Om Victoria Benedictsson

Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!

Victoria Benedictsson (1850-1888) var en svensk författare och dramatiker som skrev sina romaner under pseudonymen Ernst Ahlgren.

Victoria Maria Bruzelius föddes i ett lantbrukarhem i byn Domme i Skåne och efter drömmar om en framtid som konstnär – något som hennes far motsatte sig – gifte hon sig närmast av trots med den mer än dubbelt så gamle postmästaren i Hörby, Christian Benedictsson, som var änkling med fem barn. Tillsammans fick paret två döttrar, varav den yngsta dog i ung ålder.

Victoria Benedictsson anses, jämte Strindberg, som en av de främsta av 1880-talets realistiska författare. I sina romaner skildrar hon äktenskapsproblematik och aktuella kvinnosaksfrågor.

Hennes dramatik är djärv, elegant och mångbottnad. Hon behärskade sin samtids kvicka dialog ur salongskomedin och vågade bryta upp den i dramatiska processer av maktkamp och maskspel mellan man och kvinna. Hon gestaltade nattsvart desperation såväl som lättsam komik. Den 21 juli 1888 tog hon sitt liv på ett hotellrum i Köpenhamn.

Vid tiden för sin död var Victoria Benedictsson en uppburen författare. Som den första i den litterära falangen Unga Sverige erhöll hon ett stipendium från Svenska Akademien 1888, en markering att hon fått tillgång till den kultur hon så länge trott sig vara utestängd ifrån som kvinna och som “paria, en skabbig hund".

Victoria Benedictsson hann under sin livstid publicera följetongsromanen Sirenen (publicerad i Sydsvenska Dagbladet hösten 1876 under pseudonymen Tardif), novellsamlingen Från Skåne (1884), romanerna Pengar (1885) och Fru Marianne (1887) samt skådespelen I telefon (1887) och Final (1888).

Många av Benedictssons andra berättelser och texter har getts ut postumt av författarens vän Axel Lundegård, däribland Den bergtagna som kan ses som Benedictssons biografiska spegelbild tillika konstnärliga testamente.

Under hela sitt liv kämpade Victoria Benedictsson mot föråldrade strukturer och ideal. Hon upplevde att samhället såg ner på kvinnan och kände sig uppgiven och instängd. ”Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!”

Läs mer om pjäsen Förbjuden ingång med Mattias Nordkvist.