Michael Nyqvist på teaterscenen

Hur skriver man egentligen om en skådespelares arbete på scenen? På många sätt är det kanske en av teaterkritikens svåraste uppgifter. Å en sidan finns det en lång rad tekniska och hantverksmässiga aspekter att ta hänsyn till, å andra sidan har skådespelarens personlighet och unikt individuella sätt att arbeta med sina egna förutsättningar ett mått av självständighet som den erfarne kritikern ofta är bättre på att läsa av och sätta ord på. Samtidigt blir en sådan upplevelse också i högsta grad personlig. I den här lyhörda texten om Michael Nyqvists skådespelarkonst närmar sig Mikael van Reis Nyqvist i just detta gränsland mellan kritiken och essäistiken. Han når mycket långt i sin skildring av en av landets främsta skådespelare som tyvärr lämnade scenen alldeles för tidigt.

Många talar med rätta om Michael Nyqvists stora insatser som filmskådespelare – Tillsammans, Grabben i graven bredvid, Så som i himmelen, Millenniumtrilogin och vidare ända till stjärnglansen i Hollywood, men jag minns honom ändå bäst och först från teatern där han fick sitt genombrott som skådespelare och som jag kunde följa i gästspel i Göteborg med omnejd. Detta sker i ett första steg med Lars Noréns (manus & regi) Personkrets 3:1 från 1997 (SVT 1998) – en jättepjäs om livet i sorgestadens underjord av heroinister, flagellanter och alkisar, av prostituerade i förnedring och hemlösa med psykos. Alla olycksbarn i en social kratervärld som blev till en symtombild för den havererade världsfärdsstaten av vinnare och förlorare. En pedofil torsk vill köpa en tioåring för 8000:-. Det skall nog gå.

Det är på ett vis en modern färd ner i Dantes Inferno (jag tänker på sista sångens förvridna kroppar hos Dante) men med en vag evangelisk avspegling (det är före jul, Sanna är gravid och härbärget är fullt – hon och Micke skall bege sig till ett rehabställe med stall – men vem är far till Sannas barn?). Liksom hos Dostojevskij är det bekännelsen och anklagelsen i växelsång. Vägen mellan helvete och himmel var en fix med hård retur. Några letar efter venen som vore det enda vännen. ”Jag vet inte va jag e”, säger sedan den rasande arbetaralkoholisten spelad av Göran Ragnestam. ”Var” eller ”vad”? Sak samma. Varje mänsklig relation uttrycks i sitt negativ, men negativen är lika mångfaldiga som enfaldiga. Språket har drabbats av tjälskador och fantomsmärtor. Ofta som en barnslig infernodialekt.

Vi satt på gradängerna när föreställningen besökte Göteborg (det var på Backateatern) och föreställningen pågick i fyra-fem trollbindande timmar. Detta var för mig 90-talets ojämförliga teaterupplevelse. Här såg vi en olyckans vacklande underklass som gav den individuella skådespelarkonsten ett enastående utrymme för mänsklig gestaltning. Med den raden av skådespelare som Norén uppbådade skulle det inte vara så lätt individualisera en roll i mängden – Göran Ragnerstam bläcksvarta blick, Anna Petterssons maniska poet, Per Burells underbart försynte schizofrene som ”inte är så framåt”, Peter Anderssons lysande, kallsvettiga monologer om socialsekreteraren som blev socialfall, sedan Melinda Kinnamans morska, knarkande, horande tonåring. Shanti Roneys heroinist Micke som ständigt blundar för att vara som levande död. Med flera. Vi mötte en samling ambulerande experter på varat och intet i en tunnelbanestation någonstans i Stockholms centrum – eller någon annanstans.

Och så Michael Nyqvists Karl-Erik, en sönderknarkad och trasig skådespelare som rör sig halvblundande och böjd - ena stunden så väck att han verkar vandra på havets botten i skevande ultrarapid, andra stunden till synes normal som en provdocka och på väg någonstans med sin skenbart trygga norrländska dialekt – eller plötslig spadrigt visionär; skådespelare är änglar som kommer ner från Gud. Strax senare halvnaken, nedskiten och utslagen. Lite senare tror han sig vara i Auschwitz – ”Vännäs utanför Auschwitz”.

Här finns även en underjordens sotiga komik som när Michael Nyqvists Karl-Erik skall uttala namnet på en av världslitteraturens mest otacksamma roller: Kreon i Sofokles Antigone (i SVTs version). Från scenuppsättningen vill jag minnas att det var Aighistos namn som skulle uttalas, han som mördades av Orestes hos Aiskylos. Dessa falska eller frånvarande fäder. Michael Nyqvists sinne för vansinne blottades här som ett sällsamt komiskt artikulationsproblem - för en bedövad och bedrövad hjärna som alldeles tvunget skulle ner till de gamla grekerna. Hur lyckas uttala dessa namn? ”Esshkredeon… dreon… Achreon. Schkreon. Schkreon!”

Skådespeleriet blev på detta vis skarpt och fysiskt individualiserat i pjäsen. Michael Nyqvists vilsna och vinda gestalt satte sig genast i minnet. Först som ett oförlikneligt fysiskt uttryck av förkommenhet, sedan en sorts tvärande trotsighet, paradoxalt uppfordrad av osäkerhet eller pojkaktig förlägenhet. Han håller sig uppe med fraserna som livbojar alltmedan han blundar, kisar eller blinkar åt höger och vänster. Han ger sociologernas ”ontologiska osäkerhet” en existentiell mimik.

Jag tror Mårten Blomqvist prickar in något av denna nyqvistska egenart i DN när han beskriver en dumslug uppenbarelse spelande mellan mun och öga – eller snarare ett skarpt tal ut i tomheten och en halvsluten och orienterande men också skyddande blick. Fast dumslug är ett väl lättvindigt uttryck, ungefär som när somliga nu talar om Michael Nyqvists ”mjuka manlighet” och lägger huvudet på sned i sina sorgekväden.

Michael Nyqvist var inte snutfager men just därför skapade han ett mycket speciellt fysiskt spelrum mellan just blick och tal, öga och mun som gav hans lite skrovliga vanlighet och manlighet en märklig karisma. Kroppen fanns i ansiktet och omvänt. Det fanns som Lars Ring påpekat precist i SvD också något nästan förstrött och nästan saktmodigt som blev ett värn mot den oro och osäkerhet som rörde sig i kroppen på scenen, som fordrade en sorts låtsasnärvaro men med försiktigt flackande och spanande blick.

*

Något sådant hade man inte sett tidigare och Personkrets 3:1 blev en första avsats för Michael Nyqvist. Fortsättning följde året senare i Lars Noréns Skuggpojkarna som Vibeke Bjelke – Lars Noréns favoritregissör – regisserade med delvis samma ensemble. Michael Nyqvist, Göran Ragnerstam, Shanti Roney, Jonas Falk, Per Burell, Peter Andersson, Jakob Stefansson. Sju män sitter på en anstalt för sexualförbrytare. De kommer från samhällets alla hörn – överklass, arbetarklass, medelklass, invandrarklass – men det är vanmakten inför det inre råa begäret som förenar dem i en gemensam vaggande smärta och i en moralisk underklass av dömda och fördömda.

Det är en djupt obehaglig pjäs där somliga försöker upprätthålla en konverserande trevlighet, en moderat förljugenhet eller en faderlig förtrolighet innan masken bryts sönder av serien på s som i skuggpojkar: skuld, synd, smärta och skam. Våldtäktsmän, pedofiler och mördare träder så fram, särskilt i monologer som sömmar samman av förnekelser och bekännelser men ändå visar den svåra sårbildningen.

Men Michael Nyqvists Christoffer är annorlunda genom sin relativa galenskap. Han gör konstiga leksaker i verkstaden och tycker att fängelsetiden är ett slöseri med en så snygg person som han är. Christoffer säger sig ha en osynlig hund som kan flyga, han spelar Claptonlåten om en död son (”Tears in heaven”). Själv har han mördat sin mamma som tvingade till sig sex av sonen när han var liten. Hans far är försvunnen. En skuggpojke. Så blir han då både mördare och spelevink, tom i blicken och provocerande knäppgök – närvarande på ett märkligt frånvarande vis. Vilket är en del av Michael Nyqvists signatur. Incestoffret Christoffer spikar sedan fast sin hand i verkstaden för julklappar och annat.

*

1998 regisserar Lars Norén också nästa avsats i den ”avskapelse”-process som tagit sin början med pjässamlingen De döda pjäserna 1995 och som följdes upp av Personkrets 3:1 och Skuggpojkarna. Under är ytterligare ett steg på vägen ner i ett Ingenstansland där tre hemlösa män – Michael Nyqvist, Shanti Roney och Göran Ragnerstam – befinner sig i en stad utan stadsrum. Det är ett tomrum där de prövar att orientera sig fram med missförstånd, aversioner och ett sönderfallande språk. Kumpanerna heter Kol, Keer och Luca och allt de ger varandra är mest frågor och dösnack. Fast Oidipus och Milton dyker också upp i tomrummet. Kanske är de tre på rymmen från en rad Beckettpjäser. De ligger ner, de står upp, de är nakna. De är i själva verket i rummet mellan levande och döda, men det vet de ännu inte.

Jag tycker att det är en av Noréns märkligaste pjäser eftersom den destillerar en sorts absurdism som är i fri balans mellan olika mer empatiska eller naturalistiska läsningar. Vilket ger skådespelet en konstnärlig skärpa och dåraktighet där Michael Nyqvist och hans två medspelare just kan koordinera sina mycket personliga blickar – Roneys drogsömniga, Ragnerstams vilda och blanksvarta och Nyqvists blinkande, mätande och undflyende ögonkast. Till sist slutar pjäsen med att tre ridsadlar rasar ner från taket, kanske som en metafysisk påminnelse om att rida eller låta sig ridas. Det var en underbar uppsättning.

*

Det följande steget för Michael Nyqvist är bokstavligen en plats i rummet mellan levande och döda. Han är nu ensam på scenen i Är detta en människa? (1947, 1958) som är Lars Noréns dramatisering av Primo Levis unika skildring av hur han överlevde i Auschwitz. Det blev en isande vacker uppsättning med absolut koncentration. Spikrak i anonyma kläder stod Nyqvist på en liten och låg pall och talade ut i rummet med en lågmäld och saklig röst. Som skulle han snart hängas. Hela den stora textmassan blev en monolog som beskrev alla fasorna på den plats där levande är skenlevande eller hörde till dem som är nästan döda. Som i Personkrets 3:1: ”Vem är död och vem lever egentligen?” frågan poeten Anna där. Vem levde i går? Vem dog i i morgon? Tiden däremellan är som upplöst och Michael Nyqvist uttryckte hela detta kallsvettiga vittnesmål på ett oförgätligt vis. Han blev bokstavligen till pjäsens titel – är detta en människa? Jag kan fortfarande se honom framför mig. Frågan som ställdes till oss i publiken.

*

De här nämnda pjäserna pekar fram emot Lars Noréns pjässamlingar Terminal och Samhälle från 2014. Michael Nyqvist rörde sig mot filmen, delvis via Lars Noréns Detaljer som Kristian Petri regisserade 2003 med en svit lysande skådespelare. Under dessa år på sena 1990-talet och in i ett nytt sekel växte vingbredden i Michael Nyqvists skådespeleri. Det var ingen sorts inkubationstid för de kommande filmrollerna, utan det var där på teatern som han först kunde riktigt realisera sin scenkonst.