Livet vid nitton

Mikael van Reis höll talet i Frykensalen i Stadsbiblioteket i Sunne den 12 augusti.

Jag känner mig mycket hedrad av att få komma hit till Sunne denna dag när årets Selma Lagerlöfpris delas ut till Lars Norén. Två författarnamn som präglat mitt liv. På olika vis.

Jag skall genast försöka förklara varför, för att steg för steg närma mig pristagarens mycket omfattande och djupt skärande litteratur. Det slår mig efter hand vilken betydelse det kan ha att vara just nitton år gammal – då har man lämnat barndomen och snart tonåren och står på tröskeln till det vuxna livet. Livet fram till nitton bildar den tidszon vi alltid skall bära med oss. Barn- och ungdom.

*

När jag växte upp fanns där inte bara en utan två urmödrar. Min mormor född på senare delen av 1800-talet och växte upp i Landskrona. Hon var en grande dame redan som ung och regerade sin omgivning med vänlig ordergivning, marsipangrisar och kvinnlig flärd. Jag ser det på en bild när hon är blott nitton år gammal.

Clara Törnqvist var en dam av den lilla stadens värld och viktigt nog hade hon gått i Landskronas Elementarskola på 1890-talets början och då haft Selma Lagerlöf som lärare. Det var då som Lagerlöf skrev Gösta Berlings saga. Trolltrumman i svensk passionslitteratur.

Detta präglade min mormors släkt djupt. Så Selma Lagerlöf blev i mitt medvetande till ur-urmodern i familjen och omtalad som en mytisk varelse. Så stod då Selma Lagerlöfs samlade verk där i bokhyllan hos mormor. Uppfordrande. För mig. Litteraturhungrande yngling med Gösta Berlings saga i blicken. Bland andra verk.

*

För mig som så många andra var Litteraturen ett steg in i länder och riken som bara var mina egna. En ersättning för föräldravärldens relativa ointresse och en mild men stark ändå drog av hemliga njutningar. Jag hade börjat läsa för att komma bort från beräkningarnas samhälle. Den vuxna världen var grå och ofta tanketom.

Jag började läsa klassiker i Bonniersserien De odödliga när jag var nio-tio brådmogna år gammal - Första djungelboken, Den siste mohikanen, Robinson Crusoe, Skattkammarön. Tio år senare. När jag var nitton träffade mig litteraturen som ytterligare världar. Du ville inte läsa serietidningar och deckare längre utan den där mer avancerade litteraturen som dolde sina sällsamma krafter, där namnen fick magisk nimbus. Joyce, Faulkner, Rimbaud, Claude Simon och varför inte Le Clézios debutbok Rapport om Adam. Där fanns också Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga som ett av flera suggestionsrum.

Varför fastnade jag för Lagerlöfs roman? Där fanns ett märkligt rapsodiskt berättande som bjöd in till passioner, äventyr och demonier. Till både eld och vatten. Kärlek blev ett nytt ämne för en tonårig deckarläsare. Ta bara Gösta Berlings och Anna Stjärnhöks förälskelse – sedan fanns där förmörkelse och sinnessjukdom, som sedan även i Lagerlöfs En herrgårdssägen och Kejsarn av Portugallien.

I Gösta Berlings saga fanns viktigt också ett slags Dostojevskijdrag där människan kunde drabbas av avklädning och utstötning. Livsbejakelsen svarades av förstörelsekrafter. Hela det mänskliga spektrumet fascinerade mig.

En dag sa min alltid mer beläste vän från Lund – Martin – att du måste läsa en poet som heter Lars Norén. En recensent i BLM hade kallat honom för en av världens förmodligen bästa poeter. Boken hette Kung Mej och andra dikter. Den handlade om Carl Fredrik Hills sena konstnärliga liv som schizofren. Lunds allt punktligare son, som Norén kallade landskapsmålaren som blev visionär och sprängde alla punkter. Och Norén har skrivit makalöst märkliga saker tidigare, berättade min vän Martin. Poeten var nu bara 29 år gammal. Jag och Martin var 19.

Vi båda vadade i den borgerliga familjens tunga vatten och poesin var en ventil mot ett annat liv. Jag skaffade Kung Mej och träffades som av en ljusboll i pannan. Poesin kommunicerade direkt men jag förstod inte så mycket. Så är det med poesi. Det skulle ta decennier att förstå den, men du träffas direkt.

Den tar sig in i ditt blodsystem och ilar runt i kroppen. Den hjälper dig att formulera livskänsla och upplevelser. Och detta bildade en ljusupplevelse interfolierad av allt det nattliga, skuggrika, gåtfulla. Notera detta – det dagliga och det nattliga. Året därefter – 1974 - kom Noréns Dagliga och nattliga dikter.

I dag är förmodligen mångas identifikation av Lars Norén ganska bestämd. Han är dramatiker. Ja, det är han förstås – i dag till mer än etthundra skådespel. Det är en dramatik som förändrat svensk dramatisk litteratur på ett helt genomgripande vis men också – vilket många i detta land kanske ännu inte sett – blivit en dramatiker i vida världen. Senast i sex till kinesiska översatta skådespel.

Liv, dikt och samhälle flätas samman genom poesi, roman, dramatik och prosa och författarskapet förändras med författarens levnadsåldrar. Lars Noréns författarskap verkar ändra inriktning vid i stort sett varje decennieskifte.

Jag själv har länge tagit ta del av Lars Noréns böcker och deras ljus- och mörkerseende som gång efter gång skruvar ner levnadsbetingelserna till en elementär nivå där motsättningen mellan liv och död, födelse och åldrande pressas samman till en absolut motsägelse och därmed även en ren betingelse. Allt Norén skriver är en gensaga mot det liv som förvanskas och förstelnar till något annat än ursprunglig vitalitet.

Det är vad Lars Noréns litteratur kokar ner litteraturen till - med hjälp av ett ojämförligt socialt och litterärt gehör för värden, åsikter, påståenden, försvar, anfall, anklagelser, bekännelser, flyktförsök, meditationer, stillhet, begrundan, syner, hägringar, övergivenhet, begär, längtan och med en subjektivitet som följer impulsens sannhet (”Det jag skriver är inte sanningen…”, 10 april 2005). Nej i dag är kanske Ja i morgon – och omvänt. Alltså hela den mångkantiga mänskliga erfarenheten som ofta nog blottar snitt och sår från sin begynnelse.

Det är i dessa djupa snitt som Lars Noréns dikt uppstår som skönhet och skörhet. Födelse. Död. Passagen däremellan som är ändlöst rikt mäts hela tiden av de absoluta måtten. Det är lodpunkten i allt som genererar Lars Noréns så omfattande författarskap där det skrivande jaget byter mask efter mask men som ändå också förblir densamme, som bryter av och börjar på nytt, bygger upp och river ner. AB Noréns Riv och Bygg. Ändlöshet och ändlighet. I En dramatikers dagbok del ett skriver Norén: ”Jag har två saker att välja på som författare – att bryta ner eller bygga upp. Det ena eller det andra.”

Men det börjar som nämnt i poesin och jag frågar mig ofta när Lars Norén började skriva. Själv svarade han en gång – i moderlivet. De kan vara så men tonårstiden är en mäktig inkubationstid som mynnar ut i en debutdiktsamling 1963 som heter Syrener, snö 1963. Poeten är då nitton år gammal men poesin är redan halv gammal. Det är som om poeten sprungit in i den modernistiska godiskiosken och snattat åt sig allt skönt snask från symbolism till surrealism, Michaux till Char, från Lindegren till Lundkvist - men tvärs igenom all efterbildning bränner redan då en vass stråle av eld, av kris och begär igenom dikterna.

Själva verket antänder boken en eld som skall spridas snabbt som en gräsbrand genom 60-talet och i en rad böcker som bara växer i omfång och hallucinatorisk frenesi. Allt större världar omfattas. Det är lika mycket samtid som dåtid, lika mycket surrealistiska klassiker som flödet av sextiotalets avantgardismer som hektiska omvärldsrapporter. 1963-1969. Jag nämner De verbala resterna av den bildprakt som förgår, Encyklopedi och Stupor med underrubriken Nobody knows you when you’re down and out. Där växer en existentiell omskakning som bokstavligen skakat fram dikterna.

Det är en ojämförlig svit av böcker som bokstavligen briserar i det ganska väluppfostrade svenska sextiotalet med Stupor som stort genombrott – utkommen en månad efter maj -68. Bakgrunden finns i en biografisk kris – där författarens mor långsamt dör i cancer, där fadern tar sina långa återfall i alkoholism och där författaren själv till sist hamnar på ett mentalsjukhus där precis hela den psykiatriska menyn provas ut på honom. Månad efter månad.

Elchocker och hibernal, sömnkurer och vattenkurer. Det är en period av avstängning som både är rusartad och djupt förfrämligande. De ojämförliga texterna som resulterade har jag velat kalla för en sorts schizopoesi.

Det är en period som fortsätter att avsätta skalv i författarskapet än i dag – som jag blev viss om när jag i våras såg Noréns Stilla liv, en underbar pjäs helt utan ord, med korta sekvenser från hundra år och tre generationer - och där vissa ögonblick, somliga scener var särskilt djupt kända och igenkända från instängningen på en psykiatrisk klinik i Blekinge.

Lars Noréns sextiotal är denna turbulenta och expansiva fas där en brand i debutsamlingen sprider sig till en sorts världsbrand av ljus och hetta. Lars Norén avverkar bokstavligen böcker som faser av tillblivelse som kretsar kring en upplevelse av intighet där jaget är mobilt, förvandlingsbart, skrivbart – det är en intighet som pressar samman dödskänsla med livskänsla, försvinnande men födelse. Jag finns, alltså skriver jag.

Det är ofta en modersvålnad som härjar bakom texterna. Modern som medusa och omvänd musa. Poeten själv är lite som en ung version doktor Mabuse i Fritz Langs filmklassiker Doktor Mabuses testamente (1933). Mästerbrottslingen Mabuse sitter på ett hospital och är vanvettig, skriver febrilt och slänger allt på golvet. Planer för hela världen. Konstnären som brottsling.

Där finns då i Stuporpoesin ett inre psykodrama som en rusande het generator men utanverket är ändå sammansatt som ett mycket konstfullt combineverk, som ett montage, lite i Robert Rauschenbergs anda.

Jag frågade Lars en gång vad han minns från denna tid och han sa att det är alldeles tyst från den där planeten. Jag hör ingenting. Kanske blev det då också till tysta scener i Stilla liv, men där det enda ljudinslaget i uppsättningen egentligen är en filmsekvens från Doktor Mabuses testamente.

*

Lars Norén ger ut sju diktböcker under sextiotalet, men märk väl att han redan börjat skriva dramatik, radiodramatik, men är ännu inte spelad utan refuserad.

Ett mycket väsentligt skifte sker med det nya decenniet – sjuttiotalet. Noréns poesi ändrar karaktär, får en stark karaktär av meditation och terapi, av både hägringar och vardagsblick. Ett lantligt lugn sprider sig, frenesin försvinner men ändå inte föreställningen om existensens slutna rum. Det märks också i två romaner ur en tänkt trilogi – Biskötarna och I den underjordiska himlen som kom 1970 och 1972.

Sextiotalets kalenderlösa och tidssprängda dikt vänds delvis om i en dagbokspoesi av stor skönhet och djärvhet. Norén tar alltid två eller tre steg i taget i sin dikt – i densiteter och intensiteter.

Som i nämnda Kung Mej och andra dikter och i Dagliga och nattliga dikter. Där är den insjuknade målaren Carl Fredrik Hill en huvudgestalt, men det kunde lika väl vara förromantikern Friedrich Hölderlin som Noréns ständige stand-in.

I efterskriften till Kung Mej ber författaren om att bli betraktad som en ny diktare, med en helt ny identitet. Konstnärens uppgift är att förvandlas, att föda om sig själv.

”Den tidigare Lars Norén känner jag inte så väl. Träffar ni på honom så hälsa honom från mig.”

I själva verket återkommer denna gest av självförändring allteftersom hos Norén, men inte på detta uttryckliga vis. Ofta återkommer en rad från T S Eliot: ”Dawn points and a new day prepares for heat and silence.” Det är en sådan gryning i författarskapet, kan jag tycka. Det finns mycket hetta och tystnad i dikterna och ibland märks en avgrund av ljus som är själva tiden och tidsupplevelsen, men där vi också ser faderskap och barn, dagar och vandrande dikter.

Just faderskapet skall utforskas under de följande åren. I fadern finns en bild av både styrka och svaghet, av hot och underkastelse. Lars Noréns debut som scendramatiker på Dramaten visade det – Fursteslickaren hette denna grymma 1600-talspjäs från 1973. Där finns en formel i rörelse som präglar det mesta Lars Norén har skrivit fram till denna dag. En kort dikt i Kung Mej lyder:

Kan man säga

om sin mor

- Hon har aldrig funnits

Om sin far

- Han är rädd

att föras bort

Egendomligt vädjande

Om sig själv

- Man ger sig av

på morgonen

och kommer hem i utplåningen.

Att komma hem - kan man det? Det förflutna är utplånat och kvar finns ett hem i levnadstiden som den kommer. Morgon och afton, dag och natt skall bokstavligen rytmisera allt Lars Norén sedan skriver som en livets stora rytm.

Mycket dagsljus i dessa sjuttiotalsdikter, men i dess mitt finns en mörk punkt och den skall du expandera i poesin som går mot aftonlandet och natten i de följande böckerna Dagbok och Nattarbete, men där jaget till sist suddas ut i en alltmer ordknapp och hieroglyfisk text, som i en bok Order från 1978. Antitesen till Stupor tio år tidigare.

Lars Noréns poesi var på väg att försvinna liksom poeten själv, men så har Lars Noréns författarskap alltid befunnit sig i en stor dialektik mellan att expandera till väldiga textmassor eller omvänt krympas samman till det minsta men ändå mest elementära. Vi som i dag har läst de omfattande dagböckerna och Noréns lilla undersköna diktbok Stoft från förrförra året, ser denna omvändning i rörelse.

Det mer väsentliga är kanske att se hur liv och dikt infiltrerar varandra som en gyllene delmängd av konst. Du lever, du skriver ditt liv, du förvandlar det, du återkommer som en annan.

Lars Noréns försvinnande poesi slår om i dramatik – runt 1977 och -78. Det är en födelsestund. Det sker med arkaiska skådespel som Orestes (1978) och Modet att döda (1979), parallellt med en rasande rolig och vidbränd samtidsdramatik i En fruktansvärd lycka och Underjordens leende, regisserade av Suzanne Osten 1981.

Något sådant hade vi inte sett tidigare på svenska scener och jag minns premiärerna som var blytäta av nervös uppladdning och kittlande förväntan högst upp på Stadsteatern i Stockholm.

Vi ser redan här hur Lars Norén arbetar med olika pjäskretsar som efter hand förskjuts och förändras. Så har det alltid varit. Lars Norén är en processdiktare.

Vi känner väl till genombrottet som dramatiker med Natten är dagens mor 1982 som återbesöker platsen där författarskapet skulle födas i en separation från hemmets och hotellets förödelser. De så kallade hotellpjäserna följdes av krisen i Kaos är granne med Gud 1982 och upplösningen i Stillheten 1984.

Natten är dagens mor är som en ungdomsthriller som handlar om vem som skall lämna hemmet – sonen som tar skada av denna söndrade familj eller fadern vars drickande ruinerar detta hem. I mitten står modern som binder alla män som Kirke själv. Pjäsen är tätt skiktad av berättelser ur både film och dramatik och litteratur och musik. Jag tror jag såg Björn Melanders uppsättning av Natten och Kaos fem gånger och skrev långt senare ett avhandlingskapitel om pjäserna.

En sådan pjäs som Natten är dagens mor kan inte skrivas om igen och Norén fortsätter på andra vägar med separationen som mötespunkten för både dödsupplevelse och livskänsla. Intrigen förlorar sin betydelse, nätterna är kvar, situationen blir allt.

Jag tänker på vad William Faulker sa på trettiotalet: ”The past is never dead. It’s not even past. All of us labor in webs spun long before we were born, webs av heredity and environment, of desire and consequence, of history and eternity…”

Jag tror att Lars Norén i hög grad delar den upplevelsen, vilket bara blir allt viktigare i en nutid där nuet utplånar allt främmande och förflutet för att bli kungligt i sin evighetsillusion av ett presens. Detta kan Lars Norén inte uthärda eftersom det förvandlar livet till en konsumistisk chimär.

Lars Noréns dramatik genomlyser den upplevelsen. Vi ser det steg för steg på den sociala klasstegen, men också ålder för ålder, generation för generation, från Sverige och ut i en stjärnlöst Europa där klankrigen liknar dem Aiskylos beskrev för två tusen år sedan.

Lars Noréns borgerliga kvartetter på åttiotalet blir till ett slags nattliga fester av triumf och nederlag. Allt önsketänkande rivs till makulatur. I Höst och Vinter möter vi två systrar hos föräldrarna på en familjär middag och i Sanning och konsekvens två par vars liv och illusioner hamnar i ett syrabad – eller som Lars Noréns kallar det med ett ord från Simone Weil: avskapelse. Allt i det lyckliga och glittrande borgerliga livet av sken och efterbildning vänds till sin motsats i en obönhörlig sanningsprocess. Men det går att stå upp ur syrabaden!

Det finns då även en skarp förbindelse mellan rika och fattiga. Den borgerliga, gravlika Östermalmsvåningen i pjäsen Bobby Fischer bor i Pasadena förbinds med pjäser som Kliniken och En sorts Hades. Väggarna är tunna som det papper skådespelen skrivs på.

Norén kallar det sina ”Döda pjäser”, i en samling med fjorton skådespel 1995. Själv tänker jag att där ryms en schackmetafor för dag och natt, vitt och svart. De döda eller svarta pjäserna har fått lämna spelet. Fjorton pjäser är kvar av sexton när den svage Kungen är matt och den mäktiga Damen frånvarande. Eller så är det Goyas fjorton sista målningar som bildar en teatral avgrund – de ”svarta målningarna”, pinturas negras.

*

Nu en återblick. Lars Norén börjar i sextiotalets både verkliga och hallucinatoriska moderförlust, fortsätter med fadersgestalten på sjuttiotalet, utforskar familjens inre under åttiotalet, vidgar scenbilden till tre generationer på nittiotalet med underbart resonansrika och tjechovska pjäser som Tiden är vårt hem och Som löven i Vallombrosa och samtidigt finns den vertikala dimensionen hela tiden nära - färden nedåt.

Ned mot de som blivit samhällets ratade förlorare på torg och metrostationer – den vinddrivna, luggslitna och kantstötta församlingen av alkoholister, narkomaner, prostituerade, tjuvar, torskar är de som också kan säga en sanning om samhället, en sanning som yttras nedifrån som grova läten och förbannelser. Lars Norén preciserar i en norsk intervju: ”Min idé är att det är utsatta som sitter inne med sanningens kärna, att det är de som definierar sanningen om oss.”

Allt detta möter vi i Personkrets 3:1 och vidare i pjäser som Skuggpojkarna och Sjutre där pedofiler och nazister blir uttryck för den mest hemska människoförstörelsen. I Personkrets fick Michael Nyqvist sitt genombrott och vidare i tre andra Norénpjäser. Jag minns hur Michael Nyqvist i Personkrets skall uttala namnet på härskaren Kreon från Kung Oidipus och Antigone, men det går inte att yttra Faderns laggivande namn annat som en komisk kräkning. I den turnerande versionen av Personkrets på Backateatern i Göteborg var det den falske kungen från Orestien som artikulerades på samma vis: Aighistos.

Sedan följer Under (1999) och iscensättningen av Primo Levis skildring av hur han överlevde Auschwitz – Är detta är en människa? (2000).

Primo Levis titel är faktiskt också en titel för i stort sett allt som Lars Norén har skrivit. Att gestalta den mänskliga erfarenheten i dess förskräckande vidd och djup eftersom det hopp som finns hos den nyfödda människan kan förvanskas och förstöras av det våld som på ett eller annat vis formar mänskliga världar av hierarkier där man och kvinna överordnas eller underordnas, men där det tillfälliga sociala värdet efter hand rinner bort som vatten ur handen. Och lämnar handen naken kvar.

Existens föregår essens, som Sartre menade en gång vid tiden för Lars Noréns födelse. Det vill säga. Ditt människovärde föregår ditt samhällsvärde. Var är den rena existensen? Vad är den rena existensen?

I pjäsen Under ser vi tre hemlösa och uteliggande män – formidabelt spelade av Michael Nyqvist, Shanti Roney och Göran Ragnerstam i ett urbant ingenmansland. En spelar pojken som plötsligt blivit vuxen, en spelar en vuxen som plötsligt blivit barn och den tredje har den norra hemisfärens allra svartaste blick.

De vet inte var de är, var de kommer ifrån, vart de skall. Språket faller i stycken. Jag tror de migrerat från ett Beckettland. Läget är desperat men inte allvarligt. Allt är komiskt som i en dark comedy. Var är de någonstans?

Det är Barnet som står i centrum för allt Lars Norén skriver, från första diktsamlingen till de allra senaste texterna. Barndomens skyddslöshet passerar Modersvärlden, Faderslandet, Hemmet med unga vuxna, Familjen med vuxna unga, pjäserna med fyra vuxna i strid, pjäser med tre generationer i livets solnedgång, pjäserna om fallet ner i ickehemmet – ner i kliniken eller koncentrationslägret. Sedan når Norén fram till den åldrade levnadserfarenheten och till sist rummet mellan levande och döda.

På tvåtusentalet skriver Norén inte bara Samhällspjäser om vår tids krigszoner i Öst- och Västeuropa utan även sina så kallade Terminalpjäser. Pjäserna finns samlade i två volymer på sammanlagt fyrtio pjäser på 2795 sidor. De utkom 2014.

Ser vi tillbaka på hela verket böjer Lars Norén samman födelsen och döden, skildrar det myllrande, galna, ordrika livsväven däremellan och stannar upp för det stora osäkra i rummet mellan liv och död.

Den väldiga dagbokssviten på många tusen sidor är parallellt utgiven i tre av fyra delar på 2000-talet. Här finns livsrytmen av dag och natt, vitt och svart. Morgon, Middag och Afton är utgivna. Kvar väntar dagboken som är Natt. En nattbok?

I Terminalsamlingen fäster jag mig särskilt vid Terminal 3 med titeln Litet Rekviem.

Ett ungt par kommer till sjukhuset för att föda ett barn, ett annat äldre par kommer för att ta farväl av sin döde, nittonårige son. De två paren vet inte om de kommit till sjukhusets BB eller Rum för avsked. Lokalen är öde. Personal saknas.

Det är själva verket samma par, nitton år emellan. Så kan teatern, konsten pressa samman levnadstiden till en enda scen för vår uppmärksamhet. Och uppmärksamhet är själens bön, som någon skrev. Nitton år är där den stora tröskeln i tiden mellan en värld och en annan. Vid nitton blev Lars Norén poet i den litterära offentligheten. En sorts födelse.

Många säger att Lars Norén författarskap är mörkt, rent av nattsvart. Det är – på ett plan - en felsyn, menar jag. Man måste alltid räkna med motsägelsens kraft i alla hans verk. Den motsägelsen i Lars Noréns texter pekar ständigt och indirekt på motsatsen. Det är konstens inneboende motsägelse av vad den gestaltar. Talar författaren om Natten, påminner han i själva verket om Dagen. På detta vis är Lars Noréns författarskap också en verklig trolltrumma i vår nutida litteratur. Dag och natt.