Hej på er!

Ett par veckor innan premiären på Mattias Anderssons Flotten, Sandlådan, Hemmet 2014 kom ett mejl till teatern. Det var från dramatikern Bengt Bratt, som på avstånd följt arbetet med en ny tolkning av det som kommit att kallas Göteborgstriologin. Pjäserna Flotten (Kent Andersson), Hemmet (K Andersson/Bratt) och Sandlådan(K Andersson) spelades första gången 1967-1968 på Göteborgs Stadsteater och är idag en symbol för gruppteatern under slutet av 60-talet.

Den långa heta sommaren är redan slut och nu kommer regnet och åskan, man vågar nästan inte koppla in datorn. September närmar sig och jag undrar naturligtvis hur det går med projektet Flotten-Hemmet-Sandlådan.

Så fort jag tänker på den där tiden hör jag Sergeant Pepper´s Lonely Heart´s Club Band eka i huvudet. Den skivan spelade vi hela tiden när vi satt i min lägenhet i Lunden och skrev pjäsen. På något sätt måste den ha inspirerat oss. Inte texterna, snarare de abrupta övergångarna från det poetiska till det burleska till det medkännande till det mystiska till det komiska till det naiva. She´s leaving home - When I´m 64 - A Day In the life osv. Jag minns inte om Lennart lyssna på den men det borde han ha gjort eftersom han kom upp till oss ibland. Att vi inspirerades av Beatles nämnde vi naturligtvis aldrig i nån intervju. Beatles? Som inspiration? Gudars skymning, ni är alltså inte seriösa!

Det är ju valtider nu och valfläsket ska stekas. I det ursprungliga manuskriptet finns politiska anföranden av Pelle Kalmark och Ernst Nilsson som blev uppskattade av socialdemokraterna (Kent fick ett tackbrev från Olof Palme) medan de borgerliga var mer kallsinniga eller helt enkelt blev förbannade. De här satirerna blev ju snabbt inaktuella och inför senare föreställningar försökte jag skriva om dem med allt sämre resultat. Man kan kalla det grov sossepropaganda men den första versionen fungera i alla fall som komik. I tiden mellan Hemmet och Sandlådan kom den politiska väckelsen inom teatern. Det som framfördes skulle vara politiskt korrekt, ett begrepp som på den tiden var positivt. (Numera används det på ett idiotiskt sätt i alla möjliga sammanhang som skällsord med resultat att de minst politiskt korrekta, nazisterna, framställer sig som nån sorts hjältar.) Som en konsekvens kom det in en politisk kommissarie på teatern (inga namn nämnda). Det skrevs en del artiklar som kan ge intrycket att Kent var nån sorts skrivbiträde som effektuerade beställningar på scener. Jag fråga Kent hur fan han stod ut med såna idiotier och fick bara en axelryckning till svar. När man läser Sandlådan ser man ju att den präglas helt av Kents språk och sätt att se på samhället. Men hur som helst var det nog en rätt påfrestande tid för honom och när det var dags för nästa projekt -Tillståndet - satte vi oss i en lägenhet i Haga och skrev en färdig pjäs som lämnades till Lennart. Jag minns att vi stötte ihop med en skådespelerska som tyckte att det kändes "risigt" att inte veta vad vi höll på med.

Nu blev det visst en massa anekdoter igen... När man träffa gamla skådespelare på den tiden så fick man höra en massa historier från förr. Allting hade hänt för längesedan, nutiden var ointressant. Det där skulle jag aldrig syssla med, tänkte jag. Och ändå är det precis det jag sysslat med den sista timmen.

Nu hör jag nattlig åska på avstånd, det är bäst jag skickar det här innan den slår ner i modemet.

Varma hälsningar

Bengt