Intervju med Fia Adler Sandblad

Fia Ader Sandblad, skådespelare, konstnärlig ledare och pedagog berättar om sin egen resa i livet och hur det har gett henne verktygen att arbeta med deltagarna i Projekt VI och med metoden drama som rehabilitering. Deltagarnas berättelser skulle komma att leda till föreställningen Tynneredsprojektet på Backa Teater. Här är hon själv också med som skådespelare.

"Jag kunde plötsligt känna hur marken öppnade sig och jag trilla ner i ett stort hål"

Fia Adler Sandblad växer upp som barnhemsbarn och saknar tillgång till nära vuxna

- Det var de där stora känslorna som inte fick plats. Att inte ha en närvarande vuxen som man kan lära sig saker av bara genom att vara i kontakt med. Det gjorde att det liksom bubblade ut. Jag kunde plötsligt känna hur marken öppnade sig och jag trilla ner i ett stort hål. Jag fattade rätt tidigt att de där känslorna inte hade sitt ursprung i den faktiska situationen som jag befann mig i då, utan i tidigare erfarenheter som var obearbetade, berättar Fia Adler Sandblad.

Musiken och teatern blir hennes räddning

- Annars vet jag inte om jag hade överlevt. Vi hade dramatik och musik på schemat redan från årskurs ett. Här kunde jag vara och här kunde jag få plats med mitt inre. Använda mitt inre för att förstå mitt yttre och tvärtom. Det måste också finnas en lärare som förstår hur det fungerar på ett djupare plan, och det hade jag, iallafall ett tag. Båda mina lärare i skolan, som var så bra, dog olyckligtvis tidigt i livet, säger Fia Adler Sandblad.

I vuxen ålder fortsätter sökandet inom teatern och musikens värld, men hon beskriver det som att hon tappar orden. Hon går in i väggen och blir deprimerad

- Jag fick svimningsanfall och det blev också så tydligt att jag inte klarade av relationer. Arbetslivet fungerade okej, men inte resten. På psykmottagningen ville de inte ta in mig fast jag var rädd för att dö, och rädd för vad jag skulle kunna göra med någon annan. Eftersom jag hade jobb fick jag tag i en terapeut som jag kunde betala själv, men inuti var jag ett hål som jag inte kunde hantera. Jag var ordtrött, upplevde att orden hade tappat sin betydelse. Språket var inte längre mitt. Det var då jag började intressera mig för den fysiska teatern. Den utan ord, berättar Fia Adler Sandblad.

"Jag började också upptäcka att jag saknade så många berättelser och öden som aldrig får komma upp på scen.."

Vändningen

- Då vände det. Det var på ett läger för unga skådespelare på gränsen mellan Frankrike och Belgien. Jag kände att orden kom tillbaka liksom under och inifrån. Det var en sådan glädje. Jag började också upptäcka att jag saknade så många berättelser och öden som aldrig får komma upp på scen, ut i det offentliga rummet. Då tänkte jag: NU ska jag göra det! Jag startade ADAS musikaliska teater som jag fortfarande driver, med fokus på att lyfta kvinnors tystade erfarenheter och att konstnärligt arbeta med fysiska och vokala gestalningar, berättar FIa Adler Sandblad.

Hon fortsätter att studera fysisk teater i Paris och i London och börjar så småningom att reflektera sin konstnärliga praktik på Göteborgs Universitet

- Jag lärde mig ett sätt att tänka som kunde hjälpa mig att förhålla mig till det jag själv gjorde och ville göra. Jag har på olika sätt försökt förstå hur jag kan använda tankar, teorier och funderingar över mäniskans plats i tillvaron, både sociologiskt, filosofiskt och psykologiskt men också neurobiologiskt: hur människan fungerar på ett djupare plan, säger Fia Adler Sandblad.

När Gunilla Johansson Gyllenspetz, skådespelare och regissör på Backa Teater, ställer frågan om hon vill arbeta med deltagarna i Projekt VI, vars berättelser ska komma att leda till föreställningen Tynneredsprojektet, finns ingen tvekan i svaret

-Jag tänkte: det är inte sant, det är bara magiskt! Jag visste att drama som inkluderande rehabilitering skulle fungera, jag var helt säker, säger Fia Adler Sandblad.

"Människan som varit med om något behöver ett rum"

- En möjlighet att på något sätt få syn på det. Inte bara intellektuellt kognitivt utan få syn på innebörden av vad man varit med om och därmed kunna hitta en hållbar väg att ta sig vidare i livet. Det jag har övat är att på något sätt använda min kropp att komma nära den typ av erfarenheter som är svåra och som man ofta inte orkar möta i livet. I med att jag har ett sådant gediget arbete med mig själv så har jag kunnat använda det, berättar Fia Adler Sandblad.

Deltagarnas resa har varit de primära, inte vad de evetuellt kan leverera

- Så länge jag har haft deltagarna i Projekt VI så har deras resa varit det primära, inte vad det eventuellt kan leverera. Alla har vi en vardaglig kropp men så finns också en möjlig kropp. Vem skulle de kunna vara då? Den vardagliga kroppen bottnar i de vanor, trauman och kulturer som ofta är rätt odramatiska men som kan ha menlig inverkan på oss, som sätter sig i våra kroppar, förklarar Fia Adler Sandblad.

"Genom att bryta tystnaden upptäcker vi att vi är många som delar liknande erfarenheter"

- Genom att använda kroppen på ett annat sätt kan vi komma åt andra sätt att vara. Genom att bryta tystnaden upptäcker vi att vi är många som delar liknande erfarenheter. Bearbetade och uttryckta i ett undersökande arbete kan samma erfarenheter användas för att göra tillvaron mer begriplig. Nå insikter i både de egna men också andras erfarenheter. Inte minst de kollektiva historierna vi har om oss själva och vår tid. Här kan konsten och de tidigare tystade historierna bli en källa till kunskap och utmana de rådande myterna om oss själva och vår tid, säger Fia Adler Sandblad.
Foto: Ola Kjelbye

Gå tillbaka till sidan om Tynneredsprojektet