K-pop, Suzanne Osten och om att dränkas i intryck

Nyutexaminerade skådespelaren Joakim Lindberg hittar ett arbetsverktyg i K-pop

Hösten 2009 efter att jag hade gått ut gymnasiet bestämde jag mig för att bli dubbare. Dubbare är ju en skådespelare som gör röster till tecknade figurer, det var vad jag ville arbeta med. Jag fick snart reda på att nästan alla som sysslade med dubbning hade gått på något som hette »scenskolan» eller Teaterhögskolan.

Det var därför jag bestämde mig för att söka till den så kallade scenskolan. De flesta som kom in på den utbildningen hade gått någon typ av förberedande utbildning inom skådespeleri eller teater, t ex en folkhögskola eller ett teatergymnasium. Men för mig var det inte så och första gången jag sökte, den där våren 2009, gick det väl så där … om jag ska vara snäll mot mig själv.

När jag våren 2011 faktiskt lyckades ta mig in på Teaterhögskolan i Göteborg, hade jag alltså ingen stor teatererfarenhet i bagaget.

En lång utbildning tog sin början. Jag kände mig ofta otillräcklig på skolan och jag tyckte att jag dränktes i olika skådespelarmetoder och alla nya saker som fanns att jobba med.

Skådespelarens verktyg kan vara subjektiva – det handlar till stor del om att kunna sätta ord på saker utifrån egna referenser och tolka utifrån sig själv. Bara om jag själv förstår vad jag gör, kan jag omfatta det och använda mig av det i praktiken. Många verktyg som lärdes ut framstod som luddiga för mig, som inte hade arbetat med teater. Mina tidigare erfarenheter – i tonåren spelade jag i olika punkband och innan dess var jag en sportnörd som ville bli ishockeyproffs - var inte värda någonting. Tyckte jag.

Men i slutet av 2013 kom jag för första gången i kontakt med musik från Sydkorea. Musikguiden i P3 sände en programserie med titeln »Hitfabriken» - en programserie om Sveriges framgångssaga i låtskrivande.

Första avsnittet handlade om svenska låtskrivare i Tyskland, Frankrike, Japan och just Sydkorea.

För den breda publiken är det PSY ’s Gangnam Style som är den mest kända låten från Sydkorea. Det blev den första videon att nå en miljard views på Youtube. Hysterin hade precis börjat avta när jag på allvar började titta och lyssna på K-Pop, det vill säga pop från Sydkorea.

K-pop blev som en ögonöppnare för mig. Jag satte ord på skådespelarverktyg utifrån K-Pop – som referens – och då kunde jag själv förstå!

Tänk på ordet ensemblearbete.

Ett av K-popens stora signum är att musiken är koreografibaserad. Musiken skrivs så dansant som möjligt. Varje ord som sjungs gestikuleras på ett eller annat sätt. Artisterna står nästan aldrig stilla. Vartenda taktslag och vartenda ord dansas fram. Grupperna består ofta av många medlemmar – ta t ex Super Junior – de är tretton stycken! Tillsammans dansar alla gruppmedlemmar i en koreografi som en enhet och samtidigt syns varje individ enskilt. Det är ju drömmen om hur ett ensemblearbete ska fungera på en teaterscen.

Jag började förstå att skådespeleriets själva signum är just ensemblearbete – »utan dig – inget jag», som man brukar säga.

K-Pop blev en referens för mig att formulera vikten av ensemblearbete. K-pop gav mig självkänslan och självförtroendet - tillsammans med praktikarbetet och mötet med regissören Suzanne Osten och ensemblen i pjäsen I Annas Garderob, hösten 2014 på Göteborgs Stadsteater.

Att delta i ett sådant arbete gav mig den förlösande känslan av att fokus inte behöver ligga hos mig själv och på vad jag gör, utan istället på oss tillsammans och vad vi ville berätta för publiken.

Något annat som är signifikativt med K-Pop är att musiken är väldigt västerländsk – vilket gör att jag känner igen mig. Mycket låter som musiken som spelas på radion här, fast med en större öppenhet att våga dra åt håll som vi inte skulle våga här. Det finns en större frihet i musiken. För mitt västerländska örat skulle musiken kunna uppfattas som »västerländsk musik med en större öppenhet och frihet att låta på sätt som vi inte är vana vid».

Så vill jag att mitt konstnärskap ska vara och så vill jag bryta mot normer: Blanda västerländska uttryck med inslag som publiken inte är vana vid – igenkänning och nytt! Helt enkelt våga ha en frihet att hitta nya uttryck i min gestaltning!

Och till slut.

Låt oss snacka vilja, mål, aktion, aktiviteter – ja, vad vi nu vill kalla det. Rollens drivkraft. För att rollen ska nå sitt slutgiltiga mål i pjäsen behöver hen ta till olika medel för att ta sig dit.

Inom K-världen, K-Pop och K-Drama (som är en sydkoreansk form av såpopera), används ett uttryck av artisterna eller skådespelarna. Ordet kommer från kinesiskas ae (kärlek) och gyo (skönhet) – Aegyo! Den närmaste motsvarigheten på svenska är älskvärd. Det betyder ungefär: »Act cute - to get something that you want».

En typ av agerande eller beteende som innebär att balansera element av ljuvlighet, gullighet, tjurighet, blygsamhet, undergivenhet, oskuld, charm och omtanke på en och samma gång för att driva sin vilja.

Ett sådant ord för vad jag uppfattar som ett skådespelarverktyg eller medel är alltså inte helt enkelt att översätta.

Med hjälp av K-Pop har jag formulerat mig kring mina erfarenheter från skådespelarutbildningen. Och insett att det jag kan, det som jag går igång på och är intresserad av, är det som gör mig unik. Jag behöver kanske inte anamma olika skådespelarmetoder till punkt och pricka. Istället behöver jag hitta min egen tolkning av orden och begreppen – en tolkning som gör att jag själv förstår.