Foto Jonas Kundig tagen under repetition

"Kvinnorna tar för sig och männen klagar och gnäller"

Mitt i den intensiva repetitionsperioden fick vi en stund med regissören Hilda Hellwig. Varför Molière och just den mindre kända Lärda kvinnor? Vad handlar pjäsen om, och får man göra vad som helst i en komedi? Sånt var vi nyfikna på.

Du gör nu din fjärde Molièreuppsättning, vad är det som lockar med denna 1600-talsdramatiker?
Molière är intresserad av den sociala individen. Under hans tid börjar samhället sekulariseras. Gud viskar inte längre i ditt öra om vad som är rätt och vad som är fel, inte heller hotar djävulen i andra örat med straff om du gör fel. Det egna ansvaret blir därmed mycket större för hur du beter dig, och vad du anser vara gott blir allt väsentligare i det sociala sammanhanget.

Molière är väldigt upptagen av den tidens stora sjukdom, nämligen hyckleriet och moralismen. Han är helt förbittrad över den ryggradslösa hållningen, att sälja ut allt för popularitetens skull, att lura varandra genom att förställa sig, att låtsas vara dygdig, ja att förställa sig överhuvudtaget. Att ta på sig den sociala masken. Det är så häftigt, för därmed blir hans texter också så moderna.

Berätta om varför det blev just Lärda kvinnor, en Molièrepjäs som inte är så känd och inte så ofta spelad.
Det är enkelt. Det är dags för ännu en lysande Molièretext. Lärda kvinnor är lika bra som de andra Molièrepjäserna som vi är så förtjusta i. Och det är väldigt viktigt att då och då presentera någon okänd klassikerpärla, det här är en sån.

Jag har också en annan förklaring, en feministisk. Lärda kvinnor är en motsvarighet till Tartuffe där någon sniker sig in i en familj och får hela familjestrukturen förstörd. Men här är det inte en patriark utan en matriark som faller för bedragaren. När män sätter upp till exempel Rikard III stryks alla de lysande kvinnorollerna som bär en stor del av texten. Det är lite av samma orsak till att den här pjäsen inte har spelats, kvinnorna tar för sig och männen klagar och gnäller. Och det är fräckt. Kvinnorna är inte några änglar här, som tur är. Men jag är inte rädd för att spela fräcka saker.

Lärda kvinnor har ju undertiteln Sex, lögner och akademier. Varför?
För att det handlar om sex, lögner och akademier. Det är en liten innehållsdeklaration helt enkelt. Men när vi började planera för den här uppsättningen kunde vi inte tro att den skulle bli så aktuell. Den handlar ju om en litterär klubb, om lärda som klagar över bidragen och om borgare som tolererar de uppblåsta poeternas utsvävningar.

Här finns en drift med nutida verkliga personer, utan att på nåt vis vara dokumentär eller verklighetstrogen, vad får man göra och inte göra i en komedi?
Brecht sa en gång, att man får göra allt. Konsten är inte en inlaga i en domstol. Konsten får vara orättvis. Konsten får vara partisk och konsten får överdriva. Konsten får vara motsägelsefull, komplicerad, komplex, löjlig och till och med lögnaktig. Det är jätteviktigt att säga det. Och bara för att vi presenterar en karaktär betyder det inte att vi är på den karaktärens sida. Vi gör inte reklam för hyckleriet. Vi berättar om det.

Komedin kan då och då öppna en flik in i avgrunden. In i det mörker som finns i oss alla. Vi skrattar för att vi är rädda, vår smärta släpper.

Vad vill du att publiken tar med sig efter att ha sett föreställningen?
Egna tankar och ställningstaganden. ”Vad tycker jag?” Att bli inspirerad till att formulera sig och kanske hitta motargument.

Sista frågan, är det roligt?
Ja, på alla sätt och vis!

Ann Waldeborn

Lärda kvinnor har premiär 15 februari 2019