Stjärnan

Ingrid Bergman skulle fyllt hundra år ifjol... och Alicia Vikander står med Oscarstatyetten i strålkastarskenet på röda mattan i Hollywood. Kommer Alicia Vikander bli Ingrid Bergmans tronarvinge? Eller har stjärnglansen förlorat sin lyster? Teaterrummet bad filmkritikern Camilla Larsson ta fram stora kikaren och inta observatoriet.

För första gången sedan 1974 har en svensk skådespelerska vunnit en Oscar för bästa biroll. Sverige har i Alicia Vikander fått en ny filmstjärna! Men vad är en riktig stjärna? Och är det viktigt att vara – eller ha – en?

Alicia Vikander vinner en Oscar för bästa kvinnliga biroll för sin insats som danska konstnären Gerda Wegener, i Tom Hoopers The Danish Girl. Och var dessutom nära att få tävla mot sig själv med ytterligare en nominering för rollen i Ex-Machina. (Hon var både BAFTA och Golden Globe-nominerad för bägge.) Bortsett från att Alicia Vikander borde varit nominerad för en huvudroll och inte en biroll, så är det här naturligtvis helt fantastiskt. Senast en svensk skådespelerska nominerades var för 26 år sedan – Lena Olin för sin roll i Fiender: En berättelse om kärlek – och senaste gången någon vann var 1974, när Ingrid Bergman vann bästa kvinnliga biroll för Mordet på Orientexpressen.

I dessa galornas tid finns alltså extra anledning att i år, ur svenskt perspektiv, prata om stjärnor. Men vad är en riktig stjärna? Och är det viktigt att vara – eller ha – en?

På filmfestivaler världen över kan man prata hur mycket man vill om att det är konsten som är det viktiga; själva filmerna och regissörerna bakom dem. Det är ändå skådespelarna och deras promenad uppför röda mattan till premiären som får press, finansiärer och publik att skrika mest och högst. Inga stjärnor = mindre uppmärksamhet, färre journalister, mindre synlighet i media. Och mindre klirr i kassan. Oavsett festivalens kvalitet för övrigt.

Ingrid Bergman rankas som en av de allra största stjärnorna någonsin. Förutom nämnda birolls-Oscar, plockade hon hem två statyetter för bästa kvinnliga huvudroll, i Gasljus 1944 och Anastasia 1956. Men också 2015 var hennes år. Hon skulle ha fyllt hundra och Stig Björkman och Stina Gardells film Jag är Ingrid! skördade framgångar, inte bara i Sverige utan världen över, och var mycket nära en egen dokumentär-Oscarsnominering.

Ingrid Bergman blev stor i Hollywood i början av 1940-talet (Casablanca kom 1942). Under denna tid var också Hollywoods stjärnkult som mest utbyggd. Genom ett målmedvetet arbete i Drömfabriken blev skådespelarna nästan som ett slags halvgudar. För Ingrid Bergman själv blev stjärnstatusen både en väg till framgång och ett fängelse.

– Hon sökte sig aldrig till det där, utan protesterade mot det. Hon ville ju skaffa sig erfarenhet och spela roller där hon kunde visa och utveckla sin talang som skådespelare. Hon tröttnade på slutet av Hollywood-tiden. En av hennes sista roller där var i Triumfbågen (1948), en ganska likgiltig roll, av den typ hon fick erbjudande om. Det var då hon sökte sig till Roberto Rossellini och Italien, berättar regissören Stig Björkman.

Med Roberto Rossellini gjorde Ingrid Bergman en triss filmer (Stromboli, Den stora kärleken och Resa till Italien). Arbetsmetoden inom den italienska neorealismen var en helt annan än i Hollywood-fabriken och hon fick prova sin vingar. Men stjärnstatusen klistrade sig fast. För självklart blev det en fjäder i hatten för Roberto Rossellini att ha en riktig stjärna i sina filmer, trots att stjärnan själv sökt sig bort från stjärnmyten och trots att hennes roller inte var traditionella stjärnroller.

Ingrid Bergman började en gång sin karriär på Dramatens elevskola, men hoppade av när hon blev upplockad av filmindustrin. Hon gjorde Jeanne D’Arc både på scenen och på film strax innan hon lämnade Hollywood. Senare i karriären blev det mer och mer teater. Hon behärskade bägge och eftersom det då, liksom i dag, för kvinnliga skådespelare blev glesare mellan rollerna när födelsedagarna blev fler, så blev teatern en tillflykt och ett komplement.

– Stjärnstatusen kan bli ett fängelse för vackra, begåvade kvinnliga skådespelare som inleder sin karriär på det viset, men har en begåvning som sträcker sig längre. Ingrid Bergman var mycket mer än en stjärna på teaterscenen, men stjärnstatusen vägde tyngre. Hon gjorde några riktigt intressanta roller, var ju väldigt intresserad av Jean Cocteau till exempel, men det blev ändå de publikdragande och populära pjäserna hon spelade mest. Även på teatern ville man ha stjärnan Ingrid Bergman i första hand och inte en gedigen rolltolkning, säger Stig Björkman.

Ja, Ingrid Bergman var en stjärna för både scenen och duken, något som inte är alla förunnat. Det finns stora filmstjärnor som är mediokra skådespelare, men ändå blir fantastiska sedda genom kamerans öga. Sedan finns det duktiga teaterskådespelare som helt enkelt blir bara för mycket på film. Generellt kan man nog säga att man behöver lite mer talang för att bli en stjärna på scenen, medan det är svårare att sätta fingret på vad det är som gör att man blir en på vita duken.

Det finns teorier om att filmstjärnornas glamour i dag har börjat förlora sin attraktionskraft, dels på grund av vår tids narcissistiska (alla är sin egen stjärna-) kultur dels på grund av att »nya», mindre visningsfönster; tv, datorskärmar och mobiltelefoner, också innebär mindre stjärnor. Även illegal nedladdning sägs ha en roll; allt som är gratis förlorar i attraktion och mystiken försvinner.

Anna Takanen, teaterchef på Stockholms stadsteater och tidigare konstnärlig ledare på Göteborgs Stadsteater menar att det är en utveckling som pågår och har pågått sedan ikoner som Rita Hayworth och Lauren Bacall en gång skapades. Men före filmens breda kommersiella genombrott samlades människor fortfarande på teatern och fyllde enorma salonger för att få se ikoner som Sarah Bernhard och Karl Gerhard på scenen. När filmen sedan slog igenom på bred front plockades teaterns stjärnor upp till vita duken. Det som hänt på senare tid är att såporna och lekprogrammen skapat en ny typ av »kändisar».

– Vad som är kult och cool, stjärna eller inte stjärna ändras ju med tiden, säger hon.

Nya generationer tänker på nya sätt. Sammanslagningen mellan begreppen stjärna och kändis kan komma att bli än tydligare i framtiden, men för mig är det en sak att åstadkomma något – det är högstatus – och det gör en stjärna. Kändisskapet innefattar inte nödvändigtvis den biten…

Men åtminstone teaterns visningsfönster är än så länge intakt – scenen där direktkontakten med publiken är en förutsättning. Johan Hilton, teaterkritiker och nybliven kulturredaktör på Dagens nyheter fastslår att det inte går att fuska i teateryrket.

– Det kan man inte. Det finns ett gediget hantverkskunnande bakom teaterskådespeleriet. Ett medvetande om varenda centimeter på scenen. De riktigt stora är oändligt skickliga hantverkare som behärskar hela sitt instrument och hela rummet. Som till exempel Malin Ek, säger Johan Hilton.

Han menar att den situation som ibland uppstår på Broadway, där man stoppar in en filmstjärna som inte behärskar teaterscenen, i en uppsättning, inte riktigt existerar i Sverige, där vi fortfarande snarare hämtar filmskådespelarna från teatern, istället för tvärtom.

– Jag tänker spontant på Katie Holmes, som spelade i en komedi (Dead Accounts, red:s anm), där hon så uppenbart saknade rytm, närvaro och rumslighet, Det gör henne ju inte till en sämre filmskådespelare, men…. I Sverige är det istället så att flera av våra så kallade filmstjärnor inte uppskattas tillräckligt. Det kan vara svårt att förstå storheten hos sådana som Mikael Persbrandt och Lena Endre om man inte har sett dem på scenen. De har enorm pondus och skicklighet. (Som av en händelse visades Maximteaterns uppsättning av Strindbergs Dödsdansen på SVT strax efter jul, red:s anm.) Mikael Persbrandt är fenomenal, man kan inte slita ögonen från honom. De behärskar ju också film, men där valsar de runt så mycket att de till slut riskerar att bli schabloner. Exempel på sådana som helt kommer till sin rätt på bägge ställena är Jonas Karlsson och Viveka Seldahl.

Hantverket i all ära, men finns det inte också ett behov av stjärnglans på teatrarna; skådespelare som garanterat säljer biljetter och som lockar den bredare publiken? Ibland kanske till och med ett krav. Johan Hilton håller med:

– Alla teatrar behöver en eller ett par stjärnor. Det skapar magi kring en teater. Det finns ju legendarer och trotjänare som liksom vuxit ihop med sina husscener. Som ett slags vålnader och det är härligt! För personerna i fråga kan det vara dubbelt. Ens stjärnstatus kan cementeras och man kan risker att fastna. Och falla för frestelsen att bara vara sin »persona» istället för att fortsätta vara nyfiken och utforska sitt skådespeleri. Men det kan ju också ha sin charm…

– Sedan finns det ju skådespelare som dominerar allt för mycket, snor åt sig allt syre, som ibland på vår nationalscen och på större Stadsteatrar, där det finns situationer där de skulle behöva visa större ödmjukhet.

Anna Takanen betonar att man inte ska underskatta den erotiska relationen som finns mellan scen och salong på teatern. Den laddning som ligger i att det faktiskt är en riktig person som fysiskt står där, framför en. Då kan en riktigt stjärnstatus förhöja spänningen ytterligare ett snäpp. Men hon tycker att det sällan inom svensk teater finns en motsättning där. Stjärn- och kvalitetstänk hänger helt enkelt ihop.

– En stjärna på teatern är någon som drar stor publik OCH gillas av regissörer och teaterchefer. Någon som till exempel Johan Rabaeus eller Sissela Kyle. Och Ann Petrén, som ju är en av de stora, som växlar fritt mellan film och teater. Som teaterchef tvingar man aldrig på en regissör en skådespelare till en huvudroll, det skulle aldrig fungera. Allt sker i dialog. Visst kan man sälja biljetter på ett namn under en förförsäljning. Men skulle personen sedan inte leverera så får föreställningen en kort livstid. Sedan kan man ju ha ett tryggt ankare i en stjärna. Som Tomas von Brömssen, som publiken går och ser, oavsett föreställning.

Johan Hilton säger dock att det händer då och då att fel stjärna tilldelas en roll. Men i sin kritikerroll blir han sällan upprörd på grund av just detta fenomen. Vid eftertanke kommer han på ett enda tillfälle där det var påtagligt att utrymmet bara fylldes av ett stort ego.

– Det var egentligen en liten roll, som liksom allt sögs ut ur. Det tog aldrig slut. Men oftast tycker jag ändå att yrkesskickligheten finns och gör att helheten fungerar.

Det är ingen kvalificerad gissning att dessa teaterpatriarkers dagar, precis som Hollywood-divornas, dagar är räknade. Anna Takanen beräknar att hon har runt trettio stycken väldigt kända skådespelare i olika åldrar i »sin» ensemble på hundra personer. Sedan kan man ju vara ett stjärnskott på teatern och ha hög status inom branschen, som till exempel Nina Zanjani och Robert Fux, men ännu inte nått den breda filmpubliken. Men det kommer!

– Jag tror det beror på att vi på teatern läser av kvalitet väldigt snabbt. Och om kvalitet inte finns så blir glansen faktisk inte lika stark. Man behöver också vara lite genial i sina rolltolkningar, säger hon.

Anna Takanen själv blev efter Teaterhögskolan snabbt upplockad av Suzanne Osten till Unga Klara, något som har haft enorm betydelse för resten av hennes liv.

– Idag känner jag mitt ansvar som teaterchef väldigt starkt och är väl medveten om att jag är med och skapar stjärnor. Jag väljer den jag tror och tycker är den största begåvningen och erbjuder jobb, men också möjligheten att bli sedd av andra. Jag ser till exempel nu hur Mattias Nordkvist som spelat i Björn Runges uppsättning av En handelsresandes död här i Stockholm, efter att först ha gjort det i Göteborg, får erbjudande om nya roller.

Vilka stora roller som väntar vår nya svenska Oscar-stjärna får vi snart veta. Att hon gör tidigare Oscarsvinnaren Ingrid Bergmans röst i Jag är Ingrid! får vi hoppas kan ses som ett omen… Dock är hon en av få svenska filmstjärnor som inte har teatern i ryggen. (Precis som Rebecca Ferguson, som också gör internationell karriär.)

– Alicia Vikander har ju blivit upptäckt i filmen. Hon har gjort väldigt många filmtimmar. Och blivit en stjärna i Sverige genom att hon blivit det i USA. Det handlar om skicklighet, visst, men också om att ha fått bra roller där många ser en, och om lite tur. Det finns också en ungdomskultur i det. En 60-åring, som Ann Petrén, skulle ju inte kunna åka till Hollywood och bli stjärna. Det är unga killar och tjejer, som Alicia Vikander, Joel Kinnaman, Alexander Skarsgård med flera, som får den chansen, säger Anna Takanen.