Teaterrummet

Teaterrummet är en samlingsplats för diskussion om teater och scenkonst initierad av Göteborgs Stadsteater.

Egeiska havet, november 2017.

Döden på Medelhavet har nu pågått i över fem år. Flyktbåtarna från Afrika och över Egeiska havet har ibland kommit fram, ibland inte. 33 000 människor sägs nu ha drunknat när de flydde från krig och svält. I helgen öppnade en utställning med namnet ”Min flykt över havet” på Sjöfartsmuseet/Akvariet i Göteborg. Utställningen berättar historier från människor som flytt över olika hav sedan Andra världskriget.

Mattias Andersson på Backa Teater var, som så ofta, snabbt ute och problematiserade frågan i sin ”Acts of Goodness” (2012), som också turnerade i Europa. På Stadsteatern spelades ”How to Hold Your Breath” (2016) av Zinnie Harris i regi av Malin Stenberg. Föreställningen är en dystopi om hur EU faller samman i en ekonomisk kris och huvudpersonerna tvingas att fly till Alexandria. En av dem drunknar på vägen.

Journalisterna Annah Björk och Mattias Beijmo publicerade i somras en bok om den europeiska flyktingkatastrofen på Balkan. ”Båt 370. Döden på Medelhavet.” Det är skakande läsning. Teaterrummet bad Annah Björk att skriva en text om läget just nu. Här är den.

I detta nummer

Egeiska havet, november 2017.

Larmet som gick sommaren 2015 slutar inte ringa i mina öron. Barn som flöt upp på stränder som döda dockor och överfulla båtar där människor vällde av i tusental.

Vad bör göras? Kritik av det postmoderna förnuftet.

Det är nu 100 år sedan oktoberrevolutionen genomfördes i Ryssland. På många sätt var det en av 1900-talets största politiska händelser, med oöverblickbara konsekvenser för stora delar av världen. En av de hjärnorna bakom revolutionen, Vladimir Iljitj Uljanov, Lenin, redogjorde 1917 i sin bok ”Staten och revolutionen” för sin vision om hur marxismen skulle kunna genomföras globalt. De första kaotiska åren efter revolutionen övergick redan 1923 i rysk stormaktspolitik under ledning av Josef Stalin, som krossade allt motstånd och blev sovjetisk diktator, som under resten av sin tid vid makten mördade miljontals meningsmotståndare i Gulag och på annat håll.

På torsdag är det premiär för Milo Raus uppsättning ”Lenin” på Schaubühne/Berlin. För att sätta ljuset på några av de frågor som handlar om Lenins politiska filosofi publicerar vi här Milo Raus essä ”Vad bör göras? Kritik av det postmoderna förnuftet”.

Texten tar sin utgångspunkt i samtidens Ryssland, och rättegången mot popbandet ”Pussy Riot” för att leda över till en analys av vänsterns delvisa kollaps efter 1989 och det postmodernas utveckling mot identitetspolitik och en relativistisk kunskapssyn.

Syftet med att publicera texten är att komma bort från den i Sverige ofta förenklade dialektiken mellan vänsterns identitetspolitik och högerns kritik av densamma. Göteborgs Stadsteater förbehåller sig rätten att bevara sitt politiska oberoende oavsett tillfälliga trender och istället kritiskt granska och problematisera samtiden.

Milo Rau går i ”Vad bör göras?” på djupet och analyserar både traditionella vänster- och högerståndpunkter och ställer Lenins fråga ”Vad bör göras?” på nytt, i en tid när ideologikritik har övergått till pajkastning och politisk debatt till partipolitiskt käbbel.

Teaterrummet är Göteborgs Stadsteaters forum för konstnärlig och intellektuell debatt och fördjupning.

Red. Björn Sandmark

I detta nummer

Vad bör göras?

Milo Rau, född i Bern 1977. Rau är författare, filmare, dramatiker och regissör. 2007 grundade han IPM, Institute for Political Murder, i Köln och samarbetar sedan flera år med Schaubühne/Berlin. Raus uppsättning ”Mitleid. Die Geschichte der Maschingewehr” gästspelade på Backa Teater inom ramen för vårt samarbete med Schaubühne i Prospero-projektet, som avslutades i somras. Rau fick pris för bästa föreställning på Theatertreffen i Berlin i år, för föreställningen ”Five Easy Pieces”. Från och med 2018 kommer han att vara teaterchef för Nationalteatern i Gent, i Belgien.

Utvandrarna - då och nu.

Teaterrummet bad journalisten Vildana Aganovic´ se Pontus Stenshälls uppsättning av Utvandrarna och reflektera över utvandring och flykt i dag utifrån sina egna erfarenheter efter flykten från Bosnien i de jugoslaviska successionskrigen på 1990-talet.

Red. Björn Sandmark

I detta nummer

Utvandrarna - då och nu.

De flesta i Sverige har någon släkting i det förflutna som utvandrade till USA. De senaste femtio åren har också många kommit till Sverige av olika skäl, arbetskraftsinvandrigen började på sextiotalet och på senare år har det handlar det mest om flykt från krig och katastrofer.

Vi bad journalisten Vildana Aganovic´, vars familj flydde från Bosnien under krigen i Jugoslavien på nittiotalet, se Pontus Stenshälls uppsättning Utvandrarna och reflektera över vad det innebär att lämna sitt land. Då, såväl som nu.

Så här skriver Vildana Aganovic´ om sig själv:

Vildana Vilda Aganovic´ - frilansjournalist. Skriver krönikor, oftast i Borås tidning. Författare under uppbyggnad. Kommer säkert skriva klart minst en bok innan hon dör så hennes plan är att leva länge. Håller envist fast vid ”na” i slutet av sitt namn, ingen vet varför. Föddes en natt i maj i Gorazde. Bosnien och Hercegovina. En vecka senare, utrustad med broderad solhatt och liggandes i italiensk barnvagn med tillhörande mamma befann hon sig på en av stadens uteserveringar och det är där hon trivs bäst än idag. Att kalla henne Vilda ända sedan hon föddes visade sig vara (o)lämpligt 14 år senare när hon hamnade här och beordrade alla att ge upp Vilda och kalla henne för namnet i passet, Vildana. Det där gav hon upp när hon insåg hur otroligt fult det lät på, till exempel, göteborgska och återgick till originalversionen Vilda. Vilda är en mix av två kulturer, den bosniska och den svenska och beter sig oftast därefter, nämligen fel. Har fortfarande inte greppat den enda av svenska lagar man absolut inte får bryta mot: Jantelagen.

Gråtande barn

Denna text har Gertrud Larsson skrivit för min bok Sceningång. Tre år på Götborgs Stadsteater som kommer ut den 30/9. Den ingår i avsnittet "Inifrån teatern", som bland annat handlar om dramatiker och regissörer. Tanken var att Gertrud Larsson här skulle kunna berätta om sina erfarenheter som dramatiker med inriktning mot satir och hur känslig en sådan inriktning kan vara. De senaste dagarna har en debatt om Larssons pjäs Tidningshuset som Gud glömde blossat upp, och redaktionen för Teaterrummet tycker därför att det kan bidra till att fördjupa bilden av Larssons författarskap genom att publicera texten redan nu.

Red. Björn Sandmark

I detta nummer

Gråtande barn

Mikael van Reis om Lars Norén och Selma Lagerlöf

Mikael van Reis skrev i somras om Michael Nyqvist och hans betydelse för Lars Noréns dramatik. Nyligen fick Lars Norén ta emot Selma Lagerlöf-priset och Mikael van Reis ombads att hålla ett laudatio. Talet visade sig vara så intressant att vi valde att publicera även det i sin helhet. Dels för att det knyter ihop Noréns lyriska produktion med dramatiken, dels för att referensen till Selma Lagerlöfs roman Gösta Berlings saga har bäring på vår egen uppsättning av romanen i regi av Rikard Lekander. Gösta Berlings saga har premiär 15 december.

red. Björn Sandmark

I detta nummer

Livet vid nitton

Mikael van Reis höll talet i Frykensalen i Stadsbiblioteket i Sunne den 12 augusti.

Michael Nyqvist och den norénska livsvärldens vibrerande röster

”Michael Nyqvist var inte snutfager men just därför skapade han ett mycket speciellt spelrum mellan blick och tal, öga och mun som gav hans lite skrovliga vanlighet och manlighet en märklig karisma.”

Så skriver författaren, kritikern och Norén-specialisten Mikael van Reis i denna text som tillägnas den nyss bortgångne Michael Nyqvist. Många har lyft fram även teaterskådespelaren Michael Nyqvist, inte minst på kultursidorna, men vi bad Mikael van Reis att se om de första viktiga Norén-uppsättningarna för att med dagens blick återuppleva det som han för sin del kallar ”90-talets teaterupplevelse”.

Mikael van Reis skrev för övrigt programtexterna till Personkrets 3:1 för både de svenska och norska programmen.

Texten blickar djupt in i de unika samband som Norén och Nyqvist skapade då, och som kom att bli en utgångspunkt för Nyqvists resa in filmvärlden och Noréns färd mot 2000-talets Terminalpjäser.

Björn Sandmark, red.

I detta nummer

Michael Nyqvist på teaterscenen
Hur skriver man egentligen om en skådespelares arbete på scenen? På många sätt är det kanske en av teaterkritikens svåraste uppgifter. Å en sidan finns det en lång rad tekniska och hantverksmässiga aspekter att ta hänsyn till, å andra sidan har skådespelarens personlighet och unikt individuella sätt att arbeta med sina egna förutsättningar ett mått av självständighet som den erfarne kritikern ofta är bättre på att läsa av och sätta ord på. Samtidigt blir en sådan upplevelse också i högsta grad personlig. I den här lyhörda texten om Michael Nyqvists skådespelarkonst närmar sig Mikael van Reis Nyqvist i just detta gränsland mellan kritiken och essäistiken. Han når mycket långt i sin skildring av en av landets främsta skådespelare som tyvärr lämnade scenen alldeles för tidigt.

Tumult, våld och dumheter!

Frank Castorf har varit teaterchef på Volksbühne-am-Rosa-Luxemburg-Platz i Berlin i 25 år. Men till sommaren är det slut, sedan kultursenaten i Berlin beslutat att inte förlänga hans kontrakt. Istället har man anställt den belgiske konstvetaren och curatorn Chris Dercon, som senast kommer från tjänsten som konstnärlig chef på Tate Modern i London.

Likt många andra tyska åldrande teatermän valde Castorf att avsluta sin tid på Volksbühne med den tyska nationalklenoden nummer ett – Goethes Faust, något som före honom även Gustaf Gründgens och Peter Stein gjort. Goethes Faust, skriver Castorf i sin text i programboken, ”är för mig egentligen en av de saker som man alltid vill göra och sedan med rätta lägger åt sidan”.

Teaterrummet publicerar här en översättning av hans synnerligen respektlösa och roliga, men samtidigt djupt seriösa och tänkvärda, text ur programmet Wie man ein Arschloch wird (Hur man blir ett rövhål). Här reflekterar Castorf över dramats innehåll, dess samtida kontext och varför han låter den franska kolonialhistorien med det algeriska frigörelsekriget vara denna grandiosa uppsättnings spelplats.

Joel Nordström, red.

I detta nummer

Tumult, våld och dumheter - Faust-associationer av Frank Castorf

Vad handlar egentligen Goethes Faust om? I texten Tumult, våld och dumheter gör Frank Castorf en djupare analys av dramat, särskilt Faust II, och sätter det i relation till dåtidens politiska verklighet med franska revolutionen som klangbotten. Det är en helt ny Faust som träder fram när Castorf fördjupar sexuella, finansiella och kolonialpolitiska perspektiv som sällan förknippats med den sedvanliga Faust-traditionen i Tyskland.

Vem ställer frågorna?

Vilka är det som tillåtits sätta agendan för den politiska debatten och hur uppstod det tomrum i vilket de kunde tillskansa sig den platsen? Hur kommer det sig att flyktingmottagande, integration och invandring debatteras i nästan varje försök till fördjupad rapportering om svensk politik? I färska opinionsmätningar ökar stödet för ett högernationalistiskt parti i Sverige, med sina rötter i åttiotalets nynazistiska rörelser. Men hur är det möjligt? Och hur ska vi sätta ord på vår besvikelse... Teaterrummet tar hjälp från Tyskland och Mely Kiyak, författare, journalist och dramatiker. Hennes text, översatt för Teaterrummet av Björn Sandmark, är en uppgörelse med AfD, Alternative für Deutschland (motsvarigheten till SD i Tyskland) och med det faktum att högerpopulism och fascism åter är på frammarsch i Europa. Texten publicerades första gången på Maxim Gorki-teaterns sida, där det finns mer texter att läsa av Kiyak: http://kolumne.gorki.de/

Sisela Lindblom, red

I detta nummer

Skiten kommer rakt ur mitten

AfD-styrelsen vill kasta ut Höcke! [1] Det kunde man läsa som rubrik hos flera medier i förra veckan. Förr kunde jag alltid skratta gott åt sådana grejer. När nazister inte förstår varandra längre eftersom några glider för långt högerut... den här meningen behöver jag inte ens skriva klart, eller?

Vår förmenta trygghet

Vi lever i marknadens tidevarv – alltmer i samhället ekonomiseras och varufieras. Går allt att köpa för pengar? Vad händer med våra liv när marknadens logik upphöjs till lag?

Föreställningen How to Hold Your Breath, som har premiär på Göteborgs Stadsteater i januari, skildrar ett Europa som håller på att gå under på grund av sina inre drivkrafter. Marc Matthiesen har träffat dramatikern Zinnie Harris i hennes hem i Edinburgh för ett samtal om västerlandet idag, relationen mellan Skottland och England och hur vår tillvaro vilar på en förment trygghet.

Läs den innan allt faller samman!

Joel Nordström, red.

I detta nummer

Vår förmenta trygghet - intervju med den prisbelönta dramatikern Zinnie Harris

I januari har pjäsen How to Hold Your Breath Skandinavienpremiär på Göteborgs Stadsteater. Marc Matthiesen har talat med dramatikern Zinnie Harris om zoologi och våld – och om sprickorna i grunden av vårt samhälle.

På spaning efter den nya teatern

Peter Weiss var en radikal vars ”nya teater” aldrig realiserades under hans för korta livstid. Många ansåg honom vara både för akademisk i sitt innehåll och för krävande i sin form – var han en föregångare till dagens postdramatiska teater?

Weiss lektör Karlheinz Braun beskriver i följande text, tidigare publicerad i den tyska tidskriften die horen, hur arbetet med att realisera Weiss pjäs Viet Nam Diskurs 1968 gick till och vilka strategier de använde. Han efterlyser en omläsning av Weiss verk för en värld som återigen behöver se de stora dimensionerna.

Joel Nordström, red.

I detta nummer

På spaning efter den nya teatern: Erfarenheter med dramatikern Peter Weiss

Var Peter Weiss en föregångare till dagens postdramatiska teater? Weiss dåvarande lektör Karlheinz Braun beskriver i följande text arbetet med pjäsen Viet Nam Diskurs och efterlyser en omläsning av Weiss verk för en värld som återigen behöver se de stora dimensionerna.

Resten av teatern...

I arbetet runt en föreställning och i de specifika erfarenheter och kunskaper som olika teateryrken kräver - där anar Teaterrummet en berättelse om teaterkonsten i sin samtid. Möt Sten-Olof Nilsson - dekormålare och attributör som redan som barn byggde teaterdekorer och som ser teaterarbetet som en fråga om att bidra till att saker och ting går att genomföra, för de som ska arbeta på scenen under föreställningen - det vill säga skådespelarna och scentekniken.

Den här intervjun är den första i vår serie Resten av teatern - längre intervjuer med företrädare för de yrkesgrupper som arbetar runt en teaterproduktion.

Sisela Lindblom, red.

I detta nummer

Så jag började lite med det där...

Teaterrummet presenterar intervjuserien ”Resten av teatern…” Först ut är dekormålaren Sten-Olof Nilsson som berättar om arbetet på Göteborgs Stadsteater och om vägen dit, från värmländska Lundsberg via museivärlden i Göteborg. Här intervjuas han av Teaterrummets Sisela Lindblom, dramaturg på Göteborgs Stadsteater.

Ingmar Bergmans konstnärliga paradoxer

I kultursverige går planerna varma inför 2018, då Ingmar Bergman skulle ha fyllt 100 år. Även efter sin död lämnar han nya avtryck i den svenska scenkonsten. I söndags bjöd SR Drama och Suzanne Osten på urpremiär av Bergmans hittills ospelade manus Sextiofyra minuter med Rebecka. På Göteborgs Stadsteater eftersöks nya perspektiv genom att låta Höstsonaten tolkas av den tyska regissören Lydia Bunk.

Senare i år ger filmvetaren Anna Sofia Rossholm ut boken Ingmar Bergman och den lekfulla skriften, där hon undersöker den mycket produktiva regissörens arbetsböcker och skaparprocesser. Vi bad henne titta närmare på Höstsonatens tillkomst. För Teaterrummet beskriver hon ett konstnärskap fyllt av paradoxer, där konstverken fick liv genom ett ständigt skiftande perspektiv mellan fantasi och verklighet, smärta och distans.

Hilda Levin, red

I detta nummer

Det konstnärliga skapandets paradoxer – Bergmans arbete med Höstsonaten

Filmvetaren Anna Sofia Rossholm dyker ned i Ingmar Bergmans arbetsbok från Höstsonaten och hittar ett konstnärskap sprunget ur ett ständigt skiftande perspektiv mellan fantasi och verklighet, smärta och distans.

Vi är Oidipus!

I dagens turbulenta tid av flyktingkris, ökande ojämlikhet och populism i riksdagen ser vi en återkomst för den politiska teatern – i allt i från Äldreomsorgen i övre kågedalen på Turteatern till Mephisto på Göteborgs Stadsteater. Men vad är villkoren för politisk teater idag? Vad krävs för att vara politiskt relevant?

Nicolas Stemann är en av Europas främsta regissörer som fick stor uppmärksamhet för sin iscensättning av Elfriede Jelineks De Skyddsbehövande på Thalia Theater i Hamburg 2014. I sin text Vi är Oidipus, från början publicerad i tyska Theater Heute 2016 och nu översatt för Teaterrummet, går han till frontalattack mot dagens förenklade politiska landskap, där viljan att problematisera har ersatts av självgodheten i att förmedla sanningar. Hur kan vi diskutera problemen i världen när problemen är vi själva?

Joel Nordström, red

I detta nummer

Vi är Oidipus - tankar kring samtidens politiska teater

Hur kan vi diskutera problemen i världen idag när problemen är vi själva? Världsregissören Nicolas Stemann analyserar villkoren för politisk teater idag, i en artikel översatt speciellt för Teaterrummet.

En scenograf och teatermatriark!

Ulla Kassius har gjort sig känd som en ytterst uttrycksfull scenograf och med mer än 40 år i yrket har hon jobbat på de flesta scener i Sverige. Nu är hon aktuell, både som regissör och scenograf med Premiären på moment:teater i Gubbängen, Stockholm. Premiären har premiär (!) i september och är en scenversion av John Cassavetes fantastiska och grymma uppgörelse med teatervärlden, filmen The Opening Night.

Teaterrummet bad Stig Hansén att träffa Ulla Kassius, och göra ännu en djuplodande intervju* med henne. Det blev ett möte som kom att handla om regi och scenografi och om drivkrafterna i arbetet, att vilja det omöjliga och hämta näring ur hindren.

* Våra Teatermatriarker har kommit ut i bokform (Livet på teatern) – i en omarbetad och utökad upplaga med ytterligare några intervjuer.

Håkan Westesson, red

I detta nummer

Skönhetsfläckarna är en medveten sak för mig

Stig Hansén möter scenografen och sedermera regissören Ulla Kassius i ett samtal om magiska scenrum, gul färg och hennes aktuella föreställning Premiären.

Vad vill Publiken?

Vad händer när publiken blir alltmer medskapande inom scenkonsten? Vem är det kritikern egentligen recenserar? Är teatrarna beredda att ta konsekvenserna av denna upplösta rollfördelning? Och finns det ett samband mellan ett ökat publikdeltagande och institutionernas marknadsanpassning?

I den andra delen i Teaterrummets tema »Vad vill Publiken?» tar kulturjournalisten Ylva Lagercrantz Spindler oss med på en rundvandring i deltagandets och interaktivitetens teatersverige - från Backa Teater till Helsingborgs Stadsteater, från Ung Scen Öst till Ung Scen Norr. Hon finner exempel på ökad publikmakt som resulterat i både bländande scenkonst och avbrutna föreställningar och polisanmälningar. Och hon frågar sig: vad gör man med anteckningsblocket när man samtidigt måste hoppa studsmatta?

Joel Nordström, red.

I detta nummer

När publiken blev producent

Backa Teater 2014: Jag och ett gäng uppspelta tonåringar befinner oss på uppsättningen Parzival på Backa Teater, baserad på den medeltida hjältemyten om Parsifal och hans jakt på den heliga graalen. Där förekommer många interaktiva moment som gör publiken delaktig i föreställningen. Som att hälla upp vatten och låna ut kläder till skådespelarna.

Publiken i teaterrummet

Vi på Teaterrummet tycker oss skönja en radikal förändring inom teatern det senaste decenniet. Publiken – teaterns andra hälft – har gått från passiv kulturkonsument till aktiv medspelare inom teaterfältet. Publikens egna berättelser har numera en given plats på scenen, ofta genom devisade uppsättningar med lokalanknytning. Men även på ett högre plan har publiken nått ett ökat inflytande. På landets teatrar – inte minst på Göteborgs Stadsteater – hörs ofta argumentet: ge publiken vad publiken vill ha!

Men vad vill publiken? Vad händer med teatern när publikens inflytande ökar? Vilka syften tjänar det? Vem är egentligen »publiken»?

Frågorna föranledde oss att beställa inte bara en utan tre texter - tillsammans bildar de temaserien »Vad vill publiken?» I seriens första text tar vi ett samlat grepp på publiken och spårar dess rötter tillbaka i tiden. Genom Sören Kierkegaards begrepp Publikum frilägger Håkan Lindgren, frilansskribent, publiken som begrepp och uppmanar oss att se det som den abstrakta idé det faktiskt är. Och om några veckor följer Ylva Lagercrantz Spindler upp med en reflektion kring Publikums roll i teatersverige idag – håll utkik!

Joel Nordström, red.

I detta nummer

Publiken, spöket och samhällskontraktet

Idag är publikens makt och deltagande inom teatern och kulturen en självklarhet. Men har det alltid varit så? Har vi en naiv inställning till publikens roll idag? Håkan Lindgren återvänder till Sören Kierkegaards begrepp Publikum och ser dess framväxt som en både nödvändig och begränsande del av det moderna samhället.

Blinka lilla stjärna där!

När man om natten blickar upp och svindlar under stjärnhimmeln. När man förnimmer oändlighetens storhet och sin egen förgängliga litenhet. Då är behovet av en stjärna som störst. Någon som kan blinka till en från fjärran och skänka tröst.

Det sägs att de stora stjärnornas tid är förbi. På Göteborgs Stadsteater tar Sven Wolter farväl inför utsålda hus med Driving Miles. En föreställning om jazz-stjärnan Miles Davis. En sista blinkning.

Stjärnstoft. Som Zigge Stardust. David Bowie som två dagar efter utgivandet av sin sista skiva – Blackstar – slocknar. Ännu ett svart hål i stjärnhimlen. En svart stjärna.

Föds det nya stjärnor? Vad finner man dem? Såklart blixtrar de i strålkastarsken vid Ocarsgalan. Likt en diamant i skyn glänser Alicia Vikander ikapp med sin statyett. Men kommer vi någonsin tillåta henne skina lika klart som Ingrid Bergman? Stjärnhimmelen är så oändligt stor, vem kan tyda dess bilder? Teaterrummet bad filmkritikern Camilla Larsson ta fram stora kikaren och inta observatoriet.

Håkan Westesson, red

I detta nummer

Stjärnan

Ingrid Bergman skulle fyllt hundra år ifjol... och Alicia Vikander står med Oscarstatyetten i strålkastarskenet på röda mattan i Hollywood. Kommer Alicia Vikander bli Ingrid Bergmans tronarvinge? Eller har stjärnglansen förlorat sin lyster? Teaterrummet bad filmkritikern Camilla Larsson ta fram stora kikaren och inta observatoriet.

Vem är rädd för filmad teater?

Happy End! Teatern, den gamla godingen och spelfilmen, den lite yngre, de vandrar hand i hand mot horisonten i en slutbild som panorerar ut och lämnar oss ovissa – hur ska det här sluta? Vad är det specifika för de både konstformerna som ofta lånar uttryck och innehåll av varandra – i en passionerad men komplicerad relation.

De skickliga, smarta och sexiga teveserierna sägs ha övertagit artonhundratalsromanens följetongsfunktion, de berättar så att vi vill följa karaktärerna och händelseförloppet, vi vill helt enkelt veta hur det går. I det Hollywoodska kakbaket trummas sensmoralen ont och gott ut, det får vi på köpet, samt familjen, familjen och den slitna kärleken. Vi söker fortfarande äventyret i storfilmerna, med höga krav på visuella, påkostade effekter och på skådespelarnas stjärnstatus och deras närmast mytologiska funktion.

Men vad ska biopubliken med avfilmad teater till? Eller är det rent av teaterpubliken som ska lockas att överge det omhuldade mötet och händelsen i rummet – som teatern strävar efter. Varför söka upp det mötet, det nuet i en mörk biosalong? För att få kasta popcorn och hosta hur mycket man vill – utan att påverka framförandet?

Teaterrummets redaktion med Håkan Westesson i spetsen ville reda ut det här. Han bad Marit Kapla, nyligen filmfestivalchef i Göteborg att skriva för oss. Om överföringar av scenproduktioner, direktsända teater- och operahändelser som kablas ut till många länder, och når små och större städer och möjligen en ny publik.

Sisela Lindblom, red

I detta nummer

Det nya teaterrummet

Teaterrummets redaktion bad kulturjournalisten och forne konstnärliga ledaren för Göteborgs Film Festival, Marit Kapla, att bege sig till närmsta biograf för att se på teater! Följ med in i biosalongen och läs Marit Kaplas text om en direktsänd teaterproduktion som kablats ut till upp mot 2000 biografer runt om i världen! Är det här det nya teaterrummet?

Gangnam style som skådespelarverktyg

Ibland vågar vi oss ut på upptäcktsfärder utanför teaterrummet. På andra sidan ridån. Och ute på nätet. Där fann vi en blogg. Skådespelaren Joakim Lindbergs snabbt tecknade reflektioner kring sin resa in i skådespeleriet - från att vilja syssla med dubbning till att kliva ur Garderoben* och landa i K-popens ensemble-tänk. Teaterrummet bad Joakim Lindberg att utveckla sina tankar och det blev en text om att finna vägen till en egen metod!

*Joakim Lindberg medverkade hösten 2014 i Suzanne Ostens I Annas Garderob på Göteborgs Stadsteater

Håkan Westesson, red.

I detta nummer

K-pop, Suzanne Osten och om att dränkas i intryck

Nyutexaminerade skådespelaren Joakim Lindberg hittar ett arbetsverktyg i K-pop

Den starkas tragedi

Hedda Gabler är ett av världsdramatikens mest öppna, mest spelade dramer – det ger ständigt skäl till nya tolkningar. Inför Emil Graffmans uppsättningen på Nya Studion hösten 2015 bad Teaterrummet författaren Carl-Henning Wijkmark att ge publiken sin personliga bild av Henrik Ibsens mångtydiga text.

Joel Nordström, red.

I detta nummer

Den starkas tragedi

Hedda Gabler är ett av världsdramatikens mest öppna, mest spelade dramer – det ger ständigt skäl till nya tolkningar. Inför Emil Graffmans uppsättningen på Nya Studion hösten 2015 bad Teaterrummet författaren Carl-Henning Wijkmark att ge publiken sin personliga bild av Henrik Ibsens mångtydiga text.

Hej Tjockisar,

Sommaren har gått mot sitt slut
vi hoppas ni haft möjlighet att lägga ut.
Breddat midjemåttet och fläskat på med storsvulstna planer för hösten!
Vi på Teaterrummet ser också fram mot ett nytt spelår!
Först ut så tar vi oss an scenfetman. Vilka kroppar fyller vi teaterrummet med?
Vad har storleken för betydelse, så att säga?
Lägg ut! Lägg ut! Lägg ut!

Teaterskribenten Anna Håkansson diskuterar tjockhet, föreställningsförmåga och norm med skådespelerskan Caisa-Stina Forssberg och regissören Mattias Andersson.

Håkan Westesson, red.

I detta nummer

It ain’t over ’till the fat lady sings

Teaterskribenten Anna Håkansson diskuterar tjockhet, föreställningsförmåga och norm med skådespelerskan Caisa-Stina Forssberg och regissören Mattias Andersson. /Red

Storm

Det är dåligt politiskt väder. Vad kan teatern göra? Teater kan vilja förändring: Teatern kan bli en angelägenhet för de vars berättelser inte får utrymme i offentligheten. Teatern kan riva medvetandets slöjor, berätta om det vi vet, men inte vågar tänka på. Eller motsatsen, teatern kan upprätthålla, konservera, söka konsensus: Teatern kan vara en samlingsplats för de som vill klia sig lite på kittlande ställen, men inte riva upp några sår.

Eller tillslut, den må vara traditionell eller nyskapande – den hoppfulla teatern? Teater som långsamt verkande demokratigärning, med olika uttrycksmedel. Ett språk med flera nivåer.

Den 2:a december 2014 - samma dag som Stefan Löfven förklarat att han avsåg utlysa nyval utifrån rådande regeringskris - arrangerade några projektledare från Kulturverkstan en antirastisk helafton på Göteborgs Stadsteater. Det bjöds på poesi, föreläsningar, samtal, teater och diskussioner. Dessutom hade Athena Farrokhzad specialskrivit ett drama som hade sitt uruppförande i en läsning regisserad av Astrid Menasanch Tobieson. Här i Teaterrummet återges nu texten i sin helhet.

Sisela Lindblom, red

I detta nummer

Den här texten

Den här texten anklagar er. Det är ert fel alltihopa.

Göteborgstrilogin – en ögonblicksbild från Stadsteatern Göteborg våren 1970…

Det är vår, året är 1970. "Allmänna mötet", ett samrådsorgan för personalen på Göteborgs stadsteater, sammanträder. Det första mötet hålls den 14 april, det andra den 8 maj...

Sötebrödsdagar

Nyskriven dramatik av poeten Athena Farrokhzad

Scenkonstkritiken

När tåget rullade in till perrongen på La Ciotat, vid den första biovisningen för betalande publik, så låg Teatern surrad vid rälsen och blev överkörd av såväl loket som alla passagerarvagnar. Filmen tuffade ut på en odyssé för att erövra världen medan Teatern fick föras till sjukhus och läggas i respirator. Möjligheten att sprida den gestaltade berättelsen till många åskådare via film och senare tv blev vida överlägsen den småskaliga teaterscenens. Bara på bio har över 500 miljoner människor sett Borta med vinden. I samtalet på spårvagnen, i fikarummet eller i kulturdebatten är genomslagskraften för en sådan gemensam referens oöverträffad.

Det finns naturligtvis många anledningar att hålla patienten vid liv. I sprickor i tiden har det hänt saker på teaterscenen som haft politisk sprängkraft eller som utforskat områden som filmen aldrig lyckas erövra. Antalet besökare är också illrelevant när en ”ängel passerar över scen”. Och vem vågar knuffa en 5000-åring, med alla sina erfarenheter och alla sina berättelser, utför ättestupan? Men är det på ett personligt plan och i affektion man sitter och håller handen vid sjuksängen?

I nätverkssamhällets framväxt tycks patienten dock kvicknat till. När ridån gått ner för kvällen och skådespelarna sminkar av sig och hänger upp sina kostymer delas och gillas det om Teater. Föreställningarna har börjat leva ett eget liv i våra sociala nätverksflöden. SCUM-manifestet skapar mer trådar och debatter än många biofilmer som har haft flera tusen gånger större publik. Skulle det ha kunnat inträffa för 15 år sedan? För 5 år sedan?

Teaterrecensionen har fått ett längre bäst-före datum. Den har gått från att vara En händelse, vid Ett tillfälle – vid frukostkaffet några dagar efter premiären - till att vara ständigt närvarande och i samtal med andra recensenters recensioner. Vi har den i fickan, på mobilskärmen, och vi kan själva ge oss in i diskussionerna.

Det sägs att en del biobesökare i panik ska ha rusat ut ur salongen i tron om att tåget faktiskt kom farande rakt mot dem. Det var vid den första visningen av Ett tåg anländer till perrongen (L'Arrivée d'un train en gare de la Ciotat http://www.youtube.com/watch?v=dJdVEgOMQPM) den 28 december 1895. 2014 kan de dock sitta lugnt tillbakalutade i sina fåtöljer vid hemmabion medan de väntar på att filmen skall laddas ner. Eller varför inte bege sig ut till närmsta teater och hänföras av en 5000-åring som spritter av vitalitet och glädje över att ha överlevt sin egen dödsdom?

Håkan Westesson, red

I detta nummer

Det är för viktigt att låta bli

I september 2013 startades en naminsamling, en protest mot Dagens Nyheters Scenhöstbilaga. De som skrev under var scenkonstnärer, forskare, författare.Så vad var det som stod på spel? Vi bjöd in Astrid Menasanch Tobieson till Teaterrummet för att få veta mer.

Tankar om kritik 2014

Hynek Pallas reflekterar över sin roll som kritiker i ett skrattande publikhav

Out of office summary…

Nej, jag vill inte delta. Inte i debatten. Inte i politiken. Inte i samhället.
Inte i kriget. Inte våldet. Inte i ideologibyggandet.
Inte i karriären. Inte i representationen. Inte i meningsskapandet.
Men.
Jag måste. Alltså skriver jag vidare på denna text, fast jag verkligen ogillar den.
Låt oss ta strid för det som är rätt och bekämpa det som är fel.
Låt oss visa medmänsklighet inför både andra och oss själva.
Give peace a chance.
Jag hade en gång en båt.
Nej, jag vill inte, jag vill inte…
Jo. Du måste.

Sisela Lindblom, red

I detta nummer

En dramatikers dagbok

Teaterrummet bad författaren/dramatikern Mirja Unge att berätta om några dagar – mitt under arbetet med pjäsen Johanna, som hade premiär på Dramaten hösten 2014.

Hej på er!

Ett par veckor innan premiären på Mattias Anderssons Flotten, Sandlådan, Hemmet 2014 kom ett mejl till teatern. Det var från dramatikern Bengt Bratt, som på avstånd följt arbetet med en ny tolkning av det som kommit att kallas Göteborgstriologin. Pjäserna Flotten (Kent Andersson), Hemmet (K Andersson/Bratt) och Sandlådan(K Andersson) spelades första gången 1967-1968 på Göteborgs Stadsteater och är idag en symbol för gruppteatern under slutet av 60-talet.

Jag vill att alla ska känna att vi färdas tillsammans

I vår intervjuserie Teatermatriakerna: Stig Hansén möter teaterregissören Eva Bergman

Nu är det vår…

Tankarna gror som vårblommor i rabatten … och i Teaterrummet spricker nya texter om kritik och om kulturpolitik opp! Och explosiv blomstring sker i Stig Hanséns långa intervju med skådespelerskan Birgitta Ulfsson. Där hittar ni både frön och frukt, blomster, jord och stora tovor ogräs.

Sisela Lindblom, red

I detta nummer

- Människan är föränderlig!

Stig Hansén möter skådespelerskan Birgitta Ulfsson i ett unikt samtal… om skådespela, om att leva, om att vilja stå med bägge fötterna på någon illa plöjd lerjord…

Tiden rusar

Att befinna sig i ett teaterhus är en märklig känsla, som ibland ger mig hjärtklappning. Att skriva på egen hand är inte alltid förenligt med det som uppstår i kontakt med teatern, skådespelarkonsten är en konst i ögonblicket och den genomsyrar verksamheten. Allt står på spel i teaterhuset - och i bästa fall står det på spel hela tiden. Det är till att ha läggning för dramatiska överdrifter – men också för existentiell insikt - det är i ögonblicket vi blir till.

I Teaterrummet detta nummer: Vi inleder en djupdykning i scenkonstkritikens förändrade förutsättningar med bl.a. en text av filmkritikern och kulturjournalisten Hynek Pallas. Dessutom har vår lilla katekes för teateaterarbetare fått två nya kulturpolitska ord tolkade: Kvalitet - av regissören Carolina Frände samt Kulturrådet av skådespelaren Henric Holmberg.

Sisela Lindblom, red

I detta nummer

Kulturrådet

Vi bad HENRIC HOLMBERG tolka det kulturpolitiska begreppet: KULTURRÅDET

Kulturrådet och Kvalitet

Kulturpolitisk katekes - ordförklaringar...

Kvalitet

Vi bad Carolina Frände tolka det kulturpolitiska begreppet: KVALITET

Välkomna in i kylan!

Vad menas med det? Jo, att ett rum, särskilt ett Teaterrum kan vara både kallt och varmt. Både Innanför och Ute.
Det kan vara en Fanny och Alexander-jul, ett gyllne snitt genom en paradvåning, där de sammetsdraperade dörröppningarna blir till sidostycken i en gammal hovteater.
Det kan vara askar i askar, metafiktioner, teater i teatern.
Och. Det kan också vara något oinbjudet, icke införlivat.
Va? Kan det verkligen det?
Ja, jag tror det.

I Teaterrummet detta nummer: Vi presenterar Liten kulturpolitisk katekes för teaterarbetare (KATEKESEN) med nyskrivna texter av Stig Larsson, Suzanne Osten och Gugge Sandström. Ny intervju i vår serie TEATERMATRIAKERNA: Stig Hansén möter teaterchefen och producenten Vicky von der Lancken.

Sisela Lindblom, red

I detta nummer

Armslängds avstånd

Vi bad GUGGE SANDSTRÖM tolka det kulturpolitiska begreppet: ARMSLÄNGDS AVSTÅND

Armslängds avstånd, Filantropi och Institution

Liten kulturpolitisk katekes - ordförklaringar

Filantropi

Vi bad Stig Larsson tolka det kulturpolitiska ordet FILANTROPI

Institution

Vi bad Suzanne Osten tolka det kulturpolitiska ordet INSTITUTION

Jag är inte pensionär – jag är passionär!

Stig Hansénmöter Vicky von der Lancken, vd, teaterchef och delägare, och ser fotografierna på hennes kontorsvägg bli till en enda stor bild av svensk nöjeshistoria:

Verkligheten

Verkligheten är överskattad när det kommer till att skildra tillvaron.
En kråka går på en väg eller var det en snorkråka?
Så där kan man hålla på.
Och det gör författare. Och konstnärer. Och teaterarbetare.
Men teaterarbetare förknippar ofta verklighet med att deras konst uppstår i ett nu. Och i ett möte. Med en publik.
Hur svårt är det inte att kväll efter kväll återupprepa ett nu.
Och vad vill den där publiken? Vill den bara titta? Eller vill den verkligen mötas. Annars är det ju hemskt.

I detta nummer har vi glädjen att presentera två texter som brottas med verkligheten. Dels dramatikern America Vera-Zavala som biter ihop kring förortsskildringar och sin egen vilja att göra något nytt: Jag studsar mellan andras dåliga fiktion och min drömda verklighet. Dels konstnären Anna Odell, som närmar sig gränsen mellan verklighet och overklighet med hjälp av det sjuka och det friska - och med hjälp av tiden: Jag tog med mig min dåtid in i vår nutid

Sisela Lindblom, red.

I detta nummer

Jag studsar mellan andras dåliga fiktion och min drömda verklighet

Kan vissa platser bli så infekterade i samhällsdebatten att de helt enkelt inte går att skildra? Hur undvika att hamna i klichéer? Och får man skapa en bild av förorten - inte som man uppfattar den - utan som man vill att den ska vara? Dramatikern America Vera-Zavala letar bland sina erfarenheter från arbetet med föreställningen Etnoporr.

Jag tog med mig min dåtid in i vår nutid

Odells omtalade konstprojektet på Liljeholmsbron, när hon som en del av ett konstprojekt blev omhändertagen och körd till psykakuten, var också en resa i tiden. Här berättar konstnären (texten är från 2010) om sina tankar kring verklighet och overklighet, om att vara sjuk eller frisk. Även i Teaterrummet, menar hon, är det de väldefinierade gränserna vi söker.

Vem skriver dagens teaterhistoria? Vem skapar den? Vem har referenserna?

Bokmässa i Göteborg och här i Teaterrummet startar vi upp vår intervjuserie TEATERMATRIARKERNA. Journalisten Stig Hansén möter de som är med och skapar teaterhistoria - teatermatriarkerna! Först ut är teaterförläggaren Berit Gullberg, sedan kommer regissören Suzanne Osten.

Missa heller inte Suzanne Osten på årets bokmässa. Se här!

Sisela Lindblom, red.

I detta nummer

…och mitt yrke är kanske att skulptera i relationer…

Suzanne Osten har bestämt sig för att alltid försvara teaterkonsten eftersom den i alla fall inte dödar någon. Här formulerar hon frågor och svar tillsammans med en alltmer bländad Stig Hansén

Jag får hjärtklappning - då vet jag!

Det här är den första intervjun i Teaterrummets artikelserie TEATERMATRIARKERNA. En intervjuserie av Stig Hansén. Möt teaterförläggaren Berit Gullberg!

Samtiden och Skåpmaten

Hur ska man berätta om det som är angeläget i samtiden? Är det att upprätthålla en konservativ tradition, när man som regissör eller skådespelare vänder sig till en äldre text med en vilja att förstå det som i dagsläget verkar historiskt? Och är det i så fall detsamma som att vända samtiden ryggen?

Jag tror de flesta skulle svara att frågan inte är så polariserad. De som arbetar med dramatisk text gör det utifrån olika utgångspunkter, de renodlar sällan sina preferenser genom att ställa äldre text mot nyskrivet, eller tradition mot avantgarde.

Men omedvetet tror jag ändå att vi ofta går i just den fällan. Vi närmar oss nya texter, för att de ska berätta för oss om vårt nu – som om vi redan kände texten.

Och vi går till äldre texter, med sina märkliga daterade ord och begrepp, som om vi inte känner dem.

Kanske ska man pröva att vända på det?

Det är roligt när det nyskrivna söker nya former och infallsvinklar på tillvaron, och när den verklighet som avbildas inte nödvändigtvis känns bekant.

Och det är intressant att leta i de äldre texternas ”dammiga skåpmat”, som om det är ens egen skåpmat - för det är det förmodligen!

Sisela Lindblom, red.

I detta nummer

I Lodges och Shakespeares skogar

Bland sockersöt mylla och blodblandat vatten - skribenten och litteraturvetaren Moa Matthis ger sig in i Shakespeares magiska skogar - och hittar en jordrevolt från 1600-talet. Texten är publicerad i programbladet till regissören Stefan Metz och scenografen Enrique Cavestaky uppsättning av Shakespeares Som ni vill ha det som spelades på Göteborgs Stadsteater 2013.

Publik i handling

Ebba Petrén och Gabriel Widing skriver om Avatarvaro, en teknik för att rikta publikens närvaro. I de föreställningar som scenkollektivet Nyxxx arbetar fram är publiken medagerande. Men vad uppstår för frågor när de försöker skapa en annan slags interaktion än den mellan scen och salong?

Teaterrummet 26/6

På scenen på Stora Teatern i Göteborg sitter filosofen Slavoj Zizek. I en röd sammetsfåtölj och med en jättelik blombukett brevid sig bestående av prunkande snittblommor. Det är helt fullt på parketten och alla balkongerna. Uppenbarligen är många intresserade av den här föreläsningen som går under titeln De farliga drömmarnas år, vilket också är titeln på Zizeks senaste bok i svensk översättning (2013).

Zizek har ett eget sätt att föreläsa, man kan säga att han lyckas förmedla sitt engagemang med ett ickekontrollerat kroppsspråk. Han gestikulerar, gnuggar sig i håret och i ansiktet, drar sig oavbrutet i näsan. Hela tiden åskådliggör han sina analyser med exempel som landar hos publiken, som blir igenkännbara och nyupptäckta på samma gång. Han talar om ”dirty jokes”, berättar att han jagar dem vart han kommer, eftersom han avläser dem som ett kitt, ett upprätthållande av en ideologisk ordning inom en grupp eller maktsfär. Han beskriver en grupp militära ledare som i en talkshow i teve delar med sig av det bästa sättet att våldta fiendens kvinnor. Vad gör dem så bekväma med att berätta sådana historier i ett offentligt sammanhang? Jo att de inte tycker sig delta i ett sådant, menar han, tevesändningen har för dem blivit likställd med en privat fest. Slavoj Zizek beskriver en offentlighet som undan för undan blir alltmer privatiserad, och han sätter ord på en ny form av repression mot medborgarna, den som yttrar sig i form av förbud som är så inkonsekventa i förhållande till den utövande maktens ideologi, att de blir tabu, de existerar, men är förbjudna att uttala.

I en rad Youtubeklipp (http://www.youtube.com/watch?v=dp8aTYUrPi0&feature=youtu.be) kan den som är hågad höra Slavoj Zizek förklara vad han menar att filosofi är. Filosofin erbjuder inga lösningar på problem, säger han, filosofi är inget man vänder sig till när en meteor är på väg att träffa jorden, då är det vettigare att försöka spränga meteoren i bitar. ”Filosofi är en ganska ödmjuk disciplin på det sättet, den frågar inte efter sanningen, utan snarare vad vi menar när vi säger att något är sant.”

Sisela Lindblom, red

Läs också Aleksander Motturis text i SvD om filosofen, här: www.svd.se/kultur/.../i-kamp-mot-etablerade-illusioner_8247222.svd

I detta nummer

Efter honom
Tredje fasen

Teaterrummet 30/5

I ett soligt, blåsigt Jönköpingsscenario utspelade sig 2013 års Scenkonstbiennal. Som hörs på namnet, en vartannat-år-händelse som samlar teaterarbetare från hela Sverige.

Det arbetas, diskuteras och ges föreställningar som blivit utvalda för att representera ”det bästa”. Sjön och viken, kulturhuset Spira och alla strandpromenaderna blev ett jättelikt teaterrum.

I Teaterrummet denna vecka handlar det om Tony Kushner. En dramatiker som har uppbådat kraft, språk och dramatisk form till att berätta om det sammansatta i tiden. Som återbrukar och nyuppfinner det amerikanska familjedramat. Och fyller det med sitt engagemang. Med det personliga som är politiskt, med det politiska som är personligt.

Red.

I detta nummer

Kushners blodsförtalare - om det kritiska tänkandets villkor i Tony Kushners dramatik

SKÅPMATEN - i serien skåpmaten presenterar vi programtexter och annat som vi hittat i våra förråd. Vi ser framemot att på det viset kunna göra fler intressanta texter om teater och scenkonst tillgängliga på nätet framöver

Om vänstern och om oss; varför vill Gus inte leva längre?

Skådespelaren Henric Holmberg funderar tillsammans med signaturen Mats över sitt rollarbetet med Gus Marcantonio, den pensionerade hamnarbetaren, fackföreningsaktivisten, latinisten och familjepatriarken i Tony Kushners pjäs "Det intelligenta Homots guide till kapitalism och socialism med en nyckel till Skriften"

Ska vi mejla lite om iHo?

Möt översättaren som givit Tony Kushner och hans pjäser svensk språkdräkt - i en mejlkonversation kring pjäsen "Det intelligenta Homots guide till kapitalism och socialism med en nyckel till Skriften"

Teaterrummet 22/5

Ett rum, en svart låda, som numera delas av flera frigrupper. Där sladdvindor ligger utspridda längs med golvlisterna, där golvet är prickigt av tejpmarkeringar.

Eller den tomma scenen i en äldre teaterbyggnad. En tittskåpsscen med slitna tiljor, med tillhörande rödklädd parkett och guldornament på balkongerna.

Eller en replokal på en större svensk institution, med blanklackat ljust trägolv, vita väggar. Rekvisitamöbler blandas med stolar och bord av typen konferenshotell och manusen som ligger kvarglömda på golvet ger ändå ett ordnat intryck, eftersom de är klädda i likadana blå pärmar. Lysrörslampor som släcks efter 22.00.

I ett teaterrum, teaterhus pågår samtal. Vi talade om att fånga upp en del av dem och att bjuda in andra att delta. Inte som copy eller som dålig copy, inte för att profilera teatern, hrm, nåja, inte i första hand.

Kom in, tassa tyst eller bullersamt över scengolvet, ta med en kopp kaffe! Snegla försiktigt på de andra deltagarna, är det så det går till här? Är det avspänt viloläge eller är luften tung av olösta konflikter? Vad händer om du spiller några droppar av ditt kaffe på det gemensamma scengolvet? Får du tala, tänka här?

I detta nummer

Att spela Allan i Hemsöborna

Rasistiska påhopp. Det var vad som drabbade skådespelaren Måns Clausen när han 2012 spelade Carlsson i Strindbergsklassikern Hemsöborna. En obehaglig diskussion om skådespelarens hudfärg initierades av några få, men hotfulla röster. Men i tillägg till det utspelade sig även andra saker i mötet med publiken. Och de egna funderingarna kring etnicitet, identitet och kring teater- och filmbranschens rollsättningspolitik, hur såg de ut? Vi bad Måns Clausen skriva en personlig text om händelserna kring föreställningen Hemsöborna.

En klassiker

Teaterrummet presenterar ett klassiskt drama. I rollerna Albertsson och Jubeldorff, två män i likadana rockar. Samt Kyparen förstås!

Överklasskvinnan i fiktionen

Det råder en vurm för överklassen. Pengar, flärd, anor och aristokrati drar teaterpublik och tv-tittare. Teaterrummet bad Anneli Jordahl ta sig en extra noga titt på överklasskvinnan i fiktionen.

Redaktion

Är du intresserad av att bidra med en artikel, hör gärna av dig till redaktionen.

Kontakta oss