Egeiska havet, november 2017.

Larmet som gick sommaren 2015 slutar inte ringa i mina öron. Barn som flöt upp på stränder som döda dockor och överfulla båtar där människor vällde av i tusental.

Mitt hjärta bultande av beslutsamhet när jag reste till Lesbos med larmet ringande i öronen. Om vi hjälps åt, om vi tillräckligt många hjälps åt, så behöver inga fler barn drunkna innan de ens nått Europas strand.
Tillsammans tänkte jag att vi kunde får tyst på larmet.
Det var två år sedan.
Rör sig ljuspricken på havet mot land? Glimrar reflexer, kan någonting urskiljas som flytvästorange? Mentalt famlar jag fortfarande febrilt efter en tjock filt, torra kläder till blöta barn med iskalla ben som ska värmas. I huvudet räknar jag dem, frågar, mår alla bra? Välkommen hit, du är säker nu.(Är du säker nu?)
När morgonen gryr i min torra varma lägenhet trevar jag efter mobilen. Noteringarna från Boat Report visas varje dag, sammanfattningarna från nätverken som följer flyktingbåtar över havet tapetserar min Facebook-vägg med siffror och berättelser. SOS-larm. Hur har båtar har kommit över havet i natt?
Hur många människor klev i land?

Det är 2017 och varje natt kommer hundratals nya flyktingar över Egeiska havet. Den största gruppen barn.
Häromveckan hittades tre barnkroppar på Lesbos strand. Döda dockor. Ingen vet vilka det är. Ingen har hört talas om en båt varifrån de fattas.

Falsk fakta florerar, bomben briserar och splittrar Europa. ”Säga vad man vill om dealen med Turkiet, men det drunknar färre människor på Medelhavet”. Falsk. Fakta. EU:s deal med Turkiet och Libyen ger miljoner till kustbevakningen, men kustbevakarna räddar inte liv.
Fakta: Turkiets kustbevakning förhindrar flykt.
Fakta: Turkiets kustbevakning trakasserar båtar, de skjuter mot båtar med barn ombord, de stjälper överfulla båtar.
Fakta: Turkiets kustbevakning låter flyktingbåtar passera när någon sett till att det passar.
FAKTA: Procentuellt har det drunknat fler av de som flytt över Egeiska havet 2017 än vad det gjort under de senaste åren.
Fler.

Det är 2017 och vinter vid Medelhavet. Det är svårt att visualisera turkos paradis med snö och stormar. Regn och lerfloder istället för solstolar och ouzo.
Men det är den tredje vintern vid Medelhavet. Tredje vintern med larmet tjutande. Bara det att det inte hörs hela vägen hit längre. De har lyckats ljudisolera Lesbos.

Ön i Egeiska havet har 100 000 invånare men nu har de 8 000 fler. De bor i tält, campingtält som just nu riskerar att flyta bort i lervälling och regnstormar. Folk fryser ihjäl där. En liten flicka dog i ett tält. Hon var sjuk när hon kom i land på en strand i en punkterad gummibåt. Bara några år gammal och med sina två syskon och sina föräldrar.
Flickan fick smärtstillande men det hjälper inte mot döden i ett tält.
När morgonen kom hade flickans kropp gett upp sitt hopp. Hon bars ut och hennes syskon fick gå tillbaka till tältet och fortsätta bo.

På de grekiska öarna, på Medelhavet och vid Turkiets strand har den akuta situationen förvandlats till ett permanent tillstånd. En trasig del av Europa som ingen verkar vilja laga.
Snälla spetsa dina öron. Lyssna noga, NEJ, höj inte musiken.
Jag hör det. Konstant som ett tinnitus.
Tillsammans tänkte jag att vi kunde får tyst på larmet.