Gråtande barn

I skrivande stund repeteras min pjäs Tidningshuset som Gud glömde på teborgs Stadsteater. Den handlar om vägen fram till den företagsrekonstruktion som Göteborgs-Postens moderkoncern Stampen tvingades till förra året. Pjäsen kretsar främst kring tredje generationens tidningsägare Peter Hjörne och hans dåvarande VD Tomas Brunegård. Jag har kallat den kommande föreställningen en svart komedi med övernaturliga inslag”. Hjörne har i sin egen tidning redan kallat den för ”en soppa”. Att uttala sig om en föreställning man inte har sett är i det närmaste legio (lex Jihadisten) och inget unikt för just Hjörne, som givetvis är inbjuden till premiären.

Utan falsk blygsamhet kan jag påstå att det brukar ”storma” en hel del kring mina pjäser. Inte för att jag är någon Pasolini direkt. Tvärtom. Jag intresserar mig för saker som tjänstemännen på Migrationsverket (Asylshopping), Försäkringskassans omorganisation (Den flygande handläggaren) och avregleringen av den svenska järnvägen (Hela folkets järnväg).

sten 2005 hade Föreläsningsföreningen i blekingska Kyrkhult inte ont anande bjudit in Regionteatern Blekinge Kronoberg för att spela Älgaslag, en pjäs som handlar om ett jaktlags uppgång och fall. Jag vet ärligt talat inte vad de hade förväntat sig, men det hela slutade med att den högkyrkliga föreningens ordförande Sven-Gunnar Månsson i lokalradio och lokalpress kände sig nödgad att utfärda en varning: Svordomar och fräckheter och ett ständigt öldrickande och skvättande. Det här är inte kultur!. Ett synnerligen gott betyg åt de kvinnliga skådespelarna, som alltså genomförde den urgamla manliga riten att urinera offentligt, så pass trovärdigt att publiken trott att de både hade druckit starköl och därefter tömt blåsan på scen – på riktigt. Jag antar att detta är så nära Pasolini jag någonsin kommer. Måste jag förresten tillägga att ordförande Månsson aldrig själv såg pjäsen han i så skarpa ordalag varnade för?

Per Lindahl heter en bonde som årligen föder upp miljontals kycklingar på en gård utanför min födelsestad Kristianstad. I en reklamfilm från Kronfågel yttrar han följande: ”... och när man vet att ens kycklingar är kanske världens lyckligaste då blir man själv också lycklig.” Härifrån hämtade jag titeln till pjäsen rldens lyckligaste kycklingar, som jag och mina vänner i den fria teatergruppen Teateretablissemanget satte upp våren 2013. Pjäsen är en satir om svensk kycklingindustri och på samma gång ett tragiskt relationsdrama om barnlängtan och föräldraskap. Den handlar om två kycklingbönder, Monika och Peter, vars tillvaro ställs på ända då Monika en dag värper ett hönsägg. Hur ska paret kunna fortsätta skicka kycklingar till slakt när de plötsligt får en egen kyckling att ta hand om?

Denna föreställning föranledde branschorganisationen Svensk Fågel att gå ut med ett pressmeddelande: Teateruppsättningen är just teater och inte en sann bild av vår bransch. I pjäsen utmålas Svensk Fågel som en ondskefull och manipulerande organisation som styr kycklingbönderna som nickedockor.

I debatten som följde rapporterade Kulturnyheterna i SVT om ”Låsta positioner i fejd om kycklingteater”. Aftonbladets vitsiga rubrik löd ”Svensk fågel vill tjära och fjädra regissör” och i en intervju med TT konstaterade Per Lindahl, som inte bara hade världens lyckligaste kycklingar hemma på gården utan även var ordförande i Svensk Fågel, att ”man blir ju tämligen oemotsagd när man gör en pjäs. Publiken som ser den får ju inte höra vår bild.Lindahl, som (givetvis) inte sett föreställningen, tycktes glömma bort att hans och Svensk Fågels ”bild” möter oss så gott som dagligen via reklam i teve, tidningar, livsmedelsaffären, sociala medier... Själv gladdes jag åt att vi, en liten fri teatergrupp, utan några som helst resurser till marknadsföring lyckades få ett stort medialt genomslag med vår föreställning och väcka debatt.

Året därpå var det återigen dags för rabalder. Den här gången var det definitivt ingen som sett föreställningen, den hade varken haft premiär eller kollationering. Stormen utlöstes av affischen till den kommande föreställningen Glasjesus. Ett par år tidigare hade jag fått i uppdrag att skriva en pjäs om krisen i det småndska Glasriket. Efter att ha lyssnat till många av de glasarbetare, som förlorat sina arbeten stod det klart för mig att pjäsen skulle kretsa kring entreprenören Torsten Jansson, som år 2005 köpte upp glasbrukskoncernen Orrefors Kosta Boda. I tidningsartiklar från den tiden återkommer beskrivningar av Jansson som ”frälsaren”, ”räddarenoch kejsaren av Glasriket”. Tio år senare hade det utlovade himmelriket fallit i spillror, bokstavligt talat. Glasbruken i Orrefors och Åfors var nedlagda och produktionen i Kosta var kraftigt decimerad. Den ursprungliga tanken var att föreställningen skulle spelas i tält i anslutning till Folkets Hus i Kosta, men när styrelsen fick syn på affischen föreställande en karikatyr av Jansson, som istället för en törnekrona bar en krans av dollartecken, slog de fullständigt bakut. På ett extrainsatt möte beslutades att genast avbryta samarbetet med Regionteatern i Växjö och Byteatern i Kalmar, motiveringen som gavs var följande: ”Flera personer i vår omgivning uppfattar pjäsen som ett personligt påhopp på huvudpersonen Torsten Jansson, vilket vi inte vill ställa oss bakom.

Synnerligen beklämmande att en del av arbetarrörelsen valde patrons bästa istället för att ställa sig på de uppsagda glasarbetarnas sida. Föreställningen flyttades till Åfors och Hovmantorp där den togs emot med öppna armar och spelades för utsålda hus hela sommaren.

r att ytterligare spä på publiciteten kring pjäsen valde Lessebos kommunalråd Monica Widnemark (S) att i mitten av spelperioden offentligt dementera att hon och Torsten Jansson någonsin haft ett förhållande. Deras affärer ihop var inte av erotisk natur, utan blott av det ekonomiska slaget, vilket också tydligt framgår i pjäsen. (Widnemark och Lessebos skattebetalare hade tidigare sponsrat Janssons exklusiva glashotell i Kosta med 23 miljoner kronor, vilket enligt Regeringsrätten bröt mot kommunallagen och således var olagligt.) Om nu Widnemark hade bemödat sig att själv gå och se föreställningen hade hon sluppit göra sig till offentligt åtlöje. Inte heller Torsten Jansson himself kom och tittade, däremot gjorde han sitt bästa för att misskreditera mig på sociala medier. Jag var kort sagt en usel dramatiker vars research var minst sagt undermålig. Han skrev även direkt till mig för att fråga om jag var stolt över vad jag skapat? Om jag kände en stolthet över att ”barn gråter sig till sömns i kulturens och yttrandefrihetens tecken? Vilka barn som avsågs var oklart. Var det mån tro sig själv han pratade om?

Den 6 oktober 2016 skulle min pjäs Främling ha haft premiär i Skövde. Trettio städer skulle besökas under hösten och därpå ntade en spelperiod på Uppsala stadsteaters stora scen. Två år tidigare hade jag med stigande förvåning läst om Bert Karlssons planer på ett så kallat ”Asyl-IKEA” – en kedja av bra och billiga flyktingboenden över hela Sverige. Jag tyckte att det var märkligt att just Bert Karlsson, med sitt förflutna som högerpopulist i Ny Demokrati på 90-talet, var den entreprenör som var störst i Sverige på privata asylboenden. Och så ddes idén: en pjäs om Bert Karlsson, hans asylboenden med den kongeniala titeln Främling. Via Bert Karlsson skulle jag kunna skildra svensk flyktingpolitik i både dåtid och nutid. En brännande fråga förpackad i dansbandsmusik och schlagers. Ett halvår senare presenterade jag idén för Riksteaterns teaterchef Måns Lagerlöf. Han sa ja direkt.

Pjäsen börjar med att Bert Karlsson inför publiken håller ett informationsmöte där han berättar att han förvandlat samhällets camping till asylboende. Mötet kuppas av högerextremister som attackerar Bert verbalt. I nästa scen utbryter ett oväder, Bert får en guldskiva i huvudet (Carolas miljonsäljande debut- album Främling), tuppar av och kastas tillbaka i tiden för att återförenas med sina gamla vänner i dansbandet Vikingarna. Tillsammans berättar de sedan historien om Berts 80- och 90-tal: upptäckten av Carola, hur han driver flyktingboende redan 1989 vars vinst finansierar hans krisande Sommarland, tiden med Ian Wachtmeister i Ny Demokrati ett parti som med tiden använder en alltmer främlingsfientlig retorik, och slutligen hur han skriver skivkontrakt med vitmaktbandet Ultima Thule.

I andra akten befinner vi oss i nutid, på Berts ”asylcamping” där han nu inhyser flyktingar från Syrien. Kungen ska komma på besök och allt måste vara perfekt. Istället går allt åt helvete. Högerextremisterna, som kuppade informationsmötet i början av första akten, kommer tillbaka och bränner ner campingen. Bert kallas folkförrädare och misshandlas. Carola, som är på väg som volontär till flyktingkatastrofens Grekland, uppenbarar sig i en brinnande buske och Bert tvingas rannsaka sig själv. Föreställningen avslutas med att Carola sjunger sin klassiker g mig var du står.

Jag var beredd på att bli angripen från olika håll. Antagligen skulle vissa på nsterkanten tycka att jag var för ”snäll” mot Bert. Mest oroade jag mig för att bli trakasserad av diverse högerextrema nättroll. I pjäsen förekommer inte bara ett medborgargarde av typen Soldiers of Odin utan även Jimmie Åkesson och hans favoritband Ultima Thule samt en karaktär som har uppenbara likheter med Ingrid Carlqvist, chefredaktör för Dispatch International.

Men. Att det verkliga hotet skulle komma inifrån det hade jag i min vildaste fantasi inte kunnat föreställa mig. Dagen före premiären blev jag uppringd av teaterchef Måns Lagerlöf, som meddelade att han beslutat att lägga ner produktionen.

Debatten som sedan följde handlade alltså om en föreställning, som aldrig fick chansen att möta sin publik. Riksteatern gjorde sitt bästa för att lägga locket på, en strategi som inte fungerade särskilt väl eftersom jag själv valde att inte hålla tyst. Jag skrev en debattartikel och lät mig intervjuas i tidningar, radio och teve. Lagerlöf å sin sida svarade sporadiskt och gåtfullt på frågor från media, enligt honom fungerade inte föreställningen ”konstnärligt. Mellan raderna var det dock inte svårt att utläsa vem som gjordes till syndabock för detta haveri: Jag.

Min uppfattning var att Riksteatern la ner föreställningen för slippa ett anti-rasistisktdrev, de var oroliga över att föreställningen var för ”positiv” gentemot Bert Karlsson – inte det i kultursammanhang sedvanliga nidporträttet alltså. De drabbades av en rädsla över att föreställningen skulle uppfattas på ”fel” sätt. Att låta publiken tänka själv och dra egna slutsatser var tydligen aldrig aktuellt. När jag sent omsider äntligen fick en förklaring av Lagerlöf bekräftades detta. Förutom att jag enligt honom hade skrivit en mycket svag textfungerade inte föreställningens grundläggande metafor, det vill säga: att de mörka krafter som Bert Karlsson en gång profiterade på under 90-talet hinner ikapp och drabbar honom själv.

Och varför fungerade det inte? Lagerlöf gav mig följande förklaring: I verkligheten är högerextremistiska medborggarden inte ute efter att misshandla Bert Karlsson, de är ute efter flyktingar. Därför. Av den anledningen kastades alltså 4,5 miljoner i sjön. Inte för att jag på något sätt tycker synd om Bert Karlsson, men faktum är att han faktiskt har mottagit otaliga dödshot från högerextremister på grund av sina asylboenden. Det var just denna paradox jag fastnade för: på 90-talet attackerades Bert från vänster och idag attackeras han från höger.

Kan tilläggas att Måns Lagerlöf faktiskt aldrig såg den färdiga föreställningen. Han närvarade varken på genrepet eller på ”presspremiären”. Sitt nedläggningsbeslut grundade han på föreställningens andra publikgenomdrag då i synnerhet den i hans tycke kontroversiella andra akten fortfarande var mycket ofärdig.

I teatervärlden finns just nu en rädsla över vad som kommer att hända om eller kanske mer realistiskt när – Sverigedemokraterna får inflytande över kulturpolitiken. Tänk om censur införs? Är vår konstnärliga frihet snart ett minne blott? Vad händer med yttrandefriheten? Well. En god början vore att inte göra jobbet åt de socialkonservativa nationalisterna i SD. Teatern ska enligt mitt tycke inte ägna sig åt självcensur. Punkt slut.

r den här boken kommer ut har Tidningshuset som Gud glömde haft premiär. Föreställningen har recenserats och eventuellt har även någon form av debatt utbrutit. Jag vet att dess innehåll har potential att reta upp en och annan. Frågan är om fler barn kommer att gråta sig till sömns i kulturens och yttrandefrihetens namn?