Mattias Nordkvist om Victoria Benedictsson

Jag fick först upp ögonen för Benedictsson i samband med att Spetsprojektet som genomfördes av Riksteatern i samarbete med Östgötateatern och Örebro Länsteater för tio år sedan. Syftet var att lyfta fram bortglömda svenska kvinnliga dramatiker.

En period läste jag mycket dagböcker skrivna av män. Efter några böcker så tröttnade jag på deras manliga självömkan och tänkte: Det måste ju finns dagböcker skrivna av människor som har kämpat med verkliga problem! Då började jag leta efter dagböcker skrivna av kvinnor och sprang på Victorias dagböcker.

Jag blev otroligt drabbad för att hon skrev med en sådan enorm frustration och kraft. Hon utkämpade en verklig kamp som inte finns i böckerna skrivna av män – hennes kamp känns och man förstår den. Den var inte ytlig. Den var på liv och död.

Jag fastnade för den där ilskan och förtvivlan. En kombination av att hon var så arg men att det också fanns ett genomgående stråk av sorg. När hon skriver om skiftningarna i naturen, mitt i den värsta sorgen, blir det som en flykt – på ett oerhört briljant sätt. Hon kopplar skiftningarna i naturen till sitt eget sinne – beskriver en storm som om hon beskriver sitt inre.

Min första tanke var att jag skulle regissera och inte spela. Och sen fick jag idén: men jag vill spela själv och säga de här orden för de är så bra. Jag berättade om min idé för regissören Anna Pettersson och hon blev jätteintresserad.

Det är viktigt för mig att poängtera att jag inte ska spela Victoria Benedictsson, inte vara hon, men vara i hennes ord. Vi undersöker hennes tankevärld och kamp. Det är ingen berättelse om hennes liv från A till Ö. Vi befinner oss mitt i hennes raseri, frustration och livslust.

Foto: Gunnar Moe Petersen