Den starkas tragedi

Hedda Gabler är ett av världsdramatikens mest öppna, mest spelade dramer – det ger ständigt skäl till nya tolkningar. Inför Emil Graffmans uppsättningen på Nya Studion hösten 2015 bad Teaterrummet författaren Carl-Henning Wijkmark att ge publiken sin personliga bild av Henrik Ibsens mångtydiga text.

Ibsen och Strindberg avskydde varann på alla plan, personligt, idémässigt, litterärt; det var en rejäl och hållfast fiendskap mellan två stora samtida. Vilket inte hindrade att de följde varann på avstånd och noga tog del av varandras produkter allteftersom de publicerades. När Ibsen sommaren och hösten 1890 skrev sitt stora kvinnodrama Hedda Gabler hade han med säkerhet läst Strindbergs Fröken Julie som kom i tryck i slutet av 1888. Ibsens stycke är naturligtvis autonomt och har helt andra tyngdpunkter, men till en del är det också en replik till Strindberg som lät sin adelsfröken ta sitt liv av skam över social förnedring. Mot detta hjälplösa offer för samhällets konventioner ställer Ibsen den på gott och (mest) ont kraftfulla Hedda Gabler, som visserligen också får ett tragiskt slut – men ändå i ett slags triumf över sin mesiga, halvhjärtade omgivning, där hon hinner anställa avsevärd förödelse med sin hänsynslösa maktvilja. Men också general Gablers stolta dotter är insnörd i societetskonvenansens tvångströja. Fadern är den ende man hon respekterar, hon vill vara som han och värjer sig mot sin kvinnlighet. För att hålla fasaden uppe när hon står ensam efter hans död, gifter hon sig med en hederlig och respektabel kammarlärd, Jörgen Tesman, som hon föraktar och försöker hålla på distans. När handlingen börjar har paret just återvänt från bröllopsresan, och där måste ändå något ha hänt mellan dem för Hedda möts av påpekanden om sitt förändrade utseende och den familjelycka det förebådar. Hon varken bekräftar eller förnekar men visar skarpt ifrån sig allt tal om moderskap och familjeplikter. Sin egen mor nämner hon aldrig. Medan det nyanlända paret Tesman installerar sig i den alldeles för dyra våningen (Tesman hoppas att en professur ska rädda ekonomin), kommer styckets övriga personer i tur och ordning på visit. Två damer som Hedda omgående ser till att förolämpa: Tesmans kära faster Julle och en ungdomsvän till makarna, Thea Elvsted, på besök från Nordnorge där hon är gift. Därpå en vän i huset, assessor Brack. Till sist den bohemiske författaren Eilert Lövborg, en vän från förr.

Det ska snart visa sig att fru Elvsted kommit till stan för att som hängiven musa ansluta sig till Lövborg, som hon dragit upp ur spriten och hjälpt att fullborda ett uppmärksammat verk, en comeback. Att få höra detta väcker en våldsam svartsjuka hos

Hedda, eftersom hon en gång frestats av hans ohämmade utlevelse; men behärskat sig i tid och kört honom på porten under pistolhot. Nu som då ser hon den möjlighet till frihet och självförverkligande han kan erbjuda, men sexualskräcken och ännu mer skräcken för skandal är starkare än lyckodrömmen.

Hedda Gabler är i hög grad ett självporträtt av sin författare. Ibsen höll hårt på yttre konvenans och hade ett häftigt känsloliv med ett inslag av grymhet, men liksom sin Hedda höll han det instängt. När han diktade sina dramer lät han det bryta fram i skapandets utlevelse, via sina rollfigurer. Den utvägen finns inte för Hedda Gabler; varje tanke på alstring och kreativitet – som hon i grunden har resurser för – går om intet genom den blockering av alla former av livsbejakelse som behärskar henne. Hon kan inte ge, inte heller ta emot. Hon är totalt jagfixerad. Så återstår bara viljan att visa sin makt genom att förstöra liv, andras och till sist sitt eget.

Den hon framför allt vill utplåna är Eilert Lövborg, som på nytt gör entré i hennes liv och får henne att minnas den livslust han en gång tände hos henne genom att berätta om sina utsvävningar, öppet och förtroligt. Att han sedan dess blivit renlevnadsman och erkänd filosofisk författare släcker snabbt den nya gnistan och gör henne destruktivt svartsjuk på hans verk; han har ju visat sig ha en förmåga som hon svikit och förnekar hos sig själv. Till det själamordet lägger hon nu ett nytt: hon driver Eilert att börja dricka igen och bränner i hans frånvaro det enda manuskriptet till hans nya stora bok, som handlar om framtiden och den kamratskapets moral som där ska råda. Med dyster triumf betraktar Hedda hans förtvivlan över sitt förstörda liv och sveket mot Thea, den hängivna kamraten som »återupprättat» honom och förlöst hans inspiration. Hedda trycker en av faderns duellpistoler i hans hand och uppmanar honom att »dö i skönhet». Den andra pistolen i etuiet får kort efteråt sin roll som fadersmaktens exekutor: att sätta punkt för hennes liv. Den dyrkade fadern vars son hon hade velat vara. Att vara hans gravida dotter är mer än hon kan uthärda. Med henne dör också framtiden, det barn som var på väg. Liksom hon redan dödat Theas och Eilerts »barn«, den gemensamma framtidsvisionen.

Ambivalens är kanske det bästa ordet för den konflikt som utkämpas i Hedda Gablers kontaktlösa, egomana psyke. En konflikt mellan styrka och svaghet. I ett slags övermänniskolek visar hon sin makt att förstöra när hon trugar Eilert att ta det ödesdigra första glaset, men i samma ögonblick tänds ett hopp om att få underordna sig en hjälte utan fruktan, en man som klarar av ett utsvävande liv utan att förfalla. Avhållsamhetens faddhet kan passa en Jörgen Tesman, men inte en man värdig general Gablers dotter. »Då kunde man kanske leva sitt liv ändå», låter hon undslippa sig, men hoppet slocknar redan i nästa replik. Stunden av svaghet är förbi, och hon fortsätter nedmonteringen av hjälten som svek. »Jag vill en enda gång i livet få makt över ett människoöde», säger hon till den blida Thea. Makt att skada visserligen, men ändå en levande kraft till skillnad från den svaghet hon före återseendet med Eilert kallade för sin enda talang: »att dö av leda».

I stället är det hennes styrka som dödar henne. Efter en vild melodi på pianot, en hyllning till det liv som kunde ha levts, sätter hon pistolen till tinningen. Dör sin wagnerdöd som en valkyrja. Som sin fars dotter.