska kontrakt, inte skulle passa populisterna.

Det stod lika klart att man skulle ta till sig och kulturanpassa även från andra hållet: Det som var helt No-Go i multi-kultisamhället, pop på tyska eller ännu värre tysksjungen rap, betraktades först som halsstarrigt provinsiell (”Tyskar kan också”) men blev sedan en helt naturlig del av interkulturell mainstream. Om man först trodde att detta var en övergående fas när ”Fantastischen Vier” (tysk rap-grupp i Stuttgart som bildades 1989 ö.a), ungefär som klassik-rocken (som likt vampyrserierna ville knyta samman det adligt-barocka med proletärsamhället i ett gemensamt universum av kitsch), insåg man snart att popmusikens engelskspråkighet också bara var en av de begränsande barriärerna, som det postmoderna förnuftet måste riva. Att de största hitsen från de här banden blev hymner för den nyväckta posthistoriska tyska nationalstoltheten var bara logiskt: Varför skulle just Tyskland uteslutas från den värderings- och skuldfria kultur-konserten, så som interkulturalismen krävde? Multikulturalisterna hade övervunnit sin tyskhet i Toscana eller hos greken på hörnet, lite stelt kanske, men ändå upplevde man det som en ledigare livsform. Den andra postmoderna tyska generationen gjorde detta, genom att härma sig själv (det vill säga sina mor- och farföräldrar) och på ett sätt som om de själva (det vill säga sina återuppståndna mor- och farföräldrar som om de aldrig genomlevt fascismen med sina lustiga förnamn, sina träleksaker och sitt goda ekobröd) lämnade över dessa ahistoriska attribut till en grupp till hälften animaliska, till häften snobbigt njutande, givetvis helt imaginära italienare, korsikaner eller kubaner. Man låtsades helt enkelt som om det inte bara fanns en sammanbiten, sentimental arm-i-arm-tyskhet, utan också en sydländsk, glädjefylld – att det fanns en sådan, om man får tro Schubert och Heine, innan alla kejsarriken, världskrig, brott mot mänskligheten, ekonomiska under och schlagerhelveten. Men över alla smakinriktade detaljer bestämmer marknaden, och marknaden sade d´accord till tysk-pop, till den ”nya” folkmusiken, och den industriella tvångsmatningen av tyskarna med croissanter, balsamico, ruccola-sallad, latte Macchiato och parallellt därtill också de återupptäckta autentiska tyska produkterna.

Det må vara hur det vill med den saken: den avgörande punkten i detta överförande av ett kollektivistisk-universellt till ett individuellt-federativt frigörelseprojekt låg i att det universellas kategori förvandlade sig själv, eller som man skulle säga i en thriller eller spionage-roman: blev omkastat. Föreställningen att det fanns en sanning som är giltig för alla, en kollektiv mening bortom mänsklighetens alla irrvägar (som slutligen till och med också skulle rättfärdiga den enskilda som offer) hade man ju precis skakat av sig. Varje medgivande i den riktningen verkade inte vara något annat än en ytterligare framstöt från de populistiska och brutalmarxistiska pseudofilosoferna, som ville surra fast en vid några atavistiska kollektiva praktiker, som man dessutom skulle vara stolt över. Sextioåttorna slog sönder femtiotalets aggressiva, disciplinära och därtill svårt traumatiserade samhälleliga efterkrigssystem, i vilka minsta lilla politiska eller till och med queera avvikelse sanktionerades strängt, först med sin spontana, därefter snabbt med ett klassiskt kommunistiskt tillvägagångssätt kanaliserade revolt. De inledningsvis småborgerliga målen som sextioåttorna hade, omvandlades senast i början av sjuttiotalet till stalinistiska och maoistiska internationella diskurser och den revolutionära volontarismen hos de så kallade spontis (en tidig falang av sextioåttorna ö.a.) disciplinerades i K-grupper. Den som fortfarande tvivlade skickades iväg, utifrån inriktning, på en Bulgarien-, Kina- eller Cuba-resa. Förstörelsen av de ”falska” västliga auktoriteterna (som ändå bara hade upprätthållits av gammal vana), efterkrigstidens äckel inför den av kriget kastrerade fadersfiguren ledde till en vändning mot den ”sanna” östliga eller karibiska auktoriteten – eller till terrorism, men det är en annan historia.

Efter en paus på ungefär tio år med Anything goes – när ibland det banala, ibland det tiodubbelt tillkrånglade, ibland det vrålande, svettiga regi-egot, ibland det känsligt debatterade konstnärs-kollektivet, ibland yuppien, ibland punken, var kungen – bestod 1989 det postmoderna förnuftets uppdrag av att göra samma sak som sextioåttorna, men med skillnaden att det inte skulle vara med kommunismen, utan emot den. Istället satte man in den sena postmodernismens hemliga vapen, som inte avfyrades från Frankfurtskolans grova kanoner (med dem hade man fixat gammal-nazister och kälkborgare under femtiotalet) och inte bara med den intensiva spärrelden från poststrukturalisterna (med vilken man mejade ner phallos-, euro- och logocentrismen). Det räckte inte längre att helt enkelt väsa ”faschist”, ”macho”, eller ”bracka”, de orden betydde inget längre. Det man efterfrågade var det tyngsta av alla teoretiska vapen man kan förfoga över, osårbar som ett amerikanskt nattstridsflygplan, som från onåbara teoretiska höjder också skulle kunna bomba sönder den sista ansatsen till utopi, den sista essentialistiska bunkern: systemteorin.

Efter Hegels idealism och den stalinistiska cybernetiken var systemteorin den tredje (och därmed enligt skämtets logik och sagornas, samtidigt den sista) teorin som i sin metodik absolut konsekvent höll fast vid en bestående samhällsform, dess tekniska och föreställningsbara standards och fastställde denna som den sista möjliga, och endast kvantitativa stegring av dess funktionella prägling. Det som för Hegel var det reformerade Preussen efter slaget vid Jena, för Stalin det industrialiserade Sovjetunionen vid den stora terrorns slut, det var för Luhmann det Tyskland som dolde sig i en objektiv begreppslighet, det vill säga som de västeuropeiska välfärdsstaterna i allmänhet (vilket han fortsatt har rätt i, om än sagt i förbigående). Det modernas oböjliga historiefilosofiska motspelare, ”anden” och ”materian” förenades i ”Systemet”, vilket då logiskt nog, bara behövde kommunicera med sig självt. Det var samtidigt natur och icke-natur, samtidigt human-reflexivt och organiskt blint, samtidigt form och innehåll. I korthet: Det visade lika mycket dialektiskt intresse för upplysningens dualismer som en cyborg för självförverkligandeproblem i ett konstnärskollektiv i Prenzlauer Berg.

Allt pladder om kulturindustrin och biopolitiken, om kvasifaschistiska och fallokratiska metaberättelser och de däri omkringirrande mänskliga medvetandena som alltid måste plåga sig igenom nya befrielse performances, kändes plötsligt hemskt platta. Efter det småaktiga och djupt romantiska spegelfäktandet hos Frankfurtskolan och poststrukturalismen (som helt i onödan försökt bekämpa varandra, så som ofta är fallet hos romantiska sekter) var systemteorins coolhet helt enkelt befriande. Jag har redan skildrat det luhmannska spåret i den självbiografiska essän Nachmittag eines Linksfaschisten (En vänsterfaschists eftermiddag), men när jag tänker på nittiotalet och systemteorins genombrott i mitt liv dyker det hela tiden upp nya jämförelser: det var som New Wave med virtual-trummor i jämförelse med gnälliga protestsånger, det var som Tarantino i jämförelse med Schlöndorrf, det var som datorspelet ”Doom” i jämförelse med de enerverande japanska brädspelen, som etnologistudenterna på den tiden tyckte var så fräcka. Vilka koketta herrar var de ändå, systemteoretikerna! Luhmann kallade atomkriget, om det skulle äga rum, en ”rakt igenom intressant händelse”. Dirk Baecker, likt Luhmann radikalt tekniktroende, förklarade: ”Robotarna kommer bara att intressera sig för oss en halv dag – eftersom det mänskliga uppträdandet är redundant.” Det var helt enkelt kul att tänka så, att formulera sig på det viset. Och om det råkade komma förbi en feminist eller en kommunist (eller till och med – man måste verkligen börja skratta – en Benjamin-lärjunge) och framförde hela sin gammaleuropeiska karnevalsmusik så var skillnaden till getbräkande eller (lite mera hänsynsfullt formulerat), delfinernas sång, knappt längre möjlig att identifiera. För systemteoretikerna var människans framtid helt enkelt inte ännu mer human, ännu mer

pluralistisk. För dem fanns det helt enkelt inte ännu fler biografiska och sociala experiment, ännu fler personlighetsstörningar, i korthet: ännu fler ”likaberättigade” diskurser, som man var tvungen att släppa igenom intill tidens ände. Nej, nu fick det helt enkelt vara slut med människan och hens små problem, det måste bli tyst någon gång. För nu hade man nått historiens slut, åtminstone för människan, och det skulle inte finnas ”nya” eller ”andra” eller ens ”de sista” människorna, utan möjligen bara några bättre utrustade, mindre labila människor, just robotorna och klonerna.

Man måste också nämna att ”rasismen” och ”sexismen” överhuvudtaget inte spelade någon roll för systemteoretikerna – ungefär lika lite som Nintendo 64:ans processor-problem spelade för Iphone 5? För historien var en It-firma utan någon som helst djävulsk eller gudomlig masterplan, en firma som helt enkelt jobbade på. De gamla modellerna försvann och hamnade på museum. Luhmanns älsklingsscen i Steven Spielbergs Oeuvre, har jag hört någonstans, är den i slutet på ”Jurassic Park” när människorna blir inlåsta i ett dinosauriemuseum, som i sin tur blir förstört av dinosauriekloner. Konfronterade med sitt historiska, men också post-historiska öde (att ha blivit en fossil genom att ha blivit klonad) kämpar människorna för sina liv…. Systemteorin var för allt det där metafysiska rest-tvivlet i det postmodernistiska förnuftet, samma sak som stalinismen var för de utopiska marxisterna, Hegel för de överblivna Sturm-und-Drang-gaphalsarna efter den kantianska hjärntvätten och införandet av D-marken för DDR: den slutgiltiga avvecklingen.

Konkret betydde alltså det postmoderna införlivandet för kommunismen samma sak som maktkritiken (eller egentligen representationskritiken, för vem intresserar sig idag för makt?) alltid betytt i det postmoderna: det politiska symbolsystemets förvandling till en privat livsstil, en uppräkning av ljusskygga och helt redundanta idiosynkrasier, förvandlingen från politik till post-politik. De intellektuella i väst intresserade sig cirka en halv dag för den reellt existerande kommunismen så snart den försvunnit in i skuggan av ”murens fall”, för att använda Dirk Baeckers ord. De illa klädda och illaluktande östtyska marxist-professorerna som surrade om en ”socialism med mänskligt ansikte” och ändå trodde att det skulle vara möjligt att gifta ihop den förfallna DDR-kommunismen med den med energi sprängfyllda västtyska kapitalismen, fick snabbt lämna sina lärstolar. Man talade nu så om kommunismen som robotar kommer att prata om mänskligheten: inte som om ett enormt, sorgligt nog misslyckat experiment, utan snarare som om en bilmodell som visserligen hade lite coola grejer

(till exempel den uppblåsbara penisen eller det som i de senare modellerna blev allt krångligare att hantera, det avskaffade gudsbegreppet), men tyvärr funkade det aldrig riktigt bra. ”Kommunismen” blev nu till viss del den empiriska beskrivningen av en särskilt dålig sorts dysfunktionalitet, för ”urspårade” ledartyper som Honecker och Ceaucescu” (Orginalton från min datorreparatör) och helt enkelt allt som hängde ihop med dem: den artrosliknande stelhetens skrytuppförande à la ”hund i världsrymden” och ”folkkamratligt” , de skakiga knytnävarna som höjdes i luften, de ålderdomliga pamfletterna och helt senila paroller och framför allt de här patetiska, urgamla ålderdomshems-konsumtionsvärlden med sin kvantitet-istället-för kvalitet-doktrin, stål-fetischismen, ersättningsämnena som luktade sågspån och malmedel och de absurt dåliga TV-programmen.

Några, som kallade sig neohumanister eller Noveaux Philosophes handskades lite väl vårdslöst med nostalgi och satir (eller mest med likgiltighet) och korsade dekonstruktion av kommunismen med konkursen för kvartersbutiken. De påminde om att Stalin och hans medhjälpare hade staplat tonvis med döda på varandra, att de här typerna hade destabiliserat Mellanöstern, Afrika och Asien i decennier och bestrålat en stor del av världen med radioaktivitet på rekordtid. Utan tvivel hade de rätt, men de upprepade därmed bara det grundläggande missförståndet i den postmoderna mainstream-cynismen: det universella anspråket att omvända kommunismen, att söka efter det egentliga i det kommunistiska, inte i sitt rationella innehåll, utan i dess materiella form och att den utifrån varje synvinkel var ljusskygg, redundant eller gick att förstå som förbrytelse.

3.

Det som de alla inte förstod – och här kommer vi till den egentliga kärnan i det postmodernistiska förnuftet: det som jag brukar kallar critique automatique var kärnan i kritiken i allmänhet och i ideologikritiken i synnerhet. För kritik, filosofisk kritik, betyder ju inte det kvasiempiriska beviset att något inte fungerar (eller inte fungerar bra, det vill säga inte fick fungera). Kritik är det permanenta umgänget med det som filosofen Edmund Burke kallade det sublima, det outhärdliga, det våldsamma, det som samtidigt stöter bort förnuftet och ändå gång på gång drar till sig det, denna hemska, glänsande det verkligas och det föreställningsbaras auktoritet, som ingen symbolisk ekonomi någonsin helt kan upplösa: människans grymhet och kärleksbehov, krigets våld och skönhet, dödsångesten och dödslängtan. När Kant ger Gud en central plats i sin kritik av förnuftet, när Heidegger sätter den vardagliga omtanken om varat och familjens glädje och mörka sidor i centrum för sina likaledes kritiska filosofi, då beror det inte på ”restaurativa”, apolitiska skäl, som poststrukturalisten förmodar, utan för att åtminstone försöka förklara dessa sublima (i ett tidsperspektiv skulle man kunna säga: eviga) områdens logiska inkonsekvenser. För att igen och igen ställa in den egna begreppsligheten nästan magnetiskt mot dessa kraftpoler – utan hopp om förståelse.

Mot detta sätter postmodernismen fram ett historiskt kritikbegrepp. Den kritiska gesten återkommer som positiv metod som bara håller fast vid en, en gång uppnådd, objektiv omständighet (människan är girig och narcissistisk, evig fred kommer aldrig att uppnås, sonen åtrår modern och Gud är död) mot enskildas anakronistiska övertygelser, och de av dem förtryckta folken. Och om omständigheterna en gång hade konstaterats, kunde de förädlas juridiskt. Hela den postmoderna rådgivningslitteraturen fungerar enligt en viss logik. ”Goda” förhållningssätt (som att skrika passionerat på varandra) skiljs från ”dåliga” som måste fördömas (som att slå varandra utan att först ingått ett Shades of Grey-avtal).

Denna dialektik är känd från historieundervisningen: det finns det elaka, medeltida, totalitära tänkandet, som leder till förtryck och massmord. Och så finns det goda, demokratiska, rationella tänkandet, som gör oss fria och självmedvetna. Dumt nog känner inte det mänskliga förståndet till denna skillnad. Tvärtom. Den sublima förmågan i det ”medeltida tänkandet” återkommer gång på gång med frågan från det döda och tar plats. Därför måste den postmoderna kritiken förtvivla gång på gång och av två skäl. Det första skälet är relativt enkelt och rent empiriskt: det dekonstruerade föreställda, hur löjligt och uppslukat av ”faktaomständigheter” det än är, återkommer inte bara två gånger, utan igen och igen. 50 år av tysk offentligt samtal bestod, som vi vet, efter att den egna nationalkänslan pryglats världskrigsmässigt två gånger i en anda av ”Aldrig mer!” och istället nästan monomaniskt istället fokusera på snarare ofarliga tyska aktiviteter som massturism, popkritik och bilbyggande. I början av nittiotalet, när det blev allvar och allt verkade slutförhandlat, visade det sig att det trots alla Förintelseseminarier, tvångsläsning av Heinrich Manns Undersåten och brännmärkandet av det mest oskyldiga lilla egenberöm som ”kryptofaschism” hade inte tyskarnas självkänsla tagit skada alls, utan hade kommit igenom denna talking cure helt återställd:

Flyktingboendena brann snabbare än våra västtyska historielärare kunde hälsa sina östtyska kollegor med ett posthistoriskt och samtyskt ”hallå”. Ett liknande fenomen kunde jag iaktta i Ryssland: Chrustjovs avstalinisering, Gorbatjov- och Jeltzin-tiden stora minnespolitiska ansträngningar – inget kunde förhindra att Stalin beundras som en genialisk slaktadministratör och industrimanager i dagens Ryssland. Och om vi tänker lite på Frankrike, en nation full av Gainsbourgs entre tes reins, av Houllebecqs blowjob- och analsex-extaser, landet med ”den fria kärleken” där demonstrerar idag hundratusentals mot homoäktenskapet. Tänk på det, postmoderna kritiker: det förträngda återkommer och inte skuldmedvetet och sammanbitet, utan i en strålande rustning och segerrik.

För det andra, och här handlar det om kärnan i den postmoderna critique automatique, är helt enkelt inte ideologikritik i sig själva förstörelsen av elaka metaberättelser genom goda, befriande fakta, genom det bättre argumentet eller genom en diskursiv deal mellan vuxna, på det sätt som Popper, Habermas och Rorty tänkt sig. Ideologikritiken är i sig själv diskursiv. Den som har barn vet det: man avslutar inte frågandet om ”varför?”

(Varför måste jag lägga mig nu, varför måste jag äta upp äpplet etc.) med den ”makthavarfria diskursen). Ty det är ratio själv, det är förnuftet, som alltid hittar ett ytterligare, förföriskt skäl till varför inte? Just det är kritikens befriande, pluralistiska ögonblick: om föräldrarnas regler plötsligt inte längre är giltiga, eftersom barnen helt enkelt tycker det. Det vi möter här är kritikens negativitet och det är det som populisterna brukar kalla för godhetsnormen: inte det faktiskas normativa kraft, utan sista ordets, övertygelsen att det levnadstekniskt riktiga, det rättvisa, det humana också är det rättvisa. Detta drog också den första postmoderna generationen nytta av, när de dekonstruerade krigsgenerationens falska, elaka ord: de pratade helt enkelt omkull sina föräldrar för att få dem att tiga. Debatten med det förnuftiga barnet (eller den förnuftiga pappan) som opponerar mot positiviteten i det ”bättre vetandet” hos föräldrarna (eller barnen) kan bara avslutas negativt, auktoritärt: nu äter du upp det där äpplet och därmed basta! Du måste helt enkelt acceptera att jag är bög! Jag struntar i din åsikt!

I korthet: den västliga-kapitalistiska postmodernismen har, trots att den förstört alla andra utopier, samhälleliga, ekonomiska och kulturella möjligheter, ändå inte hjälpt till att skapa största möjliga frihet eller positiva fakta. Utan den har istället skapat sin egen (sekulära, pluralistiska, demokratiska etc.) ideologi, sin egen frihet och fakticitet. Francis Fukuyamas tes att historien med förverkligandet av den liberala, interkulturella författningsstaten kommit till sitt ärorika slut, har visserligen avfärdats som det vanliga, världsfrånvända ”liberala snacket” och hånats för sin naiva tro på Marknaden (bland annat av mig själv). Men man måste nog ändå medge att Fukuyama hittills haft rätt – och att en halveringstid på 20 år för en så brant historiefilosofisk tes ändå borde stämma till eftertanke. Det vi sedan 9/11 har att göra med, efter det att det postmoderna förnuftet tvekat länge efter Murens fall, är vad man skulle kunna kalla en ”religiös bekännelse till en negativitet till västliga värden”. Man säger idag igen, som i inledningsfasen av det Kalla kriget att man är ”beredd att kämpa för sin frihet” – även om man nu bara syftar på friheten i sig själv men också det nu plötsliga intresset för ”kvinnors odiskuterbara rättigheter” ur munnen från högerkonservativa islamkritiker, som bara för några år sedan hårt kritiserade kvotregleringar, något som ändå känns lite oärligt. Men att använda de tvetydiga ambitionerna till klassisk propaganda, så som George W. Bush innan Irak-kriget och president Putin innan det andra Tjetjenien-kriget (och därefter ständigt) behövs inte alls – också därför som Putin flinar provocerande när han kysser patriarken Kyrills hand, som om han måste visa för kamerorna att han naturligtvis inte tror på de där dumheterna och att han kommer att skicka patriarken och alla hans rysk-ortodoxa värderingar åt helvete så snart han inte behöver honom mer

(vilket han kommer att göra, om han inte själv hamnar där innan, vilket nog är mer sannolikt.)

Nej, dessa klassiska moderna ideologiska gester (mäktiga män kysser varandra, mäktiga män sluter hemliga avtal, mäktiga män ber, mäktiga kvinnor gråter vid mäktiga mäns gravar etc.) behövs inte i det postmoderna, lika lite som skådeprocesser och planmässigt genomförda stora brott. Det postmoderna bygger sin sublimitet med att kommunismen var så storvulen och kollektivistisk, snarare än att den var en liten autentisk trofé. För lite autencitet, lite ”Hej, jag är också bara ett svin!” brukar tas emot positivt av folket. Den postmoderna maktmänniskan behöver inga pansarkolonner och flyguppvisningar, inga arméer av idrottare eller tvångsarbetare som paraderar inför dem, för att lära sig negativiteten, realiteten i deras ideologier. För dem räcker detta lilla, elaka ”eftersom jag kan det” som den medeltida despoten använde, när de tog ius primae noctis i bruk. För till skillnad från den beklagansvärda figuren som är vår historielärare med vänstersympatier, som vi lärde känna i den första delen av denna lilla essä – till den handlingsförlamade och samtidigt själsligt förlamade och till kritisk konsumism rollfördelade i denna Comédie Humaine säger vi: den postmoderna kapitalisten, idrottsmannen eller statsmannen måste ibland spela capo dei capi för hjältens nörd-kompis, genom att dra en rasistisk zigenarvits, bedra sin hustru med praktikanten, förfalska sin avhandling eller mygla med skatten. Han måste bryta reglerna och spela ut den där oemotståndliga, unkna uppkomlingscharmen som inte är något annat än ett kännetecken för kapitalismens obegränsade vitalitet och dess klassiska hjältar: den enkla mannen som ”gått den långa vägen”. Hela karaktären måste ha några dunkla facetter och den kapitalistiska ledaren , hur uppmjukade hans chefsideologer än må vara, måste av och till hänvisa till hans (om än imaginära) ursprung i rännstenen och måste ha begått något typiskt proletärt brott på lägsta njutbara nivå.

Den enorma mängden av ånger och självkritik, ja: av offentlig hyllning av ideologin ”alla-är-lika-mycket-värda” (som de förstås inte är) och ”samma-regler-gäller-för-alla” (precis då skulle kapitalismen upphöra att fungera) som kören av historielärare, kulturskribenter och oppositionspolitiker avkräver den kapitalistiska hjälten efter ett felsteg är på många sätt den postmoderna ideologins homeriska ögonblick. Det är ögonblicket när hjälten återvänder från sin heroiska irrfärd, och förklädd som tiggare och gör bot för sin hybris (och samtidigt lönnmördar sina rivaler eller ”drar i sig” som man säger i cykelsporten (i tyska cykelsportkretsar ö a). Ja, det är detta ögonblick av öppenhet när hjälten medger sina fel: att han ville för mycket, att han glömde, att han var stöddig och ovänlig, för att blivit fullständigt bländad av sitt (idrottsliga eller politiska) projekt. Denna banala hymn av erkännanden ledsagas av en störtflod av analyser – de flesta sjunger familjens lov: Penelope räddade Odysseus genom att hon drog tillbaka honom till verkligheten. Analyserna innehåller klagovisor om hur djupt cykelsporten sjunkit, eller sammanblandningen mellan fotboll och finanspolitik, urgröpningen av arbetsrätten eller privat partifinansiering – utan att nämna att kapitalismen fungerar så, bara exakt så och att det är precis så dess hjältar ser ut.

För om man precis firat segraren, borde det nu handla om fairness, hänsyn och regler och när man ändå håller på kan man lika gärna lösa upp alla ”egoistiska” värden i skillnadens, mångfaldens och diversitetens namn, i en fullständigt innehållslös kollektivism och laganda och deras pseudohumanistiska floskler. I korthet: dessa TV-analytiker och kulturkrönikörer låtsas som om kapitalismen är rena motsatsen till vad den är.

Även om allt det där är mycket mera återhållsamt och iscensatt med fler röster påminner det allt ändå om de stalinistiska skådeprocesserna, processerna under avnazifieringen och avvecklingen av DDR: kalla hjärtan, den cyniska brutaliteten och elakheterna, det hänsynslösa tillskansandet av fördelar, att systemet krävde att deras subjekt skulle vara normen, allt det som över en natt är inhumant, oacceptabelt inte längre okej. Bucharin och Wulf, Lance Armstrong och Leni Riefenstahl, Jagoda, Mielke och Guttenberg – de bestraffades alla för den utan tvivel betydande mänskliga svagheten att inte skilja ut sig från sina samtida kamrater (bortsett från att de var en aning mera kända).

Men varför allt detta? Varför skapar postmodernismen, som ju som bekant inte tror på något längre, som har upplöst alla förbländande sammanhang och alla anakronistiska ritualer, dessa symboliska offer? Varför måste den ynkligaste av alla småborgare, den mest genomsnittliga av alla tyska genomsnittsmän, den pinsammaste och mest fantasilösa av alla på bänken längst bak i parlamentet och eftersägare, den negativa potensen av all postpolitisk impotens – den tyska ex-presidenten Wulff, stiliseras till den onde och avrättas offentligt? Här blir något synligt som är den inre drivkraften i allt detta som jag kallar postmodernt förnuft: det djupt ideologiska och religiösa behovet att bevisa för sig själv och för historien, at det man gör är gott – även om det beklagligtvis också skulle leda till förslavning av en stor del av världens befolkning och till en snar kollaps av alla klimat- och överlevnadssystem.

Okej, säger det postmoderna förnuftet, Tredje världens arbetsvillkor är inte perfekta, de är till och med inhumana – men det finns (i motsats till den elaka fascismen) ingen Wannsee-konferens. Det finns (i motsats till den kriminella kommunismen) inget parti som hade bestämt allt det där. Och om vår värld är ond, men det substantiella ondas position inte är upptagen: om hela kontinenter är i händerna på enorma koncerner och det möjliggör ett liv i rikedom för en försvinnande liten procentandel av världens befolkning, men att det samtidigt inte finns en Führerbunker eller en underjordisk stridsledningscentral där man hör ett avklingande skratt från en utflippad diktator – så måste ju det betyda att det är vi själva som är onda. Och det är därför, så sammanfattar det postmoderna sin vaga bevisföring, som vi av och till måste offra någon.

Detta är alltså den upplysta varianten av det symboliska bytet: inte för att fira ordningen, inte för att katarsiskt visa upp för publiken att man förfogar över besluten om uppgång och fall, utan för att bevisa att det inte finns en ordning. Eller uttryckt på ett annat sätt: att vi alla är ansvariga på det ena eller andra sättet utan att egentligen veta för vad. För som varje systemteoretiker kan försäkra oss, har det i postfordismens tid uppstått en sorts feedback-system som ersatt den centraliserade makten, till vilken kan som bekant varken har kunnat skjuta rygg eller göra uppror mot. Alla iakttar alla, chefen kollar de anställda, konsumenten följer å sin sida utvärderingar storföretagens ekologiska produkter (”Är det verkligen 50 procent tyskt nötkött i den där?”) och den som en gång dumt nog har klickat på, låt oss säga Auris Historien om O eller Baudrillards

Agonie des Realen kommer att få förslag på erotiska romaner och poststrukturalistiska manifest med hänvisningen ”Detta kanske också skulle kunna intressera dig”. På maktens tomma tron sitter vi alla, och eftersom allt är lika viktigt eller oviktigt ”utvärderas” minsta händelseförlopp basisdemokratiskt eller av ett strängt elitistiskt expertgremium beroende på önskad yttre påverkan (eller genom en enkät eller en data-algoritm), utan att det därmed skulle vara förknippat med något klass- eller helt enkelt ett tyrannintresse. ”Skulle ni klara medborgartestet?”, ”Vilken näringstyp är ni?”, ”Hur bra känner ni till pophistorien?” – det går knappast en dag när man har en paus av hjärntrötthet, utan att man klickar sig igenom ett sådant jämförbart test. Kafka, som vanligtvis brukar anses vara en försångare för den totalitära byråkratin, hade glatt sig åt denna typ av övervakning. Den skuld som de juridiska kvarnarna i hans Processen inte lyckades behäfta K. med (och det var därför man blev tvungen att mörda honom i slutet) bevisade K. själv under den postbyråkratiska regimen, genom att se till att mer än nödvändigt belastande data fanns tillgängliga, som man då skulle kunna sätta in mot honom.

Det är naturligt för den så kallade kulturindustrin, där den postmoderna ideologins kritiska självkontroll leder till de märkligaste avknoppningar. Måste man nämna att denna industri förstår sig själv som ideologikritisk, i upplysningens anda? Till och med den mest korkade teater- eller TV-producent har insett att det idag behövs en gnutta reflexivitet, att ett ämne som dekonstrueras eller åtminstone aktualiseras, måste introduceras i några ”politiska” feedback-kretsar, för att kunna bli något. Likgiltigt hur platt storyn än är: på någon sorts homepage måste tv-tittarnas åsikter om det ena eller andra karaktärsdraget hos de omkringvandrande amatörskådisarna utforskas och eventuellt arbetas in i den fortsatta handlingen. En lustig detalj är att critique automatique i dess uppenbarligen mest experimentella form i kulturindustrin är det som mest liknar ren PR: Den måste nämligen sättas in på det plattaste och mest aggressiva viset, på det sätt som ur lönsamhetssynvinkel är det mest tveksamma. Konstfilmen är därför mer reflexiv än TV och teater, eftersom den är helt beroende av det postmoderna förnuftets institutionaliserade nåd och därmed mest reflexiv av alla.

Varje teaterperformance, hur tillkrånglat det än är måste vara ”interaktivt”, måste göra publiken till aktörer, måste reflektera över produktionens villkor och realitetsstatus. Överhuvudtaget lämnas mycket lite åt slumpen inom teatern – den mest analoga och enligt det postmoderna förnuftet samtidigt mest konservativa och politiska konstform. Ingenstans kära läsare, ärade läsare, är senkapitalismens dubbeltänkande mera stålhårt än inom scenkonsten. Man behöver bara titta igenom en genomsnittlig spelplan för en genomsnittlig stadsteater eller fri teater för att förtvivla med tanke på den där röriga blandningen av traditionsvård och lördagskvällsrevolution, detta hysteriska bekräftande av det bestående. Som för alla dogmatiska hållningar är antalet möjliga argument begränsat, för konstnärerna själva dock anledning nog till eviga debatter. Från dekonstruerade klassiker till dokumentär-pjäser, från live-datorspel till stadsbyggnadsprojekt och dem emellan är de ideologiska ståndpunkterna så starkt åtskilda för de inblandade, dock knappt märkbara för publiken, som nattvardens genomförande under den senromerska kristendomen.

Men eftersom de tidsmässiga och ekonomiska resurserna vanligtvis inte räcker för att uthålligt postmodernisera varje klassiker eller varje verklighetsfragment, finns möjligheten att i den småborgerliga traditionen av sentimentalt genremåleri anlita några utövare av exotiska yrken (till exempel direktörer och prostituerade) eller helt enkelt ett par av samhällets möjliga förlorare i den kapitalistiska arbets- och miljöpolitiken (till exempel arbetslösa eller rullstolsburna) på scenen för att säga något och berätta lite om sig själva. Rekommenderas att nämna i programmet att kvällen ”utvecklades kollektivt” i fältet ”mellan radikal kroppspolitik och bejakande av fysisk närvaro” och att det hela bygger på ”utsagor från otaliga intervjuer” som ”bedriver ett intelligent spel mellan verklighet och fiktion” och så vidare, för att fläta in en opersonlig postmodern målgrupp. Om man slutligen drabbas av lust att provocera, vilket händer ibland, tar man helt enkelt med de för närvarande viktiga goda kulturideologiska nyckelretningarna (för närvarande skrivandet av essäer om : ”inkludering”, ”stadsrummet”, ”deltagande”, och ”utopi”) i programmet, de elaka motsatsbegreppen från Wallstreet-, populister-, Pentagon-, Bobo- eller nazistspråk däremot låter man skådespelarna skrika på scenen. Skådespelarna måste dock ”spela” en finkänslig distans till sina nazist- eller Pentagon-persona, något man ändå alltid lärt sig på varje skådespelarskola, ty critique automatique är något som verkligen gäller på konsthögskolorna. Den enklaste och snabbaste, om än visserligen helt naturligt också mest upptrampade vägen till curator-lycka, ligger även fortsättningsvis i ”att gå ut på gatan”. Helst då på någon plats som gäller för att vara ”interkulturell” eller ”minoritet” i den postmoderna topografin, till exempel en en turkisk hamam, ett trist miljonprograms-område i Berlin eller en brasiliansk favela, där alltid några ”turkar”, ”östtyskar” eller brasilianare måste medverka.

Men vi vill inte här fördjupa oss i någon detalj-fenomenologi för critique automatique. För alla dessa aktioner, alla dessa så kallade ”utmaningar” spelar naturligtvis exakt samma roll som inspektörerna i den reala kommunismen gjorde: de låtsas, som om någon faktiskt fortfarande skulle kunna tro det, att allting så där grosso modo funkar helt okej och att man bara måste skruva lite här och där för att få ordning på allt; som om det överhuvudtaget skulle finnas någon som inte redan spelar med, som inte redan kan rules of the game och därför måste tas i hand och få saker förklarade för sig. När alltså det postmoderna förnuftet kritiserar att det skulle finnas en ”ren”, oberoende kapitalistisk företagare i Tredje världen (som huvudsakligen producerar avfall och accepterar sina anställdas död i tjänsten), att det finns ”fördummande” TV och en ”borgerlig” teater (som överhuvudtaget inte är medveten om de mest grundläggande realism- och participationsproblemen och skiter totalt i åskådarna så länge det handlar om profilering) då förhindras paradoxalt nog verklig upplysning genom att man faktiskt säger sanningen. Problemet är nämligen inte att ingen inte visste något: En ständigt växande arme av kulturchefer, dramaturger, ekonomer och publicister som får de klassisk-totalitära statsapparaterna att se ut som en hög desorganiserade amatörer, arbetar dygnet runt för att gång på gång visa på kapitalismens brister och med förmodat alternativa praktiker som ”medborgarscener”, ”kulturutbyte” och ”mikrokrediter” ödsla bort våra sista utopiska reserver till sterila koncept och kongress-orgier. Nej: Problemet är att man låtsas som om allt hade en mening, som om det fanns någon som inte vet att den mänskliga civilisationen håller på att gå under, och dessutom slutgiltigt och under stora flabbskratt – och som man först måste upplysa innan det ens är att tänka på lite konkret hjälp. Problemet är den till kritik förklädda postmoderna Inte-Nu-diktaturen, förbättring istället för förändring, dekonstruktion istället för konfrontation. Eller för att säga det simpelt och leninistiskt: revision istället för revolution.

Därmed sluter sig vår argumentativa cirkel. Likt de osaliga revisionisterna strax innan Oktoberrevolutionen som först ville utveckla proletariatets medvetande innan man en skulle tänka på revolutionen, vill post-revisionisterna, likt Miss Marple, först samla tillräckligt med information, först prata utförligt med de ”drabbade”, innan vi någon gång i framtiden kan sätta dit kapitalisterna (för det politiska medvetandet intresserar oss ändå inte längre, vi har nöjt oss med de förödmjukades egna erfarenheter å ena sidan, och den likaledes resultatlösa analysen av ”hårda fakta” å andra sidan). I själva verket vill vi maktens pseudo-kritiker inte ändra på något, i själva verket vill vi inte sätta dit någon, och vi behöver de medvetslösa i sina exotiska miljöer och de ”korkade åskådarna” lika mycket som revisionisterna behöver det proletariatets alienerade medvetande: för att vi ska kunna hålla på och marschera på stället och hålla igång vårt impotenta utopi-scrabble. För att vi på nytt ska kunna skrämmas av kapitalismens sublimitet. För att vi än en gång ska kunna fira det skenbart förgångna, det skenbart avvikande, det skenbart pluralistiska, den orörda naturen och de äkta traditionerna, som ”försvinner allt mer”, som de så fint heter. (Istället blir de bara makulerade).

I Tredje riket hette det som bekant när man än en gång hade kommit på någon speciellt idiotisk eller särskilt äcklig, och givetvis fullkomligt systemimmanent förbrytelse: ”Führern känner inte till det”. På samma sätt föreställer vi konstnärer och kulturskribenter, vi pseudo-politiker, pseudo-realister och världsundergångs-pratkvarnar på vårt självgoda vis en offentlighet som inte vet att man bara kan vinna Tour de France om man är dopad och bara vinna val om man får bidrag från näringslivet och att man bara kan producera mer och snabbare om man gör slut på alla resurser och mänskliga produktionsvillkor. Vi föreställer oss en offentlighet som inte förstått att renässansens realismbegrepp under de senaste 500 åren av och till bara var fake (som för övrigt inte var så naivt, jämfört med införandet av centralperspektivet och de abstrakta försöken under modernismen som mest var en liten fingerövning) och att det verkliga och det symboliska har, ska vi säga, en problematisk relation. Vi bedriver denna fullständigt tautologiska teori-performance, för att vi behöver den, denna imaginära offentlighet, som tydligen har förstått den kapitalistiska drömproduktionens logik så dåligt att om den inte togs om hand av oss och våra kraftlösa, hysteriska konstverk, våra representationskritiska och kultursociologiska appeller, skulle den koka spagetti i Wahrhol-tomatburkar och röka en elektronisk cigarett innan sänggåendet under Hitlerbilden på väggen. Ja, vi behöver detta postmoderna proletariat utan medvetande, för att vi inte vill att den här världen ska ändra sig. För att vi har inrett en bekväm hörna, som Nietzsches ”sista människa” i sin ”eviga söndag”: en aldrig upphörande helgdag där inte ens Gud är död utan bara på något vis sedimenterad och vi kan börja dagen med en fransk croissant med marmelad på mormors vis, till lunch färsk sparris (skördad av rumänska billigarbetare) och på kvällen dra i oss en globaliserings-performance i en före detta ammunitionsfabrik.

När alltså min ryska statsåklagare, min sydfranska Foucault-student meddelar mig att det postmoderna samhället inte bara är metafysiskt sjukt, har glömt sina traditioner och är besatt av en djävulsk narcissism, utan också är rent totalitärt med sitt tolkningsföreträde och enighetsanspråk, så har de, vad gäller torr empiri och det kulturellt undermedvetna, helt rätt. Och när man tittar närmare på saken, så är dessa neo-populister, som naturligtvis lyssnar på post-folkmusik, bär handgjorda kläder från Kaukasus och Nordafrika och har helt avspänd sex med immigranter från de nämnda områdena (Mes mecs sont marrocains”, sade min Foucault-student) inte bara de bättre förbrytarna. De kan inte bara vinna omröstningar som bryter mot de mänskliga rättigheterna, de kan inte bara spärra in unga konstnärer, prygla homosexuella, beroende på dagsformen begå folkmord på armenierna eller förneka klimatförändringen, bevisa den kvinnliga hjärnans underlägsenhet och kamoflera alltihop med begreppen ”åsiktsfrihet” och ”objektivitet”. De kan inte bra tända på flyktingförläggningar, hylla några Frankenstein-begrepp som ”hembygd”, ”ära” och ”företagsamhet” och åka skridsko på ett istäcke av tusenåriga rädslor och fördomar. Nej: De är också de bättre offren. ”Vi vill bara att de lämnar oss i fred och låter oss be i stillhet. De här flickorna kan spela sin musik var de vill, men snälla bara inte hos oss i kyrkan.” förklarade en talesman för patriarken i Moskva för mig, när jag frågade honom om Pussy Riots kupp i Kristus Frälsarens katedral. Okej, ur ett västligt perspektiv kan de troendes reaktion verka lite överdriven; men man måste se den mot bakgrund av de stalinistiska förföljelserna, som traumatiserat de ortodoxa ryssarna ungefär som judarna av Förintelsen. Om inte synagogorna i Tyskland också är skyddade mot vandalism? Och till sist kan man som icke troende inte förstå att altarrummet för en ortodox betyder mer än hens liv, något som den ensidiga rapporteringen i väst säkerligen bidragit till…

Det går säkert att se nu vad jag syftar på: Mer postmodern än dessa förkunnande från den återuppståndna ryska, ortodoxa kyrkan kan en diskurs inte vara. Minoritets- och offerdiskurs, garnerad med en historisk traumatisering à la Förintelsen och med dem geniala tautologiska anvisningen att man bara kan förstå de andra om man är sig själv. Om det vore ett koncept för en postdramatisk dansfestival vore man säker på kulturstöd. Allt som det postmoderna förnuftet tänkt ut för att bryta metaberättelsernas makt och de totalitära traditionerna, visar sig vara ett smakprov på det populistiska förnuftet – och det hela vägen in i den imaginära positionen i en inte tillräckligt informerad offentlighet och pladdret om den civiliserade, men ömtåliga rättsstaten. För tänk på detta: även populisterna arbetar undersökande, bedriver samhällskritik och omges av den metafysiska föreställningen om ”all ordnings försvinnande”. Även populisterna har läst Luhmann, Baudrillard och Butler. Men de har uppenbart dragit helt andra slutsatser: de vill inte erövra framtiden, utan det förflutna, något som säkert är lika omöjligt och för övrigt är en demokratisk rättighet. För vem skulle kunna ställa den ena utopin framför den andra?

Det handlar inte om att komma in i den hermeneutiska cirkeln, så skulle man kunna vända Heidegger mot honom själv. Det handlar om hur man kommer ur den igen. Det postmoderna förnuftet har landat , alla passagerare är friska och lyckliga och har kommit fram till posthistorien. Frågan är bara hur vi kommer ut ur den igen.

EPILOG

VAD BÖR GÖRAS?

Låt oss inte göra oss några illusioner: Frågan om vad som nu exakt bör göras för att komma ut ur den onda cirkeln av kapitalismkritik och ofrivillig systemoptimering, ställer sig nu den vänster-intelligentian längre än under en teoretisk generation. Och inte ens den logiska inledningsfrågan är i närheten av att vara besvarad: om man måste vara ännu mer postmodern, ännu mer anarkistisk än det postmoderna förnuftet för att besegra det med dess egna medel. Eller om man sa gå i rakt motsatt riktning och återvända till modernismen och dess byråkratiska ordningsfantasier.

Medan några satsar på globaliserade eller helt virtuella svärmar, fantomliknande proteströrelser eller verkliga abstraktioner som multitude, favoriserar andra återupplivandet av klassiskt moderna strängt hierarkiska organisationsformer som fackföreningar, nya vänsterpartier, statligt beslutade lägstalöner och så vidare. Och vad gäller en detaljerad fenomenologi från ”vänster” sedan 1989, så finns det inget som ännu inte prövats. Kommunitaristiska minirevolter, alla möjliga tillägnings-, fråntagnings-

och överidentifikationspraktiker, ny punk, ny anarkism, ny socialdemokrati, akademiska Marx-omläsningar, ny New Journalism och ny Cinema Vérité, ny politisk teater och neosituationism, ny allvarlighet och nytt engagemang och slutligen ianspråktagande av lokal eller från reellt existerande kommunism förbisedda teoretiska vänstertraditioner från Gramsci till Zapata och Simone Weil. Allt är testat och från den gamla, goda kulturindustrin och dess lillebror den bildningsborgerliga kongress-, konst- och festivaldraken omedelbart utsåld. Och slutlige får man inte glömma förslagen till en ny, post-kapitalistisk långsamhet, som senast (möjlig att utesluta politiskt) Harald Welzer i

Selbst denken (Tänk själv) och på det psykostrategiska området Byung-Chul Han i hans essä Müdigkeitsgesellschaft (Trötthetssamhället) lanserat.

Inom marknadsföringen lever man strängt efter Hegel ”desto värre för fakta”. En bra historia får man inte förstöra med sanningen. Detsamma gäller också det politiska tänkandet. Hur hade annars liberalismen kunnat överleva finanskrisen och alla andra kriser i det kapitalistiska systemet, hur skulle populismen kunna överleva det barbariska blamaget för alla dess värderingar under 1900-talet?

Precis här är det dags för Lenin igen: den voluntaristiska Lenin från Vad bör göras (1902) och Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (1917), men även Lenins fullständigt motsatta uppfattning i boken Staten och revolution som han skrev i september 1917. För precis här – direkt efter Kerenskis kupp mot tsaren, när det för första gången det såg ut som om det borgerliga civilsamhället stod i farstun och inget pekade på en revolutionär situation – uppstod samtidigt den dubble Lenin.

I Vad bör göras? och Aprilteserna sjunger han den med världsanden korresponderande elitens Höga visa genom actionanalys, det är manifest för de utopiska händelserna och den jakobinska taktiken. Vänsterfilosofer som Alain Badiou och Jacques Rancière, men också politologer som Chantal Mouffe eller Ernesto Laclau stödjer sig på en Lenin med en sorts ”find, fix, finish”, med öppen konfrontation och en vägran att använda alla demokratiska ersättningsmedel. Det är den anarkistiske, punk-Lenin, som avger en befriande Browning-lukt, som inte dekonstruerar kapitalismen för att organisera den lite mera rättvist. Nej, han slår sönder den, han genomför det man med Alain Badiou skulle kunna kalla en ”sanningens politik”: slutet för det som valsystemet legitimerar i oändlighet, slutet för näringslivets primat och ”ekonomismen” överhuvudtaget, slutet för alla substrukturer och specialregler som gör kapitalismen lite softare och som låter sagans igelkott alltid att redan vara vid målet innan revolutionens hare ens börjat springa. Uppfostran av massorna? Klasskamp? Misstag, för det intellektuella avantgardet gör slut på revolutionen alldeles själv. Från hegelläsningarna direkt till makten: det är den Lenin från den kvasikonstnärliga politiska akten som tar till orda först i vad bör göras? och senare i Aprilteserna – för vilket han hyllas särskilt i vänsterbetonade konstnärs- och intellektuella kretsar.

En helt annan ton slår Lenin an några månader därpå i Stat och revolution. Boken är, åtminstone i andra delen, en cybernetisk onaniförlaga som knappt går att överträffa, en orgie i organisatoriska överdrifter. Om den skulle publiceras igen föreslår jag som PR-strategi att helt enkelt postmodernisera några ord och som parallell till ”den unge Marx” sälja som ett tidigt verk av Luhmann. Eller uttryckt annorlunda: Den som vill ha allting i det som vanligtvis kategoriseras som postpolitik i sin bokhylla, måste helt enkelt köpa den här Lenin, denna framtidsutopi som är ihopsnickrad av cybernetisk logik, ekonomi och old-style-humanism. Platons filosofikung möter oss inte här mer som arg medborgare med browningen i handen, utan soligt leende i ingenjörsrock. Med ett i ordet rätta bemärkelse osjälviskt engagemang arbetar han i riktning mot et Leninkallar ”producentens fria association” – en enorm, global tillverknings- och diskussionshall i vilken varje arbetande är helt för sig själv och det olyckliga medvetandet är portförbjudet. Ett vidlyftigt försvinnande tar vid: först försvinner den politiska representationsapparaten, sedan staten som helhet, och till slut också kritiken , denna mest sympatiska av alla småborgerliga dygder. För varför skulle man kritisera saker som man kan förändra mycket snabbare?

Det fanns alltså redan tidigt på våren 1917, innan alla revolutioner, två imaginära former för vänsterns maktpolitik: en som är den radikala kuppens, en som är en fullständigt opolitisk byråkrati. Från denna dubbla Lenin utvecklar sig de båda stora linjerna i det moderna, kommunistiska tänkandet. Men inte (och då handlar för mig om) dialektiskt, i ömsesidig avhängighet, som två sidor av medaljen, utan om en outredd konkurrens. De som från och med nu kommer att åberopa Vad bör göras? är terrorist-dissident linjen som består av akademiker, strateger, och kulturarbetare – utgångspunkten då teorin om den permanentarevolutionen över alla möjliga guerilla och occupy-praktiker till deakademiska kritikerna av post-politiken. Staten och revolutionen är utgångspunkten för de flesta naturligtvis ganska byråkratiska utkasten från fackliga funktionärer och partipolitiker, de som drömmer om en hållbar ombyggnad av den ekonomiska ordningen. Vad det än betyder att vara ”vänster” efter Lenin, betydde det alltid också att bestämma en sorts grundhållning till en av de båda Lenin. Medan det ända till 1989 hörde till god ton att unna kollegorna från den andra flygeln pro forma en dialektisk passning, så löste den andra postmoderna fasen, som byggde på den reellt existerande socialismens undergång, upp relationen mellan Vad bör göras? och Staten och revolutionen, mellan revolt och social rättvisa. Den byråkratiska linjen tog farväl av varje utopisk baktanke och koncentrerade sig fortsättningsvis på räddningen av den västliga välfärdsstaten och tvingades hålla på att bråka med den enerverande postmoderna dumheten hos populisterna. Den anarkistiska linjen däremot koncentrerade sig på en sorts revolutionsteater utan någon som helst maktpolitisk avsikt, som handlade om grundandet av ett nytt kulturcentrum eller upptäckten av någon sorts ny ”minoritet” eller ”queera” röster som varje säsong var utgångspunkten för den postmoderna åsiktskorridoren.

Ja, det är som om det hade etablerat sig en hemlig, anti-dialektisk arbetsdelning: å ena sidan realpolitisk positivism, å andra sidan rent anarkistisk negativitet. Å ena sidan tariffkontrakt och interkulturbidragsproffset, som förstår det kapitalistiska systemet och den parlamentariska demokratin som det verkligas sista härkomst som man måste inrätta så rättvist om möjligt, å andra sidan situationisten, som tycker att den realpolitiska förmågan att knyta an och alla möjliga systemiska ambitioner a priori är helt ocoola, totalitära och differensteoretiska och för okomplexa. Det postmoderna förnuftet skapar på ett sätt två ojämlika tvillingar av den dubble Lenin: dels den vänliga, lite humorlösa brodern som har pluggat företagsekonomi och som är lika insatt i ekologiska elleverantörer och gröna lokalpolitiker och som inte investerar sitt producerade mervärde i billigsemestrar, utan i ett på alla sätt hållbara bildningsresor till Nordafrika. Och den som blivit kvar på anarkistspåret, ibland en lätt panisk bror, som skanderar ”El pueblo unido, jamás será vencido” på stapplande spanska under demonstrationer och spelar bas i ett band med ett ironiskt namn, som hamnar i alla möjliga kollektiva, basis-demokratiska critique automatique-strider och är övertygad om att ockupationer av en stadspark i Hamburg eller ett köpcentrum i London leder till att kapitalismen får allvarliga legitimationsproblem.

Min enkal tes låter så här: man förstår bara vänsterns tänkande, men förstår bara Lenin dubbelt. Eller med uttryckt med Hegels begrepp: realisternas ”förståelsebarhet” och det därmed i strid liggande anarkisternas ”negativa förnuftighet” måste föras samman i en ”spekulativ förnuftighet, en utopisk dialektik. Det handlar inte längre om att vara antingen realistisk eller kritisk, utan om att vara realistisk på ett orealistiskt vis. För som vi sett när vi besiktigat det postmoderna förnuftet fungerar det, som man skulle kunna kalla den kapitalistiska realismen, i sig själv helt spekulativt, enligt logiken ”Jag vet, men ändå”. Alla vet att vår civilisation kommer att gå under inom överskådlig tid om vi inte hittar ett substantiellt alternativ till den nuvarande världsordningen; alla vet att en stor del av världens befolkning lever i total fattigdom på grund av globalisering och frihandel; alla har sedan länge förstått att en ytligt sett mera rättvis och därmed även en helt enkelt ännu större frigörelse av kapitalet bara ökar hastigheten med vilken vi går mot slutet – och ändå fortsätter vi, kritiken naturligtvis också inräknad.

Alternativet till kapitalistisk realism kan alltså inte vara ingen realism eller ännu mer kritik. Nej, det måste vara en bättre realism. När det postmoderna förnuftet har den naiva avsikten att förinta alla ”stora berättelser” och istället funnit den mest imponerande storberättelsen någonsin med postfordismen – så måste vi, oavsett om det passar oss eller inte, tänka ut en ännu bättre. För om våra elever i början av den här berättelsen bara kunde skratta åt deras vänsterhistorielärares argument att ”saker bara har det värde man tillskriver dem” beror det inte på att de är cyniska. Det är helt enkelt fel. ”Att ge tingen själva ett värde” är inget annat än det esoteriskt förgyllda tröstpriset, kainsmärket för alla kapitalismens förlorare. Vad som har ett värde och vad som är värdelöst, vad man får bekräftelse för och vad man inte får det för, vad är förföriskt och vad som till slut inte är det, bestämmer inte den självutnämnde pluralisten. Det bestämmer inte heller den coola Peer group. Det bestämmer istället den som bestämmer. Systemet bestämmer.

Detta gäller alltså: den totalitäre, systemteoretiske Lenin biter den anarkistiske i svansen – och gemensamt gör de revolution. För bredvid det som erkänns vara ekonomiskt bra och riktigt, bredvid den realpolitiska tesen, måste förstörelsens antites ha sin plats, som förhindrar det riktiga. Och vem som än kommer att göra denna lika symboliska som verkliga revolution: det är bara meningsfullt om den är en utopi som baseras på en grundläggande annan lycko-valuta och bekräftelse, en större förförelse, om dekonstruktionens ”Ni” slår ihop sig med konstruktionen av ett ”vi”, konstruktionen av ett konkret samhälleligt rum. Vad vi behöver är samtidigt en radikalt dekonstruktiv och fullständigt gammalmodigt konkret realism, lika humanistiskt-totalitärt komponerad som Lenins utopi i Staten och revolutionen och lika rasande som hans aprilteser. För det ena utan det andra skapar inget motstånd, inte ens en analys, utan helt enkelt en ytterligare lokalbedövning av vår tids enorma utopiska fantomsmärta. Det blir bara en ytterligare engagerad kommentar till jordens undergång eller helt enkelt en smiley efter det elaka sms:et som de senaste femtio årens filosofi skickat till oss och där det står: Människans historia är slut.

- Det handlar alltså om att börja om från början?

Med Lenin och hela skiten?

- Exakt.

- Men gick det inte åt helvete första gången?

- Det kan man säga.

- Då kan man väl förvänta sig att själva saken glider oss ur händerna även den här gången?

- Ärligt talat spelar det ingen roll.

- Varför?

- Hela saken har ju redan glidit oss ur händerna.

- Det betyder att vi inte har något val?

- Nej, vi har ett val. Men faktiskt bara detta.

Översättning: Björn Sandmark